This thesis is about whether it is a good idea to place monetary value on nature, to remedy the fact that we treat it as having no particular value to us humans, although it clearly has. The thesis is based on five research papers that can be said to position themselves on opposite sides in the debate on monetisation of nature. The first two papers consider the basis of neoclassical environmental economics and apply the value theory and valuation methods from normative neoclassical welfare theory, on which monetisation of nature is based. The other three papers examine, with increasing degrees of criticism, this theory of value and especially its central assumption that value can be derived from people’s choices, or “revealed preferences”. 

The thesis itself is a “reflective story” about the journey I made as I learned to think about and understand neoclassical environmental economics in new ways. I reflect upon my work from a philosophy of science perspective, consider how for-granted-taken ideas from neoclassical economics affect environmental economic analysis and its conclusions, and examine the subject of value and valuation from what has become my new theoretical standpoint, ecological economics. It concerns meta-theoretical questions about ontology, that is, ideas in a research discipline about how things really are (what is), and epistemology, ideas about how researchers can provide relevant knowledge about reality. Such ideas are often taken for granted in neoclassical economic analysis and how they affect the analysis and its conclusions is not seldom unreflective. 

In the thesis, I move from explaining why neoclassical environmental economists advocate monetisation and pricing of nature as important solutions to environmental problems, to exemplifying how this turned out in research projects intended to serve as decision support in practice, and then to exploring and clarifying an alternative theory of value and valuation from ecological economics based on value pluralism and so-called deliberative valuation. In a concluding discussion, I point out that there are reasons to be sceptical about whether monetisation of nature is the right path to follow if we want to change our unsustainable relationship with nature and tackle the serious ecological crises we currently face. I show that monetisation of nature in practice requires a considerable amount of pragmatism, since the applied version of the theory deviates far from its idealised claims about the possibility to capture actual, total values. I also show that the descriptive (so-called positive) part of neoclassical theory and its normative part overlap in a way that makes it very difficult to speak of “objective” science in environmental economics. Instead, and despite strong recognition in the discipline that environmental problems are “market failures”, neoclassical theory has an ethical and ideological bias that favours individuals’ freedom of choice and market solutions, at the expense of collective decision-making and discussions about values that cannot be quantified. 

The important contribution of the thesis is that it clarifies the consequences of a central idea in the theory behind environmental economic analysis, namely the idea of values as commensurable, that is, measurable in one single unit. This idea links to the misleading conception of choices as “trade-offs”, where all choices are essentially viewed as the result of people’s constant exchange of costs and benefits within themselves in every choice they make, with the result that everything gets better (or at least not worse). Based on my research, I suggest that, in reality, people do not generally “make” trade-offs. If anything, people try to avoid them, especially when it comes to difficult choices, such as those concerning the true value of nature, because such choices involve moral conflicts between values that are incommensurable. As a basis for valuing transformational change, monetisation is therefore unsuitable, as it conceals rather than reveals the ethical dilemmas that are the very definition of sustainability problems and causes us to search for the efficient or so-called “optimal” solutions claimed possible in neoclassical theory and rhetoric, although such solutions do not exist. 

What we need instead is to represent public opinion in environmental decision-making in ways that do not conceal people’s actual moral considerations. Environmental valuation is political. It must be done together with others through reason-sensitive means, where people’s actual experiences of value conflicts – within us and between us – can be deliberated before making decisions. This makes decision-making more complex, but as an alternative to monetisation, this realism is not necessarily unrealistic. The fact that incommensurability is grounded in human experience means that the complexity of social and environmental decision-making has a real counterpart in conflicts within ourselves. One could see this as a potentiality, because we may have more confidence in people’s ability to recognise the relevance and necessity of less simplification and more complexity in decision-making. People need to “deliberate values” rather than “consuming” them and being expected to express all sorts of values through money. 

Den här avhandlingen handlar om huruvida det är en bra idé att sätta pengavärden på naturen. Att värdera naturen i pengar, “monetarisera” den, föreslås av ekonomisk forskning för att förändra det faktum att vi behandlar den som om den inte har något särskilt stort värde för oss människor, trots att den uppenbarligen har det. Avhandlingen utgår ifrån fem forskningsartiklar som kan sägas positionera sig på motsatta sidor i debatten om monetarisering av naturen. De två första artiklarna är författade med utgångspunkt i neoklassisk miljöekonomi och tillämpar den värdeteori och värderingsmetodik från normativ neoklassisk välfärdsteori som monetarisering av naturen bygger på. De tre sista artiklarna granskar med en stigande grad av kritik just denna värdeteori och särskilt idén att värde kan härledas från människors val och beteende, så kallade ”avslöjade preferenser”, som är ett centralt antagande bakom teorin. 

Avhandlingens kappa är skriven som en “reflexiv berättelse” om den resa det inneburit att kritiskt tänka på och förstå neoklassisk miljöekonomi på nya sätt i takt med att jag, avhandlingens författare, lärt mig reflektera över mitt arbete som forskare ur ett vetenskapsfilosofiskt perspektiv och med perspektiv på ämnet värde och värdering från det som blivit min nya teoretiska hemvist, ekologisk ekonomi. Den behandlar meta-teoretiska frågor kring ontologi, alltså uppfattningar i en vetenskaplig disciplin om hur saker och ting egentligen ligger till (hur det är), och epistemologi, idéer om hur forskare kan leverera relevant kunskap om verkligheten. Liksom inom många andra ämnen är sådana idéer oftast förgivettagna inom neoklassisk ekonomisk analys och hur de påverkar analysen och dess slutsatser verkar inte sällan oreflekterat. 

Undersökningen går från att förklara varför den neoklassiska miljöekonomin förespråkar monetarisering och prissättning av naturen som en viktig lösning på miljöproblem, via exempel från de första artiklarna på hur detta faller ut i praktiken i forskningsprojekt som ska tjäna som stöd till politiska beslut, till att utforska och förtydliga ett alternativ, en värdeteori och värderingmetodik från ekologisk ekonomi som bygger på värdepluralism och så kallad deliberativ värdering. I en avslutande diskussion skriver jag att det finns anledning att vara skeptisk till att mätandet av naturens värde i pengar är rätt väg för att förändra vår ohållbara relation till naturen till något mer hållbart och för att, om möjligt, försöka avvärja de allvarliga ekologiska kriser vi står inför. Jag visar bland annat att monetarisering av naturen i praktiken kräver att man förhåller sig väldigt pragmatisk till teorin bakom den, eftersom tillämpningen ligger långt ifrån teorins idealiserade anspråk på att kunna fånga faktiska, hela värden. Jag visar också att teorins beskrivande (så kallade positiva) del och dess normativa del överlappar på ett sätt som gör det svårt att tala om en “objektiv” vetenskap inom miljöekonomin. Neoklassisk teori har istället en etisk och ideologisk snedvridning som gynnar individens valfrihet och marknadslösningar på bekostnad av kollektivt beslutsfattande och diskussioner om det som inte går att mäta – trots att det finns ett välkänt erkännande inom disciplinen av att miljöproblemen är “marknadsmisslyckanden”. 

Avhandlingens viktigaste bidrag är att den tydliggör en central idé i teorin bakom miljöekonomisk analys, och konsekvenserna av denna, nämligen idén om värden som kommensurabla, det vill säga mätbara i en och samma enhet. Denna idé hänger i sin tur ihop med den felaktiga idén om människors val som “trade-offs”, alltså att val är medvetna överväganden av värdet av de olika saker vi i varje stund står inför, och att val kan betraktas som ett konstant utbytande av värden med resultatet att saker och ting blir bättre (eller åtminstone inte sämre). Med utgångspunkt i avhandlingens femte och sista artikel föreslår jag att människor snarare undviker trade-offs, särskilt när det gäller svåra val som de kring naturens egentliga värde för oss. Detta beror på att svåra val innebär värdekonflikter som i praktiken inte kan ge oss de rationella, effektiva eller så kallade optimala lösningar som neoklassisk teori och retorik – och i synnerhet monetarisering – verkar utlova som möjliga. Miljövärdering är helt enkelt politisk och något som måste göras tillsammans med andra genom medvetna överväganden, i “deliberation”, där människors faktiska upplevelser av de etiska dilemman vi står inför får utrymme att diskuteras, och där konflikten mellan våra olika värderingar – inom oss och mellan oss – kan brytas mot varandra innan vi fattar ett beslut. Det gör beslutsfattande mer komplext, men som alternativ till monetarisering är denna realism inte nödvändigtvis orealistisk. Tvärtom skulle man kunna se det faktum att komplexiteten i socialt beslutsfattande har en reell motsvarighet i konflikterna inom oss själva som en potential. Människor behöver “deliberera värden” snarare än “konsumera” dem och förutsättas uttrycka alla sorters värden genom pengar.