Denna uppsats undersöker och jämför riskhanteringen för skred i Sverige och Norge, särskilt mot bakgrund av dagens och framtida klimatförändringar. Båda länderna upplever ökade risker för naturkatastrofer, där skred utgör en av de mest allvarliga farorna på grund av vissa delar av ländernas specifika topografi och geologiska sammansättningar. Uppsatsen syftar att analysera de specifika lagstiftningsmässiga strategierna som varje land tillämpar för att hantera farorna, där Sverige framhäver vikten av lokala översiktsplaner och detaljplaner, samtidigt som Norge implementerar mer rigorösa tillsynsprocessen och breda undersökningar genom offentliga och privata samarbeten.Studien använde en kvalitativ forskningsansats, där omfattande dokumentanalys av både svenska och norska lagtexter kompletteras med intervjuer för att få insikt i de två systemen. Intervjuerna belyser betydelsen av kontinuerlig uppdatering av riktlinjer för geoteknisk analys och större integrering av klimatförändringar modeller i riskbedömningar.En framträdande aspekt som arbetet identifierar är behovet av större samverkan mellan nationella och regionala myndigheter för att standardisera säkerhetsprotokoll och förbättra informationsflödet om potentiella skredrisker till allmänheten och beslutsfattare. Arbetet föreslår också behovet av mer resursfördelning till forskning inom geoteknisk stabilitet och systematiska klimatanpassningsåtgärder för att skapa mer motståndskraftiga samhällsstrukturer.

This thesis explores the comparative legislative strategies of Sweden and Norway in managing landslide risks, with a particular focus on adapting to contemporary and future climate changes. As geographical and geological conditions predispose the Scandinavian countries to heightened risks of landslides, both nations have developed distinctive legislative frameworks that address these hazards. The Swedish approach emphasizes the role of municipal planning in the form of comprehensive and detailed local plans, while Norway enforces more stringent supervisory processes and broad investigations through both public and private collaborations.Employing a qualitative research methodology, this study incorporates an extensive review of legislative documents from both countries, supplemented by expert interviews to gain deeper insights into their respective systems. These discussions highlight the importance of regularly updating geological analysis guidelines and integrating more comprehensive models of climate change into risk assessments.A key issue identified by this research is the need for improved cooperation among national and regional authorities to standardize safety protocols and enhance the flow of information regarding potential landslide risks to public and local policymakers. Additionally, the thesis recommends increased allocation of resources towards geotechnical stability research and systematic climate adaptation measures to foster more resilient community structures.