Kommunen har ansvaret att planera och hantera mark- och vattenområden för att främja enhållbar och effektiv exploatering. Denna process sträcker sig över olika aspekter, inklusiveutveckling av bostäder, kommersiella byggnader och nödvändig infrastruktur såsom vägaroch parker vilket utgör allmän plats. När det gäller allmänna platser har kommunen enavgörande roll som huvudman i att säkerställa att dessa utvecklas och underhålls på ettändamålsenligt sätt. Kommunen har i sin tur befogenheter att ålägga de som gynnas avexploateringen, exempelvis byggherrar eller fastighetsägare, att bidra till finansieringen avallmänna platser och anläggningar. Detta är ofta en följd av den värdeutveckling som sker när marken planeras och nya byggrätter tillåts. Då privata fastighetsägare eller byggherrar berörs, kan finansieringsfrågan regleras i ett exploateringsavtal som upprättas med kommunen.

Sedan år 2015 finns det lagbestämmelser rörande exploateringsavtal i Plan- och bygglagen.Dessa innebär bland annat att kommuner som avser att ingå sådana avtal ska anta riktlinjerför exploateringsavtal. Enligt 6 kap. 39 § 1 p. PBL ska riktlinjerna ange grundläggandeprinciper för fördelning av kostnader som uppstår av genomförandet av detaljplan. Dettaomfattas bland annat av vilka åtgärder och kostnader som kommunen vill få täckning för.Riktlinjerna är inte bindande men ska beskriva kommunens arbetssätt i frågorna och det anses som en kommunal angelägenhet att dessa ska följas i den mån det går. 

I denna studie granskas sådana riktlinjer för exploateringsavtal som ett urval kommuner harantagit sedan lagbestämmelsen infördes. Fokus ligger på vilka allmänna platser som berörsav kostnadstäckningen och hur kostnaderna för utbyggnationen av anläggningarna fördelasmellan berörda parter. Studien syftar till att skapa förståelse för hur kommunerna jobbar med dessa frågor och därav granskas även exploateringsavtal. Riktlinjerna visar endast hurkommunen avser att ingå avtalen men hur detta faktiskt sker i praktiken framgår avregleringen i upprättade avtal mellan kommun och exploatör. 

Kostnaden för utbyggnation av allmän plats är något som samtliga studerade kommuner avser att lägga på exploatörer enligt sina riktlinjer, vilket sker i nästan samtliga fall. Vad denna kostnad baseras på, vilka anläggningar som kan beröras och hur kommun avser fördela kostnaden anges i väldigt liten utsträckning i riktlinjerna. Detta då de mer eller mindre endast återger lagstiftningen. Ett fåtal kommuner redogör i något mer detaljerat format kring hur de avser arbeta med dessa frågor i exploateringsavtalen, vilket leder till bättre förutsägbarhet. De kommuner som har generella riktlinjer har större möjlighet att följa riktlinjerna när de tecknar exploateringsavtal, i och med att de mestadels återger lagbestämmelser. Även kommuner med mer detaljerade riktlinjer följer dessa i sina exploateringsavtal, men ju mer utförliga de är desto tydligare går det att identifiera avvikelser eller arbetssätt som inte efterföljs.

The municipality has the responsibility to plan and manage land and water areas to promotesustainable and efficient development. This process spans various aspects, including thedevelopment of housing, commercial buildings, and necessary infrastructure such as roadsand parks that constitute public space. When it comes to public places, the municipality has a decisive role as the principal in understanding that these are developed and maintained in an appropriate manner. The municipality, in turn, has powers to add those who benefit from the development, for example developers or property owners, to contribute to the financing of public places and facilities. This is often a consequence of the development that takes place when the land is planned, and new building rights are permitted. When private property owners or developers are concerned, the financing issue can be regulated in a development agreement drawn up with the municipality.

Since 2015, there are legal provisions regarding development agreements in the Planning and Building Act. These mean, among other things, that municipalities that intend to enter into such agreements must adopt guidelines for development agreements. According to chapter 6 39 § 1 p. PBL, the guidelines must state basic principles for the distribution of costs arising from the implementation of the detailed plan. This includes, among other things, which measures and costs the municipality wants to be covered for. The guidelines are not binding but must describe the municipality's working methods in the matters and it is considered a municipal concern that these should be followed as far as possible.

In this study, guidelines for development agreements that a selection of municipalities haveadopted since the legislation was introduced are reviewed. The focus is on which publicplaces are affected by the cost recovery and how the costs for the expansion of the facilities are distributed between the parties concerned. The study aims to create an understanding of how the municipalities work with these issues and therefore development agreements are also reviewed. The guidelines only show how the municipality intends to enter into an agreement, but how this happens in practice can be seen from the regulations in agreements drawn up between the municipality and the developer.

The cost for the expansion of public space is something that all the municipalities studiedintend to impose on developers according to their guidelines, which happens in almost allcases. What this cost is based on, which facilities may be affected and how municipalitiesdistribute the cost is stated to a very small extent in the guidelines. This is because they only reproduce the legislation in the guidelines. A few municipalities report in a somewhat more detailed format on how they intend to work with these issues in the development agreements, which leads to better predictability. The municipalities that have general guidelines have a greater opportunity to follow the guidelines when they sign development agreements, as they mostly reproduce legal provisions. Even municipalities with more detailed guidelines follow these agreements in their development agreements, but the more detailed they are, the clearer it is possible to identify deviations or working methods that are followed.