Avsikten med det här kapitlet är att reflektera kring två teman - makt och rumsstruktur - på ett sätt som underlättar för planeringspraktiken att ta sig an relationer mellan dessa teman. Området är brett och komplext och också komplicerat; eftersom makt till övervägande del är en social praktik låter den sig inte på ett enkelt sätt avläsas i rumsstrukturer. Detta, att makt är en social praktik, betyder dock inte att rummet inte 'utövar' makt i sig själv i fysisk mening. Rum utövar ett slags makt genom att sätta begränsningar och erbjuda möjligheter, dela upp och binda samman, stödja, fostra, försvåra och underlätta olika sociala, kulturella och ekonomiska praktiker. Rummet lyfter fram, visar eller gömmer, och så vidare - arkitektur är så att säga en social praktik.

I ett bredare forskningssammanhang ingår detta kapitel i en studie som ämnar binda samman ett antal diskussioner om makt och rumslighet med en konkret, morfologisk, rumsanalytisk forskning. Denna forskning har en relativt stark tradition vad gäller byggnader men är något otydligare och svagare på stadsnivå. Därför syftar kommande diskussion framförallt att etablera en problemrymd och att precisera frågeställningar, snarare än att försöka bevisa maktutövning empiriskt.

Forskningsprojektet Gränssnitt Gottsunda syftar till att öka förståelsen för hur förutsättningar i byggnader och städer får betydelse för sociala processer som i sin tur formar och reproducerar samhället. Centrala frågor i det här projektet berör segregation, utanförskap och ojämna livsvillkor samt hur dessa är kopplade till stadens resurser, till andra människor och olika samhällsgrupper påverkas till följd av stadens form och organisationen i stadsrummet.

I denna text redovisas en av projektets delstudier som handlar om hur olika byggnader och institutioner syns i stadsrummet och vad det signalerar om samhället i stort. Vi har valt skolbyggnader som exempel som får representera en typ av samhällelig funktion med stor betydelse för lokalsamhället, i synnerhet i områden med en befolkning som har begränsade socioekonomiska resurser. Närmare bestämt studeras i vilken grad och på vilket sätt skolor är synliga i stadsdelen, vilken rumslig logik deras placering följer och vad detta kan ha för betydelse för det vardagliga livet.

In order to construct urban environments that limit negative impacts for global sustainability while supporting human wellbeing, there is a need to better understand how features of the environment influence people's everyday experiences. We present a novel method for studying this combining accessibility analysis and public participatory GIS (PPGIS). Seven environment features are defined and accessibility to them analysed across Stockholm municipality. We estimate the probabilities of positive and negative experiences in places based on these environment features, by using spatial regression to extrapolate from the results of an online PPGIS survey (1784 experiences of 1032 respondents). Six of the seven studied environment features have significant impact on experiential outcome, after accounting for spatial autocorrelation among the data. The results show that number of residents and proximity of nature environments and water, all common quality indicators in urban planning and research, have weak statistically significant effects on people's experiences. However, areas dominated by large working populations or proximity to major roads have very low rates of positive experiences, while areas with high natural temperature regulating capacities have very high rates, showing that there are considerable qualitative differences within urban environments as well as nature environments. Current urban planning practices need to acknowledge these differences to limit impacts on the biosphere while promoting human wellbeing. We suggest that a good way to start addressing this is through transformation of negatively experienced urban areas through designs that integrate closeness to urbanity with possibilities to have nature experiences on a daily basis.

Vi står idag inför många utmaningar och det behövs ökade insikter och hög klokskap så att det vi bygger idag ger förutsättningar för ett samhälle med mer jämlika livsvillkor och mindre segregation. En förutsättning för att vi ska kunna dela staden och dess resurser i högre utsträckning är att staden görs tillgänglig. 

In the wake of climate change and its impact on increasing the number and intensity of floods, adaptability of cities to and resistance against the flood hazard is critical to retain functionality of the cities. Vulnerability of urban infrastructure and its resilience to flooding from different points of view have been important and worth investigating for experts in different fields of science. Flood hazards as physical phenomena are influenced by form of the cities and thus the magnitude of their impacts can be intensified by urban infrastructures such as street networks and buildings (Bacchin et. al, 2011). In this paper, we aim to develop a method to assess the resilience of a river city (the city of Gothenburg in Sweden), which is prone to flood events, against such disturbances and find out how the city reacts to river floods and to what extent the city retains its accessibility to essential amenities after a flood occurs. To do so, collecting required data; we, firstly, simulate flood inundation with two different return periods (50 and 1000 years) and then the impact areas overlay on the street networks. Evaluating the resilience of the city, syntactic properties of the street networks before and after flooding are measured at different scales. Additionally, accessibility and the minimum distance of the street networks to essential amenities such as healthcare centers, schools and commercial centers, at a medium distance (3 Km) is examined. The results show that flooding influences the city configuration at global scale more than the local scale based on comparison of syntactic properties before and after flooding. However, the results of accessibility and the minimum distance show that the impact of flooding on the functionality of the city is more limited to the riparian areas and the city is not affected globally.

Increasing residential segregation in cities gives public spaces a more important role in solidarity processes, bringing people together, supporting movement, co-presence and co-awareness. Local squares thus have the greatest significance providing an arena for social interplay as people become co-present. Earlier studies showed that high spatial integration plays an important role for the mix of locals and non-locals besides aspects relating to population density and land use. The purpose of this paper is to reach a better understanding whether also more local properties that characterize a square influence co-presence. Further, more squares are added to represent a broader spectrum of neighbourhoods which will help us understand whether network integration is important in all types of neighbourhoods. Thirdly, this study will help to inform whether earlier findings by Legeby in Stockholm, Södertälje and Gothenburg can be confirmed which allows us to generalize these findings. The amount of people co-present in squares and the share of non-local visitors are studied as two indicators (or aspects) of co-presence. The empirical data was collected through observation including snapshots and interviews. The number of people present in the public squares was noted and the interviews were used to measure the share of non-locals. The spatial analysis includes besides integration and betweenness, an analysis of density (both population and building density) and land uses accessible from the squares within various radii. Also, geometric characteristics such as size, shape and enclosure of the squares are included in the study. The result shows different patterns of co-presence in the 12 studied squares, especially if we distinguish squares in the most central area of Gothenburg with squares located at a longer distance from the city centre. Some findings confirm earlier findings and allow us to generalize the findings as other findings seem not to be relevant in all cities. Further, pure geometric properties of squares do not show strong correlations with co-presence. We can thus conclude that the local design intervention of squares cannot promote co-presence very well without the support of urban structure.

Stockholms stad liksom regionen som helhet expanderar. Bostadsbyggandet har undre en lång tid legat på låga nivåer vilket i kombination med hög inflyttning och befolkningstillväxt lett till bostadsbrist. Planeringspraktiken har de senaste åren fått tydlig inriktning på expansion och förtätning. Viktiga strategier i det arbetet handlar om att låta staden växa genom att utveckla nya tyngdpunkter och styra stadsbyggnadsinvesteringar till vissa specifika platser. Tyngd­punkter, regionala stadskärnor och urbana stråk i planerings- och stadsbyggnadssammanhang kan förstås som beskrivningar av fenomen, som abstraktioner eller som symboler för en viss funktion i en större helhet. I Stockholms översiktsplan antagen 2010 pekas nio tyngdpunkter ut med ett antal tillhörande stråk. I samrådsförslaget till ny översiktsplan från november 2016 har tyngd­punkter­nas framträdande position försvunnit men däremot präglas planen fortfarande starkt av en ambition att skapa en sammanhängande stad genom att utveckla stråk; utvecklingsstråk, aktivitetsstråk, promenadstråk m.m.. Intentionen är att dessa stråk ska göra ett jobb att koppla ihop staden i syfte att inte bara skapa en mer samman­hängande stad och tillgängliggöra resurser utan också främja den sociala samman­håll­ningen.Syftet med att koppla samman staden, utveckla nya tyngdpunkter och stråk, är delvis att motverka uppkomsten av så kallade sovstadsdelar som saknar samhällsfunktioner såsom service, arbetsplatser och urbana kvaliteter men syftar också till att motverka segregation och att skapa mer jämlika livsvillkor.