Vattenskadorna kostar försäkringsbolag och fastighetsägare stora belopp varje år. I runda tal sker det varje år vattenskador i en lägenhet av 150 och varje skada kostar i snitt något över 100 000 kr.

Bland företag med mer än 10 000 lägenheter anser 40% att det är ett stort problem. De mindre företagen bedömer inte att problemen är så stora, vilket kan hänga ihop med att de har bättre kontroll på sina fastigheter.

Problem finns i alla delar av byggnaden där det finns vatten: badrum, kök, tvättstuga etc.

Vissa småhusfabrikanter säljer enbart huset och ser VVS- och våtrumsfrågorna som entreprenörernas ansvar. Samordningen blir då lidande och man arbetar inte lika systematiskt som andra med att dra lärdomar och förebygga skador. Det kan sägas att den samordning som kan krävas mellan grundentreprenörer, byggentreprenörer och VVS-entreprenörer vid byggandet av ett småhus är ganska komplicerat. Även om många byggare aktivt arbetar med att förebygga skador, så kan informationsåterföring och koppling mellan drift och byggande förbättras.

Många av vattenskaderiskerna handlar om detaljlösningar av tätskiktsutförande och utformning av VVS-installationer. Projekteringen kräver kunskaper om dessa lösningar. Här skulle kanske mer utbildning och information i dessa frågor kunna ge bättre lösningar. Vid byggandet finns det inte sällan flera led av underentreprenörer vilket gör att byggherren kan tappa kontrollen över kompetens, engagemang och yrkesskicklighet hos de som verkligen utför våtrum med tätskikt och VVS-installationer. Kanske skulle arbetet med elinstallationer kunna vara ett mönster, med tydliga formella krav på de som utför dessa arbeten.

Det finns vissa konstruktioner som pekas ut som särskilt riskfyllda, t ex golvbrunnar och särskilt golvbrunnar i hörn och golvrännor. Problem finns även med våtrum utan tröskel eller då trösklar är för låga eller inte tillräckligt täta. Ett problem är att många bostadsrättsköpare av estetiska skäl vill ha inbyggda rör utan att kanske förstå de risker som det innebär.

En intressant utveckling är att olika former av sensorer kan installeras för att upptäcka läckor tidigt och kopplas till vattenfelsbrytare som kan stänga av vattnet.

Under förvaltningsskedet bör regelbundna inspektioner göras för att tidigt hitta fel. Här kan enskilda småhusägare och bostadsrättsföreningen behöva hjälp av försäkringsbolag som vet var fel brukar uppstå, t ex att korrosionsskador är relativt vanliga. Kanske särskilt i bostadsrättsföreningar kan sådana inspektioner vara viktiga eftersom den enskilda bostadsrättshavaren inte alltid vet vad denne får och inte får göra.

Försäkringsbolagen kan även ställa högre krav på att bostadsrättsföreningar har genomarbetade underhållsplaner med förebyggande underhåll på centrala komponenter som kan leda till vattenskador och att underhållsplanerna följs upp. Man kan också kräva att renovering utförs i ”rätt” ordning. Genom att genomföra stambyte innan ytskikt i våtrum renoveras finns en del att spara och det kan ge ett mer vattensäkert resultat.

När det gäller flerfamiljshus kan branschorganisationerna vara mer aktiva med att samla och sammanställa information som kan leda till att de enskilda fastighetsägarna blir mer vaksamma och vet vad de särskilt ska hålla koll på. Det finns skäl att motivera flerbostadshusförvaltare att registrera och systematisera fakta om vattenskador. Detta skulle medföra bättre kunskaper om vattenskaderisker och vara till hjälp för framtida utformning av krav och rekommendationer. Det skulle också kunna ingå i utbildning för arkitekter, ingenjörer och fastighetstekniker.