I den här texten avser jag diskutera stadsbyggnad som å ena sidan den byggda staden, och å andra sidan vår förståelse av och föreställningar om densamma. Utgångspunkten är att städer utgör försök hantera de ofta konfliktfyllda och motstridiga behov och processer som pågår i våra samhällen, och samtidigt tar form genom att vi försöker materialisera och därmed förstå vårt samhälle. I ett sådant perspektiv är det byggda i bästa fall en slags approximation eller kompromiss, som i all sin komplexitet är oförmögen att hantera det mångfasetterade, dynamiska och föränderliga samhälle som de är byggt att inhysa.1 Därmed är de också uttryck, på ett relativt direkt sätt, för vårt samhälle. Vad som får plats, vad som får synas, vad som får ske – och inte. 

Utgångspunkten är att, med all respekt för allt arbete som pågår med att göra våra städer mer hållbara i både stor och liten skala liksom på kort och lång sikt, försöka lyfta utmaningar som återstår – utmaningar som rör själva förståelsen av vad det innebär att bygga städer. Det är lika lite en heltäckande bild som ett svar, utan ett försök att skissera en diskussion jag tror vi i högre utsträckning behöver föra.