Mot bakgrund av en ökande bostadsbrist för hushåll med medel- eller lägre inkomster har ett antal länder och städer i Europa infört eller byggt ut markexploateringsmodeller för att styra mot bostadsbyggande i de lägre marknadssegmenten under 2000-talet. Dessa har fått samlingsnamnet ”inclusionary housing”, fritt översatt ”inkluderande bostadsbyggande”. Thaden och Wang (2017) sammanfattar inkluderande bostadsbyggande som ”program och policys med krav eller incitament att tillskapa billiga bostäder i nyproduktion”. Målen är både ett ökat utbud av billigare bostäder och socialt blandade bostadsområden.

På senare år har det också i Sverige diskuterats hur nyproduktionen av bostäder ska kunna nå bredare hushållsgrupper än i dag. Några svenska kommuner överväger eller testar modeller för att spränga in bostäder med lägre hyra eller sociala kontrakt i bostadsutvecklingsprojekt som i övrigt är helt marknadsbaserade. Fyra av dessa kommunala initiativ beskrivs i studien och diskuteras sedan i relation till varandra och internationella modeller. I texten analyseras och diskuteras kommuners och projektutvecklares motiv till att delta (eller inte) i denna typ av projekt, hur projekten i dagsläget är utformade, vilka osäkerhetsfaktorer som finns och hur modellerna eventuellt kan utvecklas. En översikt över denna typ av initiativ i andra länder ger insikt i modeller som funnits över längre tid och bidragit med större volymer bostäder.