Svenska kraftnät använder metoden ”Effekttillräcklighet enligt statisk metod”. Vad denna egentligen beräknar är:

Hur mycket effekt behöver importeras:

·       Under den timmen med den högsta elförbrukning som kan inträffa under ett normalår eller under den mest extrema timmen vart 10:e eller 20:e år (dvs en mycket ovanlig situation). 

·       om: Vindkraften producerar på en nivå som överskrids under 91 procent av tiden

·       om: Kärnkraften producerar på en genomsnittlig nivå (90%), vilken är den nivå som underskrids under ca 35-42 procent av tiden. Dvs under 58-65 procent av tiden är tillgänglig effekt högre.

·       om: Även andra kraftslag producerar på en given procent av installerad effekt.

Detta innebär (med de värden de använder) att det är cirka 4 procent sannolikhet att såväl kärnkraften som vindkraften skulle ge lägre effekt än det som antas, och detta vid den mest extrema timmen under 10 eller 20 år. Och frågan är inte ”effektbrist” utan ”behov av import” vid dessa mycket osannolika enstaka timmar.

Det som studerats i denna rapport är inverkan av en mer rimlig ansats av vilka tillgänglighetsdata man ska använda för vindkraft för att den ska ge samma effektbidrag (samma sannolikhet) som kärnkraft. Resultatet är att vindkraftens ”tillgänglighetsfaktor” bör ändras från ca 9-11 procent till ca 27 procent. Detta kommer därmed, med denna metod, minska ”effekt-bristen” (dvs underskottet enligt den statiska metoden). Med ca 18000 MW vindkraft som totalt förväntas finnas installeras inom de närmaste åren så innebär en tillgänglighetsfaktor om 27.6% istället för den använda nivån 9% en ”effektförstärkning” om 3300 MW. Detta sätt att räkna innebär att man fortsätter anta 90% tillgänglighet för kärnkraften och använder samma percentil för vindkraft och kärnkraft.  Med antagande om att 2014-2023 är en representativ period så blir ”effektbidraget” för vindkraft ca 100 MW/TWh och för kärnkraft ca 124 MW/TWh.

Men denna metod är fortfarande lite märklig då den inte alls beräknar ”effektbrist”, den studerar enbart den extremaste timmen och beaktar inte alls explicit kombinerade sannolikheter för möjlig import etc. Detta kommenterade Svenska Kraftnät redan 2019: ”Denna metod har vissa begränsningar: bara topplasttimmen undersöks, och flöden mellan elområden och länder, samt utländska produktionsresurser beaktas inte. Därför inkluderas nu en probabilistisk metod, som belyser effekttillräckligheten i Sverige på ett annat sätt. Denna typ av modellering för att mäta risken för effekt-brist används på flera håll i världen, bl.a. av ENTSO-E, och det är sannolikt att en sådan metod framöver blir viktigare framöver även för Svenska kraftnät.”

Rekommendationen är att inte alls använda den ”statiska metoden”, då 

a)     Den inte alls beaktar sannolikheter, samt kombinationer av olika händelser, på ett rimligt sätt. Detta innebär att resultaten ofta misstolkas. 

b)     Metoden indikerar ökat behov av import samtidigt som den faktiska importen tvärtom minskat. Detta i sin tur beror just på de antaganden man gjort. Om man använder samma percentil för vindkraften som faktiskt används för kärnkraften, får man inte alls denna minskade tillräcklighet, eller ökande importbehov.

c)     Den ”probabilistiska metoden” är numer standard i EU. Den ger en helt rimlig beskrivning av olika möjligheter och utmaningar. Svenska Kraftnät använder denna metod idag. De rekommendationer som kommit från Energimarknadsinspektionen samt de beslut som tagits av regeringen bygger också helt på denna metod.