Digitalisation is frequently described as one of the most significant technology trends of our time, with grand narratives depicting an increasingly digital future. We are said to have entered a new technological era where digital technologies drive disruptive change across society. Given the nature of these technologies, digitalisation is expected to be present in virtually every industry and sector in society. In industries such as music, media, and retail, digitalisation has already had a profound impact. While these industries were among the first to digitalise, others are now following. ‘Digital’ has become synonymous with innovation and modernity, establishing a digital imperative across various settings. In some contexts, however, the transformative potential remains less evident. Consequently, we need to pay closer attention to the conditions under which different entities, whether organisations, systems, or industries, become more or less adaptive to digitalisation. 

The point of departure for this thesis is the water sector. Similar to other industries, digitalisation has gained general attention in the water sector under labels such as ‘digital water’, ‘Water 4.0’, and ‘the fourth water revolution’. Digital technologies are expected to leapfrog traditional infrastructure development and drive an anticipated transformation. However, the water sector is generally known for being conservative and resistant to change. This inertia is primarily attributed to the infrastructure systems and their focal actors, where sunk investments, long-term technical durability, and vested interests create significant barriers towards change. Empirically, this thesis is based on qualitative studies from the Swedish water sector. It primarily draws upon semi-structured interviews with representatives from the sector and inquires into the respondents’ perceptions of the implementation, use, and implications of digital technologies in urban water management. Theoretically, this thesis draws upon large technical systems and sustainability transitions studies. These literature streams have well-established traditions of studying the interplay between stability and change in infrastructure sectors such as water, energy, and transportation. By depicting the infrastructure systems of the water sector as sociotechnical systems, which constitute technologies and material artefacts, actors and their networks, and institutions and rules, this thesis sets out to explore what digitalisation means in mature and stable infrastructure sectors such as the water sector. 

This thesis contributes to the broader discourse on digitalisation present in both academia and practice. First, it draws attention to the dominant narrative regarding the disruptive forces of digitalisation. While this narrative applies to some settings, it is not necessarily true for all contexts. Second, it highlights the importance of contextual anchoring. Digitalisation in the water sector will naturally differ from the development we have witnessed in the music and media industries because we cannot replace either core technologies or core actors in the water sector. Rather than replacing pipes, pumps, and treatment plants with digital replicas, digital technologies are add-ons that alter the properties and functionalities of the existing technologies. Similarly, the core actors cannot be replaced by digital entrants due to the institutional environment and its established laws, regulations, and expectations. Instead, digitalisation depends on incentives and the ability of established actors to digitalise, wherein digital entrants can form new alliances and rearrange power structures. Consequently, the contextual situation shapes the very nature and scope of digitalisation and, ultimately, the possible digital transformation. Finally, this thesis emphasises adaptability over disruption. Digital technologies, with their flexible and incomplete-by-design nature, can be integrated successively into existing systems without requiring major investments or changes. Their transformative potential arises from the combination of various technologies implemented in various parts of the system. As a result, this offers an alternative narrative to the prevalent focus on disruption, suggesting that it is digital technologies’ ability to fit and conform rather than disrupt that drives widespread digitalisation in society. 

Digitalisering beskrivs ofta som en av de mest betydelsefulla tekniktrenderna i vår tid, med storslagna narrativ som skildrar en alltmer digital framtid. Det sägs att vi har trätt in i en ny teknologisk era där digital teknik driver disruptiv förändring över hela samhället. Givet den nya teknikens natur förväntas digitalisering vara närvarande i praktiskt taget varje bransch och sektor i samhället. Inom branscher såsom musik, media och detaljhandel har digitalisering redan haft en stor påverkan. Även om dessa branscher var bland de första att digitaliseras, följer nu andra efter. "Digital" har blivit synonymt med innovation och modernitet och etablerat ett digitalt imperativ i olika sammanhang. Dock är den transformerande potentialen mindre tydlig i andra kontexter. Därför behöver vi titta närmare på de förhållanden under vilka olika entiteter, vare sig det är organisationer, system eller industrier, blir mer eller mindre mottagliga för digitalisering. 

Denna avhandling tar sin utgångspunkt i vatten- och avlopps (VA) branschen. Precis som andra branscher har digitalisering fått stor uppmärksamhet inom VA-branschen under etiketter såsom "digitalt vatten", "vatten 4.0" och "den fjärde vattenrevolutionen". Digital teknik förväntas snabba på traditionell infrastrukturutveckling och förändra branschen i grunden. VA-branschen är dock i allmänhet känd för att vara konservativ och motståndskraftig mot förändring. Denna tröghet tillskrivs i huvudsak infrastruktursystemen och dess centrala aktörer, där tidigare investeringar, lång teknisk hållbarhet och etablerade intressen skapar betydande hinder för förändring. Empiriskt är denna avhandling baserad på kvalitativa studier från den svenska VA-branschen. Den bygger främst på semi-strukturerade intervjuer med representanter från branschen och undersöker respondenternas uppfattning om implementeringen, användningen och konsekvenserna av digital teknik inom vattenförvaltning. Teoretiskt förankrar sig denna avhandling i studier om stora tekniska system och hållbar omställning. Dessa forskningsfält har väletablerade traditioner av att studera samspelet mellan stabilitet och förändring i infrastruktursektorer såsom vatten, energi och transport. Genom att skildra VA- branschens infrastruktursystem som sociotekniska system, bestående av teknik och materiella artefakter, aktörer och deras nätverk samt institutioner och regler, syftar denna avhandling till att undersöka vad digitalisering innebär i mogna och stabila infrastruktursektorer såsom VA-branschen. 

Denna avhandling bidrar till den bredare digitaliseringsdiskursen som förekommer både inom akademin och i praktiken. För det första uppmärksammar den det dominerande narrativet om digitaliseringens disruptiva krafter. Även om detta narrativ gäller i vissa sammanhang, är det inte nödvändigtvis sant för alla kontexter. För det andra belyser det vikten av kontextuell förankring. Digitalisering inom VA- branschen kommer att skilja sig från den utveckling vi sett i musik- och medieindustrin eftersom vi inte kan ersätta vare sig kärnteknik eller kärnaktörer inom denna kontext. Istället för att ersätta rör, pumpar och reningsanläggningar med digitala versioner, är digital teknik tillägg som förändrar den befintliga teknikens egenskaper och funktionaliteter. På samma sätt kan kärnaktörerna inte ersättas av nya digitala aktörer på grund av den institutionella miljön med etablerade lagar, regler och förväntningar. Istället beror digitalisering på incitamenten och förmågan hos de etablerade aktörer att digitalisera, där digitala nykomlingar istället kan bilda nya allianser och omforma maktstrukturer. Följaktligen påverkar den kontextuella situationen själva karaktären och omfattningen av digitalisering och, i slutändan, möjligheterna för en digital transformation. Avslutningsvis betonar denna avhandling anpassningsförmåga framför disruption. Digital teknik, med sin flexibla och ofullständiga design, kan integreras successivt i befintliga system utan att kräva vare sig stora investeringar eller förändringar. Deras transformerande potential uppstår genom kombinationen av olika tekniker som implementeras i olika delar av systemet. Detta framhåller ett alternativt narrativ till det rådande fokuset på disruption och antyder istället att det är den digital teknikens förmåga att anpassa sig snarare än att disruptivt förändra som driver utbredd digitalisering i samhället.