I början av 1990-talet omvandlades den svenska gymnasiala fyraåriga ingenjörsutbildningen till en tvåårig högskoleutbildning. Införandet av den tvååriga ingenjörsutbildningen på högskolenivå, under en inledningsperiod kallad mellaningenjör, därefter högskoleingenjör, innebar stora förändringar för många lärosäten med avseende på exempelvis utbildningsvolym, men kan också ses som tillfälle då både lärosätens organisationsstruktur och identitet stod under ett förändringstryck. Huvudsyftet med den här studien är att analysera och förstå det som ledde till denna utbildningsreform, dvs. att identifiera och analysera argumenten hos de intressenter som var med och påverkade processen som ledde fram till riksdagsbeslutet 1989 att gymnasieingenjörsutbildningen skulle omvandlas, och samtidigt förlängas med ett år, till en ingenjörsutbildning på högskolenivå. Studien är en historisk studie som kombinerar dokumentsstudier, främst policyrapporter och statliga utredningar, med semistrukturerade elitintervjuer.