Accurate hand force measurement is essential for ergonomic risk assessment, yet different methods may yield varying results. This study compares the force-matching estimation method and the direct measurement method in assessing hand force exertion and their impact on RAMP 2.0 risk scoring.

Participants performed a simulated oyster-shucking task, with force assessed using both methods. The force-matching estimation method required participants to estimate the percentage of their maximum grip strength, while the simulated force measurement method recorded the force applied at the knife tip as participants attempted to replicate the force exerted during the oyster-opening task using a microFET dynamometer. Results showed significant differences (p < 0.001) between the two methods, leading to notable variations in RAMP’s risk scores. The force-matching method reflected grip force, whereas the direct measurement method captured force transmitted through the arm, contributing to measurement discrepancies.

These findings highlight the importance of selecting an appropriate force measurement method based on task characteristics. When it is not possible to directly measure the forces exerted by the hand or fingers in a gripping task or when pushing with fingers, force matching serves as a viable alternative for estimating exerted force. This method allows for an approximation of hand force application in scenarios where direct instrumentation is impractical or unavailable. Future research should explore integrating subjective and objective methods to enhance risk assessment accuracy.

Noggrann mätning av handkraft är avgörande för ergonomisk riskbedömning, men olika metoder kan ge varierande resultat. Denna studie jämför kraftmatchningsestimeringsmetoden och direktmätningsmetoden vid bedömning av handkraft samt deras inverkan på RAMP 2.0-riskpoäng.

Deltagarna genomförde en simulerad ostronöppningsuppgift, där kraften mättes med båda metoderna. Kraftmatchningsestimeringsmetoden krävde att deltagarna uppskattade procentandelen av sin maximala greppstyrka, medan direktmätningsmetoden registrerade den kraft som applicerades vid knivspetsen med hjälp av en microFET-dynamometer. Resultaten visade signifikanta skillnader (p < 0,001) mellan metoderna, vilket ledde till betydande variationer i RAMP-poängen. Kraftmatchningsmetoden reflekterade greppkraft, medan direktmätningen registrerade kraft som överfördes genom armen, vilket bidrog till mätavvikelser.

Dessa resultat understryker vikten av att välja en lämplig kraftmätningsmetod baserat på uppgiftens karaktär. När direkt mätning av krafterna som utvecklas av handen eller fingrarna i ett grepp eller vid tryck med fingrar inte är möjlig, är kraftmatchningsestimering ett lämpligt alternativ för att uppskatta den utövade kraften. Denna metod möjliggör en approximation av handkraftsapplikationen i situationer där direkta mätningar är opraktiska eller otillgängliga.Framtida forskning bör undersöka hur subjektiva och objektiva metoder kan integreras för att förbättra noggrannheten i riskbedömningar.