Den här rapporten utgör slutrapport för projektet Bilrestider i storstad: Variationsmönster och upplevd osäkerhet (VARIA) som genomförts på uppdrag av Trafikverket (TRV 2018/16380).Det övergripande syftet med det här projektet har varit att vidareutveckla metoder för samhällsekonomiska kalkyler för olika åtgärder i trafiksystemet. Projektet bidrar till detta mål genom att utveckla kunskap om hur olika komponenter i restidsvariation påverkar trafikanternas faktiska erfarenhet av restidsvariation, och trafikanternas upplevelse av systematisk restidsvariation och deras restidsosäkerhet. 

Forskningsfrågorna studeras i två delstudier. En delstudie fokuserar på trafikanternas förståelse av restidsvariation, och deras upplevda restidsosäkerhet. Denna delstudie baseras på ett teoretiskt ramverk och två datakällor: (1) en enkätstudie av hur tillfrågade bilister beskriver den restidsfördelning de förväntar sig (och därmed kan antas planera för), samt (2) empiriska data som beskriver hur den verkliga restiden längs samma rutter varierar i olika dimensioner.

Den andra delstudien fokuserar på sambandet mellan hur restiden varierar i data som uppmätts generellt, och den restidsvariation som enskilda bilister faktiskt utsätts för. Här utnyttjas ett statistiskt ramverk och en tredje datakälla: restidsobservationer från olika rutter på enskild passagenivå med beständiga fordons-ID.

En grundläggande svaghet med den första delstudien ligger i att respondenterna i sina uppgivna restider inte tycks ha avgränsat sig på det sätt som var avsikten (bara rena körtider mellan de uppgivna ändnoderna). Trots detta anser vi att det utvecklade analytiska ramverket gör det möjligt att dra vissa övergripande slutsatser med bäring på studiens inledande frågeställningar.

Resultaten från den första delstudien stöder sammantaget hypotesen att resenärerna i gemen i huvudsak baserar sin planering och schemaläggning inför en specifik resa på mer generella restidsprediktioner, som är underbyggda av deras samlade erfarenhet, (snarare än specifika erfarenheter eller annan information om restiden på den specifika rutten). Resultaten visar också att förare som kan bygga under sinna uppskattningar med mer specifik erfarenhet, har minst lika svårt att förutse hur restiden varierar, såväl när det gäller ”systematisk” som ”slumpmässig” variation, som förare som saknar specifik erfarenhet från just den rutt för vilken restiden skall uppskattas. 

Respondenternas prediktioner av restidsvariation är sämre än deras prediktioner av förväntad restid. Detta stöder hypotesen att restidens faktiska variation för en viss specifik rutt, under en viss specifik tid på dagen ger en långt ifrån komplett bild av den restidsosäkerhet som resenärer måste ta höjd för i sin planering och schemaläggning. Om samhällsekonomiska värderingar av restidsosäkerhet tillämpas direkt på uppmätt (eller predicerad) restidsvariation, utan hänsyn till det komplexa sambandet dem emellan, kan värdet av minskad restidsvariation såväl över- som underskattas. 

I den andra delstudien har vi undersökt i vilken utsträckning fordonen som korsar en rutt är återkommande resenärer, och hur den andelen beror av olika attribut. Med hjälp av data från Bluetooth- och Wifi-sensorer under en tremånadersperiod har vi funnit att det genomsnittliga antalet resor per fordons-ID är högre mot staden på morgontoppen och ut från staden på eftermiddagen, vilket är förenligt med vetskapen att pendlingsresor tenderar att ha den högsta regelbundenheten över dagar. Vi har även föreslagit en modell för hastighetsfördelningar hos rutter, som separerar variationen i en komponent med variation mellan resenärer, och en komponent med variation inom varje resenär (”individuell erfarenhet av restidsvariation”). Resultaten av modellberäkningar visar att den relativa individuella (inom resenären) variationen är betydligt högre i pendlingsriktningen (mot staden på morgonen och ut från staden på eftermiddagen) och på rutter med hög trängselnivå. Trängsel tycks alltså vara den viktigaste faktorn som förklarar den relativa restidsosäkerheten. 

På grund av en viss omnumrering över tiden av fordons-ID i datan som använts är den exakta frekvensen med vilken resenärer använder en rutt samt storleken på variabiliteten mellan resenärer och inom varje resenär svåra att skatta. Den beräknade frekvensen är låg, vilket i och för sig är i linje med analyser av data från trängselavgiftsportaler. Eftersom omhashningen rimligen är oberoende av geografi och tid på dagen så har vi kunnat göra relativa studier mellan rutter och tidsperioder. Resultaten indikerar att det måste göras en åtskillnad mellan den variabilitet som en enskild resenär kan ha erfarenhet av, och den totala variabiliteten som vanligtvis används i bedömningarna av restiders tillförlitlighet. Den relativa storleken på de två termerna varierar systematiskt med ruttegenskaper och tidsperioder. Utan denna åtskillnad kan kostnaderna för restidsvariabilitet överskattas