Sedan slutet av 1970-talet har regeringen regelbundet lagt fram princippropositioner om den samlade forsknings- och utvecklingspolitiken. Det har nu blivit dags för nästa upplaga, och inför arbetet med denna har regeringen efterfrågat inspel från en bred variation av intressenter i samhället. Avsikten med denna rapport är att tillhandahålla en startpunkt för diskussioner kring de gemensamma och skiljaktiga intressen som kommer till uttryck i inspelen, och hur dessa kan samordnas och mötas på ett produktivt sätt.

Det huvudsakliga underlaget för rapporten har bestått av totalt 87 inspel från 94 organisationer, vars huvudsakliga budskap har utlästs ur sammanfattningar, förslagslistor och vid behov i brödtext. Budskapen har sedan klassificerats till gemensamma och återkommande teman, varpå relationen mellan organisationerna och de teman de lyfter har ritats upp och analyserats utifrån vilka grupperingar som tenderar att bildas. Som komplement till detta underlag har svar från en respondentundersökning som genomfördes vid SUHF:s dialogseminarium 2020 också använts för att få en inblick i hur de olika perspektiv som framkommer i den forskningspolitiska debatten kan konsolideras med varandra.

Rapporten grupperar inspelens medskick i fyra breda kategorier: synen på finansieringsfrågor, synen på forskningsutmaningar, synen på normer och regler samt synen på rollfördelningsfrågor. Var och en av dessa kategorier analyseras gruppvis med samma indelning som regeringen har använt vid utskick av inbjudningarna. Resultatet anger att det finns en stark tendens bland organisationerna att utgå från sina egna strukturella intressen. På grund av den stora mångfalden av intressenter innebär detta en tämligen oöverskådlig och splittrad bild av vilken forskningspolitisk inriktning som vore eftersträvansvärd, men eftersom det finns en tydlig koppling mellan organisationernas medskick och vad som skulle gynna deras egen position i systemet är bilden ändå möjlig att bena ut och systematisera. Enigheten blir större ju längre från resursfördelning frågorna kommer, vilket indikerar att man samlas kring gemensamma intressen och problemområden där rådande ordning innebär att de flesta eller alla inblandade upplever suboptimeringar. I resursfördelningsfrågor, som i hög utsträckning handlar om att gynna den ena parten på den andras bekostnad, är splittringen på samma sätt större.

Rapporten drar också slutsatsen att det finns vissa mer eller mindre universella uppfattningar om vad forskningspolitiken bör leda till, där högre kvalitet är ett sådant exempel. Det finns dock ingen konsensus om vad högre kvalitet i praktiken innebär, och definitionerna på detta område blir snabbt cirkulära eller motstridiga. Även om alla inblandade därmed vore överens om vad målet bör vara uppstår en naturlig splittring i vägarna mot detta mål beroende på perspektivet man anlägger på målets betydelse, och detta innebär i sin tur att i praktiken kan förespråka samma verktyg för samma mål – men ändå olika sätt att använda det på.

Eftersom enigheten är som störst när de strukturella intressena – och därmed problembeskrivningarna – är som mest universella kan en gångbar väg framåt för forskningspolitiken vara att fokusera på områden där spridningen mellan typer av intressenter som lyfter problematiken är bredast. Dessa områden missgynnar sannolikt många grupper utan att samtidigt också gynna någon, och representerar således rena suboptimeringar.