Climate change along with increasing demand for food and fuel call for sustainable use of natural resources. One way to address these concerns is through efficient use of resources, which is also vital for the achievement of the Sustainable Development Goals and the Paris Agreement. In this context, the sustainable and efficient use of resources in the palm oil industry is an interesting case to scrutinise. This is particularly important for Indonesia, the leading palm oil producer in the world. Large quantities of oils and biomass are generated from oil palm plantations and processing, presenting the potential for the development of bio-based production systems. However, at present, sustainability is a matter of great concern in this industry, including land use issues and the fact that large portions of the residues generated are untreated, releasing greenhouse gas emissions, and imposing environmental threats.

This doctoral thesis aims at exploring how resource efficiency can be enhanced in the palm oil industry. Three research questions are posed to address the objective. The first question examines the sectoral policy goals of biofuel, agriculture, climate, and forestry and their requirements for land. The second question is focused on new industrial configurations for efficient use of palm oil biomass for bioenergy production. The final question summarises the role of enhancing resource efficiency in the palm oil industry with regards to meeting the national bioenergy targets, which include 5.5 GW_e installed capacity and biofuel blending with fossil fuels (30% biodiesel blending with diesel and 20% ethanol blending with gasoline) in the transport, industry, and power sectors. The research questions are explored using three main methods: policy coherence analysis, techno-economic analysis, and a spatio-temporal optimisation model (BeWhere Indonesia).

The thesis identifies areas in which policy formulation, in terms of sectoral land allocation, can be improved. Adjustments and improvements in policy formulation and implementation are crucial for land allocation. The inconsistencies in the use of recognised land classifications in the policy documents, the unclear definition of specific land categories, and the multiple allocation of areas, should be addressed immediately to ensure coherent sectoral policies on land allocation. This can lead to more effective policy implementation, reduce pressure on land, enhance synergies, and resolve conflicts between policy goals.

The transition towards a more sustainable palm oil industry requires a shift from current traditional practices. Such transition involves efficient use of palm oil biomass resources through improved biomass conversion technologies and integration of palm oil mills with energy production in biorefinery systems. The upgrading of the conventional production systems can serve multiple purposes including clean energy access and production of clean fuels for the transport, industry, and power sectors, ultimately helping the country meet its renewable energy and sustainable development targets, along with reduced emissions. More specifically, the efficient use of biomass and co-production of bioenergy carriers in biorefineries can enable Indonesia to reach its targets for bioenergy installed capacity and bio-based blending.

At present, many government policies in Indonesia are working in the right direction. Nevertheless, various barriers still need to be overcome so that resource efficiency can be improved. This includes harnessing the full potential of bioenergy in the palm oil industry. There is room for enhancing the sustainability of the palm oil industry in Indonesia with adjustments to existing policies and practices, as shown in this thesis. First, guidance across sectoral policies can help to coordinate the use of basic resources. Second, the shift from traditional practices requires a strategy that includes improvement in agricultural practices (i.e., higher yields), infrastructure for biomass conversion technologies together with improved grid connectivity, and adoption of a biorefinery system. Strengthening policy support is needed to promote such a comprehensive shift. Third, various programmes can forge partnerships between oil palm plantations, the palm oil mills, and energy producers to ensure the development of sustainable industrial practices. A sustainable palm oil industry will improve resource and cost efficiency, and help open international markets for Indonesian products. This could pave the way for an enhanced role for the Indonesian palm oil industry in global sustainability efforts.

De pågående och väntade klimatförändringarna tillsammans med ökad befolkning och därmed efterfrågan på mat kräver en långsiktigt hållbar användning av naturresurserna. Ett sätt att adressera dessa frågeställningar är genom en effektiv resursanvändning, vilket också är grundläggande för att uppnå de globala målen (Agenda 2030) och Paris-avtalet. I detta sammanhang innebär hållbart och effektivt användande av palmoljebranchens resurser ett särskilt intressant fall att studera. Det är av stor betydelse för Indonesien, i kraft av att vara den ledande palmoljeproducenten i världen. Stora mängder olja och biomassa genereras från oljepalmsplantager och -förädling, vilket innebär stor potential för utvecklandet av biobaserade produktionssystem. Dock är för närvarande den långsiktiga hållbarheten i produktionen ifrågasatt, vilket inkluderar markanvändning och det faktum att en stor del av biprodukterna från produktionen är obehandlade och därigenom avger växthusgaser och medför andra miljöproblem.

Denna avhandling siktar på att utforska hur resurseffektivitet kan stärkas inom palmoljesektorn. Tre forskningsfrågor ställs för att adressera denna grundfråga. Den första frågan undersöker policymålen för sektorn - biodrivmedel, jordbruk, klimat och skogsbruk - samt deras behov av mark. Den andra frågan fokuserar på hur en ny industriell konfigurering kan utformas, med hänsyn taget till att möta de nationella målen för biobränsle inom transport-, industri- och elsektorn. Den sista frågan sammanfattar betydelsen av ökad resurseffektivitet inom oljepalmsbranchen, med hänsyn till de nationella målen för bioenergiproduktion. Dessa mål inkluderar 5,5 GW_e installerad kapacitet och låginblandning av biodrivmedel (30% biodiesel för diesel, 20% etanol för bensin) såväl inom transportsektorn som energisektorn. Forskningsfrågorna utforskas genom tre huvudsakliga metoder: policy coherence analysis, techo-economic analysis samt en spatio-temporal optimisation model (BeWhere Indonesia).

Avhandlingen identifierar områden inom vilka policyutformning, i termer av sektoriell markallokering, kan förbättras. Justeringar och förbättringar inom policyutformning och implementering är grundläggande för landallokering. Bristen på sammanhängande landklassificering i policydokumenten, den oklara definitionen av specifika landkategorier samt den multipla allokeringen av områden bör omedelbart adresseras för att nå en sammanhängande sektorspolicy för landallokering. Detta kan leda till mer effektiv policyutformning, dämpad efterfrågan på mark, ökade synergier och att lösa målkonflikter kring policy.

Övergången till en mer hållbar palmoljebransch kräver ett skifte från den nuvarande praktiken. Ett sådant skifte innebär effektivt användande av palmoljebiomassa genom förbättrad  teknik för biomassekonvertering samt integrering av palmoljekvarnar med energiproduktion inom bioraffinaderisystemen. Uppgraderingen av konventionell produktion kan tjäna flera syften, inklusive tillgång till ren el och produktionen av rena bränslen för transporter och industri, vilket i slutändan kan hjälpa landet att nå målen för förnyelsebar energi och hållbarhet, tillsammans med minskade utsläpp. Mer specifikt gäller det effektiv samproduktion vid bioraffinaderierna som kan göra  att Indonesien  når sina mål för bioenergi och biobaserad inblandning.

För närvarande innebär flera regelverk i Indonesien att arbetet går i rätt riktning. Fortfarande finns det dock ett flertal hinder som måste övervinnas för att resurseffektiviteten ska kunna ökas. Detta omfattar också att ta om hand den fulla potentialen för bioenergi inom palmoljebranschen. Det finns utrymme för att förbättra hållbarheten inom branschen i Indonesien genom justeringar i befintlig policy och i tillämpningen av denna, vilket visas i denna avhandling. Först och främst måste vägledning genom sektorspolicy stödja samordningen av hur råvaror används. Därefter måste skiftet från den traditionella produktionen stödjas av en strategi som inkluderar förbättringen i jordbruket, till exempel för att nå ökad avkastning, infrastruktur för att konvertera biomassa samt ökad sammankoppling av elnäten samt att bioraffinaderier introduceras. Stärkt policystöd behövs för att stärka ett så genomgripande skifte. Slutligen måste olika partnerskap slutas mellan palmoljeodlingar, palmoljekvarnar och energiproducenterna för att nå utvecklingen av långsiktigt hållbar industriproduktion. En långsiktigt hållbar palmoljesektor kan öka resurs- och kostnadseffektiviteten samt öppna internationella marknader för indonesiska produkter. Detta kan bana väg för en stärkt roll för Indonesiens palmoljesektor inom de globala klimatansträngningarna.

Nyckelord: palmoljesektor; bioenergi; resurseffektivitet; sustainability; markallokering; palmoljebiomassa; bioraffinaderier; policy coherence analysis; techno-economic analysis; spatio-temporal optimisation model; BeWhere Indonesia