[Detta är de inledande styckena i kapitlet och inte ett egentligt abstract]

Direkt innanför entrén till Åhléns fanns i november 2005 fyrtioåtta(dam)ben klädda i strumpbyxor eller nätstrumpor. FrånKlarabergsleden, innanför glasväggarna, sågs kosmetikmärken som Shiseido, Dior, Givenchy, Roc och Estée Lauder, medan det man möttes av innanför huvudentrén var Biotherm och Lancôme, som övergick i Chanel, Kanebo och Guerlain. Någonstans där bakomfanns, för den som tog sig dit, Max Factor, Revlon, och Decleor, medflera. En trappa upp låg damavdelningen där det fanns tre gånger flerskyltdockor som bar kläderna till försäljning än på herravdelningen,i Debenhams fyra gånger så många. Direkt från entrén till damavdelningarna i varuhusen kunde man se minst ett, helst flera, provrum,gärna också gardinerna som dras för, medan man ofta fick letaför att hitta dem på herravdelningarna. En del påminns man ständigtom medan annat mest flyter förbi, en del måste man aktivt leta efter. Såsom herrstrumpor.

Det här, som bildar konsekventa mönster i shoppingmiljön, förklaras ofta med tankemodeller som används inom en del retail-litteratur, framförallt i dess populärvetenskapliga version: attraktorvaror och impulsköp.¹ Ofta behandlas det vidare som om shoppingmiljönhar ett enda syfte: att exponera så mycket som möjligt, och göra detså enkelt som möjligt att förse sig.² Det är så det förmedlas i tidskrifteroch bilder, i reklam och inte sällan i andra media som filmer ochteveserier. Ändå kräver det endast lite eftertanke att peka mot varorsom brukar vara undangömda, svårnådda, eller avsides.³ Av den anledningenär det viktigt att diskutera vad valet av grad av exponeringinnebär, och också vad det innebär att något är lätt att nå eller finnsbakom disk, inuti glasboxar, eller längst upp, längst in, längst bak.

För en sådan diskussion är det av vikt att vi vrider perspektivet och läser behandlingen av mode och kläder i varuhus och butikersom disseminering och förhandling av modesystem snarare än rationelltförsäljningsmaskineri. Detta ger oss en annan bild av vad sompågår, som i viss utsträckning är förklarande.⁴ Vi bör också släppa enständigt framförd argumentation om målinriktade subjekt och specifika objekt som begärs och söks upp till förmån för en syn där arkitekturenär en aktiv deltagare i ständigt pågående förhandlingar och bestämningar genom hur den ordnar, strukturerar och förmedlar rum. I shoppingmiljön, på plats i den performativa handlingen, sker ett identitetsbildande; en slags träning, utbildning, protest mot och godtagande av modesystemet.⁵