Pedagogisk dokumentation i förskolan syftar bland annat till att främja barns delaktighet. Forskning visar dock att dokumentationen tenderar att snarare bidra till att uppfylla förskollärarnas intentioner än att lyssna till barns tankar och idéer. Artikeln bygger på teorier om dokumentationen som en normaliserande makt i interaktion med enskilda subjekts egna agens. Genom att lyssna till hur 19 förskolebarn mellan 4–6 år interagerar med pedagogisk fotodokumentation eftersträvas i studien att fånga barnens egna perspektiv. Barnen fick prata fritt utifrån fotografierna i grupper om 2–3 barn. Resultaten visar på två samexisterande kamratdiskurser som barnen använde för att förhandla relationer; en kollektiv kamratdiskurs där berättelserna befann sig i den gemensamma förskoleverksamheten och en individcentrerad kamratdiskurs där berättelserna fokuserade på jaget och materiella ting. Barnen förhandlade relationer genom att skapa tillhörighet och åtskillnad, ofta genom att använda könsstereotypa uttryck och beteenden. Studien visar att barns stora intresse för sig själva och sina kamrater gör att fotodokumentationen, i kombination med förskollärarnas aktiva utmanande av stereotypa uttryck och beteenden, kan utgöra en viktig bas för barns delaktighet i förskolans relationsarbete.