Byggindustrin har länge präglats av flera utmaningar, ofta relaterade till fragmentering och ineffektiv kommunikation. Samtidigt har den ökade komplexiteten och omfattningen av moderna byggprojekt skapat ett större behov av att integrera olika kompetenser och perspektiv. Med denna utveckling, har det blivit allt viktigare med nära och effektivt samarbete mellan olika parter. Ett verktyg som föreslås för att uppnå detta är samlokalisering, som innebär att alla projektpartners och medlemmar som medverkar i ett projekt arbetar inom gemensamma utrymmen och arbetsplatser. Dock är samlokalisering inte en vedertagen arbetsform och det saknas en enhetlig metod för implementering. Denna studie syftar därför till att utforska när samlokalisering är lämpligt och hur denna arbetsform implementeras i dagens svenska infrastrukturprojekt. Dessutom tar studien fram praktiska rekommendationer för hur samlokalisering ska planeras, organiseras och ledas för att främja ett effektivt samarbete. 

Studien tillämpade en kvalitativ forskningsmetod, i form av semistrukturerade intervjuer. Vidare integrerades data från ett fallprojekt. Forskare, projektledare, projektchefer, konsulter och samverkansledare med olika erfarenheter av samlokalisering intervjuades. Studien identifierade att de förutsättningar som avgör när samlokalisering är lämpligt är viljan till samarbete, projektets typ och storlek, geografiska läge och kostnader. Studien fann att samlokalisering kunde resultera i förbättrad kommunikation och samverkan, men även högre ljudnivåer, utmaningar med ordning och svårigheter på grund av otillräcklig teknisk infrastruktur. Därmed bör utvärderingen av när samlokalisering är lämpligt även inkludera en bedömning om fördelarna med samlokalisering värdesätts tillräckligt av samverkansparterna i förhållande till nackdelarna. Idag innefattar implementeringen av samlokalisering i allmänhet utnämningen av en oberoende samverkansledare, inkluderande av samarbetsvilliga teammedlemmar, skapande av öppna och anpassningsbara arbetsytor, anordning av strukturerade och informella möten, användning av ledningsstrategier som fokuserar på social intelligens samt integrering av både den fysiska och tekniska infrastrukturen. Utöver detta fastställde studien olika praktiska råd för implementering av samlokalisering. Dessa inkluderade att fastställa arbetssätt och organisationsnormer, att tillgängliggöra samverkansdeklarationer för samtliga teammedlemmar, att möjliggöra diskussioner av lösningsförslag utan att påföra ansvar och att överlåta ansvar till samverkansledaren för att stödja sociala aspekter och medla i tvister.

The construction industry has for a long time faced numerous challenges, often related to fragmentation and inefficient communication. Concurrently, the increasing complexity and scale of modern construction projects have amplified the necessity to integrate diverse competencies and perspectives. Consequently, close and effective collaboration among various stakeholders has become increasingly important. A proposed mechanism to achieve this is co-location, which entails that all project partners and participants work within shared spaces and workplaces. However, co-location is not yet an established working method, and there is no standardized approach to its implementation. This study, therefore, aims to investigate the conditions under which co-location is suitable and to examine its implementation within contemporary Swedish infrastructure projects. Moreover, the study provides practical recommendations for planning, organizing, and managing co-location to enhance effective collaboration.

The study employed a qualitative research method in the form of semi-structured interviews. Furthermore, data from a case project was integrated. Researchers, project managers, consultants, and collaboration managers with varying degrees of experience with co-location were interviewed. The study identified that the determining conditions for when co-location is suitable include the willingness to collaborate, project type and size, geographic location, and costs. The study found that co-location could result in improved communication and collaboration, but also higher noise levels, challenges with orderliness, and difficulties due to inadequate technical infrastructure. Therefore, the evaluation of when co-location is suitable should also include an assessment of whether the benefits of co-location are sufficiently valued by the collaboration partners relative to the disadvantages. Currently, the implementation of co-location generally involves appointing an independent collaboration manager, incorporating cooperative team members, creating open and adaptable workspaces, arranging structured and informal meetings, using leadership strategies that emphasize social intelligence, and integrating both physical and technical infrastructures. Additionally, the study determined practical recommendations for the implementation of co-location. These included establishing work methods and organizational norms, ensuring the accessibility of collaboration declarations for all team members, facilitating discussions of solutions without imposing liability, and delegating responsibility to the collaboration manager to support social aspects and mediate disputes.