I februari i år rapporterade Handelns Utredningsinstitut (HUI) att det i Sverige fanns planer på 2,2 miljoner nya kvadratmeter köpcentrum – något som var en nedgång från tidigare beräknade 2,6 miljoner. Av dessa förväntades i 2017 års rapportering 1,1 miljoner stå klara 2020. Detta i ett land som redan har bland de högsta antalet kvadratmeter köpcentrum per capita i världen. Samtidigt går allt mer stadsplanering ut på att åstadkomma en mer ’levande stad’ genom framförallt ’aktiva bottenvåningar’, där det senare i nio fall av tio, om inte mer, betyder butiker, restauranger och caféer. Argumentation om socialt hållbara städer faller ofta in i samma typ av lösning, där ’stadsliv’ likställs med livliga gator. Livliga gator likställs i sin tur med många människor på gator och torg, som löses med de verktyg som står till hands – handel. Många människor på gatorna framstår allt mer som mål snarare än medel. Det här är en bild som är svår att få ihop med en retorik om minskat resursutnyttjande och omställning av ekonomier inför enklimatsmart framtid. [...]

I den här artikeln tänker jag mig resonera utifrån detta, och några valda utgångspunkter. För att kunna göra det kommer jag ta mig rätten att göranågot orättvisa beskrivningar, förenklade tolkningar och vara selektiv i mina val av utgångspunkter. På många sätt är det i det närmaste en förhoppning att många läsare tycker att jag överdriver och vinklar snarare äntvärtom – ibland behöver det göras för att kunna förtydliga frågeställningar, utmaningar, och poänger. Det är helt enkelt meningen att utifrån några påtagliga hållbarhetsutmaningar vrida perspektivet på planerings- och stadsbyggnadsutmaningar vi står inför som kan verka övermäktiga mensom jag är övertygad om är både fullt möjliga och nödvändiga att ta oss an, samtidigt som jag kommer röra mig på gränsen till naivitet i vissa delar för att kunna föra huvudargumentet framåt.

(utdrag ur inledningen)