För ett decennium sedan inleddes det som ofta kallas ”den andra sjukhusvågen” med syftet att modernisera Sveriges befintliga sjukhusbestånd, uppfört under framför allt 70-och 80-talen. Dessa moderniserade sjukhus inrymmer ny medicinsk teknik och ska kunna möta både nutida och framtida utmaningar såsom en åldrande befolkning, multisjuka patienter, antibiotikaresistens och smittspridning. En central fråga inom alla byggprojekt, men inte minst i sjukhusprojekt, är hur den kunskap som krävs från ett flertal olika aktörer såsom byggherre, byggentreprenörer, vårdverksamhet, och olika tekniska discipliner ska integreras för byggprocessens, slutproduktens och skattebetalarnas bästa. Den kunskapsintegration som krävs innefattar både kunskapsutbyte mellan aktörer och en gemensam kunskapsutveckling i skapandet av nya hållbara lösningar. Erfarenhetsåterföring mellan projekt och enskilda organisationer är också av stor betydelse för att åstadkomma en systemisk kunskapsuppbyggnad över tid. De större sjukhusprojekt som har genomförts har ofta upphandlats som samverkansprojekt och därför omfattar studien även hur samverkan som arbetsform påverkar kunskapsintegration i sjukhusprojekt.För att förstå dagens decentraliserade struktur av hälso- och sjukvårdsystemet samt hur det påverkar moderniseringen av det befintliga sjukhusbeståndet, tar studien ett historiskt avstamp i den centraliserade kunskapshantering som rådde under ”den första sjukhusvågen” genom Sjukvårdens och socialvårdens planerings- och rationaliseringsinstitut (SPRI). Genom en fallstudie av fyra sjukhusprojekt baserad på intervjuer och platsbesök samt flera workshops med erfarna branschrepresentanter har studiens mål varit att påvisa den effektivisering av byggprocessen som är möjlig för byggherrar och entreprenörer i sjukhusprojekt genom effektivare kunskapsintegration och erfarenhetsåterföring. I detta ingår hur samverkan mellan byggherre och entreprenör samt andra nyckelaktörer bidrar till dessa förutsättningar. Studien fokuserar på genomförandeskedet, men beaktar hur förutsättningar som skapats i tidiga skeden påverkar genomförandet. Studien fokuserar specifikt på att identifiera och analysera:1) vilken typ av kunskap som används och integreras av olika projektaktörer 2) hur samverkan i projekt påverkar kunskapsintegration 3) hur erfarenhetsåterföring till organisationerna genomförs inom och mellan projekt 4) möjligheter för kunskapsuppbyggnad kring vårdbyggandet över tidStudiens resultat omfattar tio huvudsakliga slutsatser som har konsekvenser för effektiv kunskapsintegration och erfarenhetsåterföring på projekt-, organisations- och systemnivå, där systemnivån motsvarar de olika aktörer som i ett ömsesidigt beroende är relaterade till vårdbyggandet i Sverige. Slutsatserna visar att: 1) sjukhusprojekt bygger på en integration av en mängd olika slags kunskapsbärare 2) erfarenhet och medvetenhet hos byggherre och huvudentreprenör har stor betydelse för byggprocessen, samverkansprocessen och slutprodukten 3) specialistkunskaper hos arkitekter, tekniska konsulter och installatörer är centrala och hur och när dessa integreras i processen har stor betydelse 4) det krävs aktiv styrning av hur, när och vilka verksamhetsrepresentanter som involveras och i vilken grad 5) återkommande relationer är viktiga kunskapsbärare 6) standarder och föreskrifter för vårdbyggnader är en viktig utgångspunkt men användandet av dessa kräver erfarenhet för att kunna anpassas till det specifika projektet 7) samverka är en kunskap och kompetens i sig, dvs. förmågan att kunna praktisera samverkan 8) gemensamt framtagna och projektspecifika organiserings- och styrningsprinciper har en positiv påverkan på hur samverkan upplevs och därmed den fortsatta viljan att samverka 9) olika affärsmodeller påverkar incitamentsstrukturen, vilket i sin tur påverkar genomförandet och utfallet av samverkan 10) ett silobaserat förhållningssätt hos de enskilda aktörerna begränsar möjligheterna till erfarenhetsåterföring och kunskapsutveckling över tid kring vårdbyggandet på projekt-, organisations-, och systemnivå. Det finns därmed ett stort behov av att i större utsträckning dela erfarenheter mellan byggprocessens olika aktörer och mellan regionerna. Behovet av kunskapsdelande arenor på systemnivå, oberoende av specifika projekt, är skriande stort och nödvändigt för att tillvarata sjukhusfastigheters systemiska karaktär som sammankopplade noder i ett större vårdsystem av olika vårdgivare. Det är just i beaktande av planering av sjukhusfastigheter utifrån ett sådant systemiskt perspektiv som det finns ett behov av vidare forskning, dvs. vidare studier av regionernas planeringsprocesser, behovet av större interregional koordinering samt hur detta påverkar fastighetsförvaltarnas byggherreroll i olika sjukhusprojekt. Rapportens resultat konkretiseras i den färdplan som tagits fram för att effektivisera kunskapsintegration i sjukhusprojekt och som riktar sig till olika aktörer, yrkesroller och befattningar relaterade till vårdbyggandet antingen genom medverkan i projekt, en funktion på central organisationsnivå och/eller genom involvering på systemnivå. Med utgångspunkt i ett antal utmaningar identifierar färdplanen fyra nyckelområden: Behov av kunskap i upphandling, Organisering och styrning i byggprocessen, Samverkan på riktigt, och Kunskapsuppbyggnad. En effektivisering av kunskapsintegration möjliggörs om: kunskap och kompetens kring vårdbyggnation tas tillvara i upphandlingsförfarandet,  byggprocessens organisering och styrning reglerar när och hur relevant kunskap används, samverkan praktiseras på riktigt utifrån att parterna kan och vill lösa uppgiften tillsammans, nyvunnen kunskap tillvaratas och erfarenheter återförs som en del i kunskapsuppbyggnad över tid. Varje nyckelområde innehåller ett antal centrala hållpunkter och ett samspel mellan dessa genererar en spiraleffekt där kunskapen som omsätts på projekt-, organisations- och systemnivå skapar en kollektiv kunskapsuppbyggnad över tid.