Den internationella sjöfarten står årligen för omkring 3% av världens samlade växthusgasutsläpp. Samtidigt, är det en sektor där utsläppen till stor del är oreglerade och odokumenterade. En av de främsta anledningarna till att omfattande klimatinsatser gällande dessa utsläpp till stor del misslyckats är att länder inte kunnat enats om hur utsläppen på internationellt vatten ska allokeras och vilka som således bär yttersta ekonomiska ansvaret.

Den här studien ämnar till att utforska lämpligheten hos fyra utvalda allokeringsprinciper, vilka är ’allokering utifrån sålt bunkerbränsle’, ’allokering i proportion till inrikes sjöfartsutsläpp’, ’allokering utifrån utsläpp på nationellt vatten’ och slutligen ’konsumtionsbaserad allokering’.Studien ämnar sedermera att utvärdera dessa genom fyra uppsatta kriterier, vilka är ’additivitet’, ’möjlighet att betala’, ’förorenarens ansvar’ samt ’tillförlitlighet’, och utifrån dessa analysera de olika allokeringsprincipernas respektive för- och nackdelar. Arbetet lägger ett specifikt fokus på konsumtionsbaserad allokering vilket på senare tid ofta framförts som ett mer rättvist alternativ till andra allokeringsprinciper. Det syftar till att direkt koppla utsläppsallokeringen till de enskilda ländernas konsumtion av utrikesproducerat gods. I dagsläget finns det dock inget sätt att veta hur mycket utsläpp som hade tillskrivits exempelvis Sverige vid implementering av konsumtionsbaserad allokering. Det beror på att det inte finns statistik som visar på hur mycket utsläpp som gods lossat i exempelvis svensk hamn har genererat under hela sin transport till Sverige.

Således, genomförs i studien även beräkningar där den svenska importsjöfartens utsläpp kvantifieras utifrån ett konsumtionsbaserat perspektiv genom att betrakta importen från Sveriges 30 största handelspartners. Utifrån dessa beräkningar kan respektive allokeringsprincip jämföras även kvantitativt gällande hur de påverkar den svenska sjöfartens utsläppsnivåer vilket i sin tur kopplas till genomförandet av nationella och internationella klimatmål. Slutligen visar studiens resultat att konsumtionsbaserad allokering är en lovande strategi för att möta utmaningarna med internationella sjöfartsutsläpp. Däremot behöver det utvecklas nya datainsamlingsmetoder för att säkerställa att en korrekt och rättvis allokering också sker i praktiken.

The international shipping industry annually accounts for approximately 3% of the world’s total greenhouse gas emissions. At the same time, it is a sector where emissions are largely unregulated and undocumented. One of the primary reasons why extensive climate efforts regarding these emissions have largely failed is that countries have been unable to agree on how to allocate emissions from international waters and who therefore bears the ultimate responsibility.

This study aims to explore the suitability of four selected allocation principles: ‘allocation based on sold bunker fuel,’ ‘allocation in proportion to domestic shipping emissions,’ ‘allocation based on emissions in national waters,’ and finally, ‘consumption-based allocation.’

The study subsequently intends to evaluate these principles through four established criteria concerning ‘additivity’, ‘ability to pay’, ‘polluter’s responsibility’ and ‘reliability’, and from these, develop an analysis of the respective advantages and disadvantages of the different allocation principles. The work places a specific focus on consumption-based allocation, which has emerged in the public eye as a fairer alternative to other allocation principles. It aims to directly link emissions to individual countries' consumption of foreign-produced goods. Currently, however, there is no way to know how much emissions would be attributed to, for example, Sweden with the implementation of consumption-based allocation. This is because there is no data showing how much emissions the goods unloaded in, for instance, a Swedish port have generated during their entire transport to Sweden.

Therefore, the study also performs calculations where the emissions of Swedish import shipping are quantified from a consumption-based perspective by considering imports from Sweden’s 30 largest trading partners. Based on these calculations, the respective allocation principles can also be quantitatively compared regarding how they affect the Swedish shipping industry’s emission levels, which in turn is linked to the compliance of national and international climate goals. Finally, the study’s results show that consumption-based allocation is a promising strategy for addressing the challenges of international shipping emissions. However, new data collection methods need to be developed to ensure that correct and fair allocation also occurs in practice.