Användningen av adenoassocierade virus (AAV) är en framträdande leveransmetod för genterapi. Potentialen för AAV-genterapi hindras dock av produktionsutmaningar av de virala vektorerna. En av de huvudsakliga produktionsmetoderna för AVV är trippeltransfektion av plasmider till mammalieceller. Trippeltransfektion är dyrt, kan leda till ojämlika förhållanden mellan plasmider och är generellt en komplicerad produktionsmetod. En av de transfekterade plasmiderna är hjälparvektorn som innehåller hjälpargenerna VA-RNA III, E4orf6 och E2A. För attt minimera antalet plasmider som behövs för att transfekteras skulle dessa gener kunna integreras stabilt i mammalieceller. En nackdel är dock de toxiska egenskaperna hos hjälpargenerna. För att kringgå detta kunde induktionssystem appliceras på generna, tysta dem under cellproliferation och produxcera virus endast vid induktion av en liten molekyl. Här utvärderades både toxiska effekter av individuella hjälpargener och inducerbarhet av ett lämpligt induktionssystem. Dessutom initierade studien bildandet av en inducerbar hjälparvektor baserad på hjälpargenernas egenskaper.

The use of adeno-associated viruses (AAVs) is a prominent delivery method for gene therapy.  The potentials of AAV-gene therapy are nonetheless hindered by production challenges of these viral vectors. One of the main production methods of AAVs is the triple transfection of plasmids into mammalian cells. Triple transfection is expensive, may lead to unequal ratios of plasmids and is an all over tedious production method.  One of the plasmids transfected is the helper vector containing helper genes VA-RNA III, E4orf6 and E2A.  In order to minimize the number of plasmids needed to be transfected, these genes could be stably integrated into the mammalian cells. A setback is however the toxic properties of the helper genes. To circumvent  this, induction systems could be applied to the genes, silencing them during cell proliferation, and producing viruses only upon induction of a small molecule. Here, both toxic effects of individual helper genes and inducibility of a suitable induction system were evaluated. Furthermore, the study initiated the formation   of an inducible helper vector based on the set properties of the helper genes.