För att främja en omställning mot hållbar stadsutveckling har de flesta kommuner formulerat mål för att minska miljöpåverkan, säkerställa en hållbar hushållning med naturresurser och främja social hållbarhet inom kommunen. Det har resulterat i att hållbarhetsfrågor får en allt mer framträdande plats även i detaljplaner. I dagens planeringspraktik förekommer det dock att flera av de ambitioner och åtgärder som diskuterades i planprocessen inte genomförs och att projektet därmed inte bidrar i samma utsträckning till hållbar stadsutveckling som planerat. Det finns flera möjliga förklaringar till detta som bl.a. kan kopplas till regelverket samt till hur arbetet med plan- och bygglovsdokument organiseras inom kommunen och de olika roller och kompetenser som finns inom organisationen. Det övergripande syftet med forskningsprojektet har varit att undersöka möjligheter och hinder i planerings- och markexploateringsprocessen från detaljplan till bygglov för att främja hållbar stadsutveckling, där vi bland annat har studerat hantering och implementering av sociala, ekonomiska och miljömässiga hållbarhetsambitioner i processen, kontinuiteten mellan de olika skedena och hur kompetensbehovet tillgodoses. För att undersöka detta har vi använt en kombination av metoder föratt samla in information och analysera dagens praxis, såsom litteraturstudier med koppling till regelverket och dokumentstudier av t.ex. planbeskrivningar och kvalitetsprogram, samt fallstudier av några aktuella detaljplaner i fyra kommuner med uttalade hållbarhetsambitioner, inklusive intervjuer med representanter från de aktörer som är involverade i projekten. Fallstudierna visar att kommuner på olika sätt arbetar med att stärka hållbarhetsfrågor i planeringen av nya stadsutvecklingsprojekt. Resultaten visar att kommunerna har tagit upp hållbarhet i olika policydokument, även om det finns skillnader i vilka hållbarhetsfrågor som tas upp och i vilken detaljeringsgrad de behandlas. Dessa policydokument är kommunernas agenda för hållbar stads-utveckling, där en del frågor hanteras i detaljplanen, medan andra frågor hanteras i markanvisnings-tävlingar och -avtal där byggaktörer åtar sig att genomföra åtgärder utifrån kommunernas tävlings-kriterier. Gemensamma seminarier eller byggherredialoger främjar innovation och kompetens-utveckling. Processen visar ett intimt samband mellan målsättning, detaljplanering och förhandlingar mellan kommunen och byggaktörerna. Det är dock viktigt att skapa en löpande dialog om genomförandet av hållbarhetsfrågor eftersom projekten ändras och nya personer kommer in som behöver informeras om tidigare diskussioner. När det gäller kompetensbehovet kan vi konstatera att det upplevts som positivt med arbets- och styrgrupper med blandade yrken och utbildningsbakgrund, liksom kontinuitet och en fortsatt process mellan olika skeden. Vi har även noterat att det finns en bredd av olika diskussions- och mötesformer representerade i de undersökta kommunerna, såsom dialog via workshoppar, seminarieserier, tävling och byggherredialog. Kommunerna försöker inkludera många aktörer redan från början av processen när de äger marken för att skapa ett kollektivt lärande. Studien visar på vikten av kommunalt markägande, vilket gör det möjligt för kommuner att ställa krav genom markanvisning. En aktiv markpolitik kan således vara en bra strategi för kommuner med begränsat markägande, liksom en proaktiv kommunal agenda för hållbar stadsutveckling som ger en grund för kravställning i kommande projekt. Slutligen bidrar en tidig dialog mellan kommuner och byggbolag till en diskussion om möjliga innovationer inom hållbar stadsutveckling och engagemang bland partner. Våra studier har visat att hållbarhetsambitioner spelar en viktig roll i detaljplanering i Sverige och hanteras i gränssnittet mellan kommuner och byggaktörer i seminarier, tävlingar och dialoger samt formaliseras i detaljplaner och genomförandeavtal. För att bredda kunskapen bör framtida forskning fokusera på hur hållbarhetshänsyn kan stärkas ytterligare i detaljplanering.