This dissertation researches how perspectives in western industrial societies communicate about and give meaning to environmental degradation through case studies on the causes and effects of cultural eutrophication—namely nutrient pollution, algal blooms, and dead zones—in the Baltic Sea. Utilizing this approach, this dissertation addresses the ecological problems of cultural eutrophication in marine ecosystems by exposing normative claims humans make about the Baltic Sea and its contents as well as detailing how seas that exceed human expectations may offer insights into negotiating differing perspectives, discrepancies in power, and ways of being among humans and non-humans in marine environments. 

In the introduction, the dissertation develops the concept and study of “waste ecology” and then interrogates several concepts related to water, nutrients, algal blooms, and dead zones. Chapter 1 then provides an environmental humanities theoretical and methodological frame which outlines the use of more-than-human ethnography, textual and visual analyses, and storying to assess ways that people value, order, and assign meaning to cultural eutrophication’s consequences in the following five chapters. These chapters explore whether or not the Baltic Sea can die, how nutrients get depicted as pollution, how an “algal perspective” might reframe human relationships to algal blooms, how algal monitoring efforts contribute to a myth that humans can remain separate from nature, and how narratives of environmental collapse depend upon what collapse means and for whom respectively. A final chapter concludes the dissertation, summarizing what the previous chapters might tell us about human relationships to seas besot by cultural eutrophication as well as how a lens of waste ecology might be applied for reorienting these relationships. 

The dissertation contributes to research and public discussions by providing grounds for critically re-evaluating human relationships to marine environments. It reveals normative material-semiotic assumptions about the Baltic Sea and its ecology and details social and cultural responses to threats that rupture such assumptions and analyses them, showing how these responses attribute varying degrees of value to certain ecological processes, plants and animals, and the sea. It argues for suspending judgment about environmental change while also critically reflecting on efforts that characterize the “environment” as insufficiently capable of handling human activities. Through this research, the dissertation decenters a human exceptionalist tendency to posit that only humans create waste, arguing that waste is co-created with and through (marine) environments and that degradation is not a result of fragility in nature as much as a failure of or lack of imagination in social and cultural organization.

Denna avhandling undersöker hur perspektiv inom västra industrisamhällen kommunicerar om och ger mening till miljöförstöring genom fallstudier om orsakerna till och effekterna av kulturell övergödning—nämligen näringsföroreningar, algblomningar och döda zoner—i Östersjön. Utifrån detta tillvägagångssätt behandlar denna avhandling ekologiska problem med kulturell övergödning i marina ekosystem genom att synliggöra de normativa påståenden som människor gör om Östersjön och dess innehåll. Avhandlingen beskriver även hur hav överträffar människors förväntningar och hur det bidra till att omförhandla perspektiv, maktskillnader, och sätt för människor och icke-människor att vara i marina miljöer.

I inledningen utvecklar avhandlingen konceptet om och studien av ”avfallsekologi”. Därefter undersöks flera begrepp relaterade till vatten, näringsämnen, algblomningar och döda zoner. Kapitel ett ger sedan en miljövetenskaplig teoretisk och metodologisk ram som beskriver användningen av mer än mänsklig-etnografi, text- och visuella analyser och berättande för att bedöma sätt som människor värdesätter, klassificerar och tillskriver mening till den kulturella övergödningens konsekvenser i de följande fem kapitel. Dessa kapitel undersöker om Östersjön kan dö eller inte, hur näringsämnen avbildas som föroreningar, hur ett “algperspektiv” kan omforma mänskliga relationer till algblomningar, hur algövervakningsinsatser bidrar till en myt om att människor kan förbli åtskilda från naturen samt hur berättelser om miljökollaps beror på vad ”kollaps” betyder och för vem. Ett sista kapitel avslutar avhandlingen, som sammanfattar vad de föregående kapitlen kan berätta om mänskliga relationer till hav som utsätts för kulturell övergödning samt hur avfallsekologi som begrepp och perspektiv kan användas för att omorientera dessa förhållanden.

Avhandlingen bidrar till forskning och offentliga diskussioner genom att empiriskt stöd för att kritiskt utvärdera mänskliga relationer till marina miljöer. Den avslöjar normativa materiell-semiotiska antaganden om Östersjön och dess ekologi och beskriver samt analyserar sociala och kulturella lösningar till de hot som rubbar sådana antaganden, vilket visar hur dessa svar tillskriver olika grader av värde till vissa ekologiska processer, växter och djur, jämte hav. Avhandlingen argumenterar både för ett upphörande av normativa bedömningar kring miljöförändringar samtidigt som den kritiskt reflekterar över aktiviteter som beskriver ”miljön” som oförmögen att hantera mänskliga aktiviteter. Avhandlingen ger stöd för att undvika en tendens till mänsklig exceptionalism där endast människor skapar avfall—istället argumenterar avhandlingen för att avfall skapas tillsammans med och genom (marina) miljöer och att nedbrytning inte är ett resultat av bräcklighet i naturen så mycket som ett misslyckande av eller brist på fantasi i social och kulturell organisation.