Denna studie är en undersökning av hur det som kan beskrivas som arkitekturdriven innovation kan bidra till samordning och gränsöverskridande problemlösning mellan olika discipliner i komplexa projekt. Studien bygger på forskning om kollaborativa arbetsmetoder i arkitekturmodellering och inter- och transdisciplinär kunskapsutveckling i arkitektur och stadsplanering. Forskaren har för att få inblick ide dagliga kunskapsprocesserna gjort deltagande-observationer under hela arbetsprocessen för innovationsprojektet Elastiska Hem Steg 2 åren 2018-2020.Den kunskapsteoretiska utgångspunkten är att kunskap uppstår ur ett samspel mellan det observerade, observatören och medieringen av observationerna i olika typer av dokumentationer och materiella inskriptioner som gör observationerna tillgängliga för kritisk reflektion. Till skillnad från tidigare kunskapssyner bygger detta på att kunskap uppstår ur en ömsesidig intra-aktion mellan observatör, det observerade och observationen. Det betyder att den kombinerar diskursanalys av kommunikation i arbetsgruppen med observationer av materiella medieringar och det materiella och förkroppsligades inverkan på den kreativa processen vilken är själva objektet för observationen. Mediebegreppet här är vitt och omfattar alla de typer av artefakter och materiella inskriptioner som bidrar till att beskriva arkitekturprojektet som en modell eller förebild och prototyp för en tänkt, önskvärd och möjlig materialisering. Det omfattar både visualiseringar och texter, men också de teoretiska modeller, rutiner, kreativa förmågor och symboliska system för representation av projektet, liksom de värderingar som deltagarna har tillägnat sig och för med sig i arbetet som en personlig subjektiv disposition. Studien pekar mot att ett fokus på intermedieringen av olika discipliners perspektiv och kunskaper i ett projekt kan förbättra kommunikationen mellan deltagarna och underlätta framväxten av en gemensam konceptualisering av projektet.Men den visar också på ett antal hinder för att detta ska ske. Framför allt enskild tid för inläsning, syntes och reflektion över skillnader mellan olika dispositioner, men också betydelsen av genomtänkta möten då olika aktörer presenterar sina resultat och lär av varandra och i vilken ordning det sker. Det implicerar den allmänna betydelsen av en större kritisk medvetenhet om de översättningar av de olika intra-representationer av ett projekt som sker i ett projekt. Och mer specifikt den betydelse själva medieringens former har för att de enskilda disciplinernas kreativa förmåga ska kunna överskrida sina respektive disciplinära referensramar och etablerade rutiner för att bidra till uppkomsten av en projektspecifik delad ny kunskap. Särskild vikt har i studien lagts på att undersöka hur icke-textuella materiella och kroppsliga medieringar och handlingar bidrar till att överbrygga skilda perspektiv och etablera en projektspecifik ny ordning för kunskapen som överskrider olika förgivettagna gränsdragningar av kunskapsobjekt.

In line with previous research on Inter- and Transdisciplinary prescriptive and situated knowledge production in architectural modeling and sustainable urban design this study is concerned with the theoretical question of the material conditions for resonance between disciplines in an architectural innovation project. The degree of resonance between the practices is used as an indication of the success of the innovation. The practice purpose of this study is to evaluate the method of architectural innovation used in the project Elastic Homes with sharing solutions. An innovation is in this case understood as a solution that succeeds in a new integration of a heterogeneous set of knowledges that the participating disciplines brings to the project to align with the objectives of the innovation. The phenomenon is studied in a practice experiment grounded on participatory observation of how the different disciplinary actors as specific epistemic practice represent the project in different and partly incommensurable ways and how these intra-representations resonate between the workgroups in the project. And more specifically on the condition of intermediation between different epistemic practices enacted by the architectural model. This aspect of architectural modeling in innovation projects is neglected inITD-studies (Bina et al 2021, Wolf et al 2016) and has been proposed as a new materialist turn in studies of architecture practice and theory in recognition of the significance of equal interaction between what can be referred to as human and nonhuman actors in knowledge production (Yaneva 2017).

The argument of the investigation is that an innovative practice is contingent on the ability to bridge different frames of understanding of the problem among the participants in the project and that a focus on the material referent of the aggregate of superimposed intra-representations enables the identification of a project specific situated provisional shared frame of reference that can have multiple meanings. However, the identification of shared referents in the materiality of the project requires a deconstruction of the different onto-epistemological understandings of the project that are embodied in the different intra-representations to enable the identification of the shared referents despite their different ontological constitution as entities.