Lagstiftningen i Sverige ger kommunerna möjligheten att ta ut gatukostnader vid anläggandet och upprustandet av allmänna platser och gator som de har huvudmannaskap över. Uttaget av gatukostnadsersättningen faller på de berörda fastigheterna inom ett bestämt område. Denna lagreglering finns att finna i 6 kap. 24–38 §§ plan och bygglagen (SFS 2010:900) men har funnits i olika former sedan 1800-talet. Det är i dagsläget 40 av 290 kommuner som använder sig av denna möjlighet. Processen är lång och administrativt betungande och det uppkommer ofta konflikter kring summorna som privata fastighetsägare behöver bekosta.

Avsikten med detta arbete är att öka förståelsen för hur de intervjuade kommunerna, det vill säga, Nacka, Tyresö samt Huddinge kommun arbetar med gatukostnadsuttag, särskilt i fall där fastighetsägare får byggrätter de inte vill realisera. Att försöka få en större förståelse för kommunernas och Villaägarnas riksförbunds ståndpunkt, vilka representerar cirka 270 000 villahushåll i gatukostnadsfrågan var den andra avsikten. Att förstå ifall det administrativt betungande arbetet bakom gatukostnadsuttag kan vara en anledning till att fler kommuner inte tillämpar gatukostnader är också en undersökt fråga. Metoden i denna studie har varit kvalitativt i form av både litteraturstudier samt intervjuer. Litteraturstudien har fokuserat på rättskällor, studerat förarbeten, propositioner och rättspraxis. Intervjuerna har gjorts med de tre nämnda kommunerna samt en respondent från Villaägarnas riksförbund.

Litteraturstudien i samband med intervjuerna visade att de intervjuade kommunerna ger fastighetsägare olika möjligheter att hantera betalningen, när det gäller att de har tilldelats nya byggrätter de inte vill realisera. Detta är allt från anståndsansökan, till gatukostnadslån och möjlighet att avvakta betalningen fram tills dess att fastighetsreglering utförs, med ett visst tidsvillkor. De intervjuade kommunerna anser att uttaget av gatukostnadsuttag är rättfärdigat då det tillför en värdeökning på dem berörda fastigheterna, medan motparterna anser att detta är oskäligt och bör falla på kommunalskatten. Arbetet med gatukostnadsuttag anser de berörda kommunerna inte som betungande. Utan det är i stället det arbete som kommer efter fakturering och i samband med olika bestridanden av kommunens beslut som är administrativt betungande. En mer omfattande studie med fler intervjuer och en mer ingående litteraturstudie är nödvändig för att dra slutsatser för hela länet. 

The legislation in Sweden gives municipalities a possibility to take out payment for street costs at the establishment and upgrading of public places and streets that they are principals of. This street cost collection falls on the owners of the concerned properties within the planned area. This regulation can be found in 6 kap. 24-38§§ plan- och bygglagen (SFS 2012:900) but has existed in different forms since the 1800’s. Today 40 of 290 municipalities use this possibility. The process is long and administratively burdensome and there are often conflicts regarding the sums that the private property owners must pay for.

The intention with this work is to increase the understanding for how the interviewed municipalities, Nacka, Tyresö and Huddinge, work with street costs, especially in the cases that the private owners receive construction rights that they do not want to realize. Another intention behind this work is to try and gain a greater understanding of the position of the municipality and Villaägarnas riksförbund, which represent approximately 270,000 villa households on the issue of street costs. Understanding whether the administratively burdensome work behind street cost collection could be a reason why more municipalities don’t apply street costs is also an investigated issue. The method for this study has been qualitative in the form of both literature studies and interviews. The literature study has focused on legal sources, preparatory work, propositions, and legal practice. The interviews have been by the three mentioned municipalities as well as one respondent from Villaägarnas riksförbund.

The literature study along with the interviews showed that the interviewed municipalities in some way give property owners different opportunities to manage the payment, in the cases that they have been assigned new building rights they do not want to realize. This varies from deferral applications to street cost loans and the possibility to wait with payment until real estate regulation is performed. The interviewed municipalities believe that the collection of street cost collection is justified as it adds an increase in value to the properties concerned, while the opposing party believes that this is unreasonable and should fall on the municipal tax. The municipalities concerned do not consider the work with street cost collection as strenuous. It is the work after invoicing and along with it the various contestations of the municipality’s decisions. A more extensive study with more interviews and a more thorough literature study is necessary to draw conclusions for the entire county.