Restoration has been a tool for enhancing selected parts of history, which tells about the ideals of its time. Today most older buildings have already been through several restorations or renovations. How should one approach and valuate historical layers?

The purpose of this thesis has been to study earlier restoration work and its approaches and ideals. From this, interventions and design has been done through an alteration of Börshuset in Gamla Stan in Stockholm. The restoration proposal consists of three interventions done with three different approaches: reconstruction, alteration of the existing and an added function and element. Through this method, the project attempts to answer questions about how we can relate to existing buildings, not just as artefacts of their time, but as living things with a complex and layered history. My proposal is a suggestion to reintroduce lost qualities and value the historical layers that are or have been present in Börshuset. By being aware of the difficulty in appreciating newer layers there is a possibility for a better assessment and decision-making that could save historical layers which might become our future cultural heritage.

Kort beskrivelse av prosjektet:

Oppgaven har vært å tegne et samlingshus for et antall omgivende videregående skoler. Ved å sentralisere ulike funksjoner som bibliotek, sosiale arealer og matsal fungerer huset som et felles læresenter for elevene. 

I en tidlig fase fant jeg ut at jeg ville fokusere på å gjøre huset tilgjengelig for offentligheten slik at det ikke blir stående tomt utenom skoletidene. Dette ville jeg uttrykke både i form og i tolking av programmet.

Så hvordan viser man at en bygning er åpen for alle i form? Jeg valgte å ta inspirasjon fra det mest offentlige jeg kjenner til, nemlig det offentlige rommet. Det jeg anser som spesielt med dette er at rommet bare fortsetter og fortsetter og består ikke av stengte vegger som man ofte finner i konvensjonelle bygninger. Ved å la gulvet være sammenhengende gjennom hele huset oppnås et interiør som jeg tror kan oppfattes som et offentlig rom. Jeg forsterket denne opplevelsen ved å koble gulvet til fjellet som grenser til tomten og huset ble dermed en offentlig vei per definisjon. 

Hvordan fungerer interiøret? En utfordring har vært å definere rom når konseptet er at det skal være helt åpent. Derfor har jeg valgt ut fire parametere for å definere funksjonene: Møbler, et flatt gulv, dobbel takhøyde og til slutt det stengte rommet (se diagram, romdefineringer, s. 5).

Hvilken rolle spiller programmet i konseptet? Flere av funksjonene i programmet var hva man ofte tenker på som soner kun for ansatte, som for eksempel administrasjon, rengjøring og kjøkken Jeg valgte å utfordre denne ideen og gjøre det slik at disse funksjonene ble tilgjengelige for folk flest. Gjennom et internt bookingsystem kan selv de som ikke er elever anvende huset og dets muligheter. For eksempel kan man booke, utenom skoletider, kjøkkenet for å lage mat i større volumer, black boxen for å holde en forestilling, et singelrom som kontor, et konferanserom for lesesirkelen på søndager, det multifunksjonelle torget for en bryllupsfest, osv.

Hva oppnår man ved å koble huset med Enskede Gård? I planprogrammet står det: ”Stockholms ytterstad har till stor del vuxit fram etappvis och resulterat i stadsdelar som sinsemellan skiljer sig åt, men som i sig själva har ett homogent bostadsbestånd med likartade typologier och prisnivåer. (...) Slakthusområdet, som är tänkt att omvandlas under drygt ett decennium, är en del av denna utveckling. (...) En mer differentierad prisbild och lägre hyresnivåer finns att hitta i det befintliga beståndet, vilket gäller både bostäder och lokaler. Därför spelar programmets ambition att koppla samman Slakthusområdet med omkringliggande stadsdelar en viktig roll i att minska den geografiska segregationen mellan de olika områdena och skapa en funktionell helhet av dagens separata delar”. Utover dette ligger Lindeparken gymnasiesärskola i området og kan med grepet ta del av læresenterets tilbud. 

Materialer? Ved å bruke materialer som ofte forekommer i et byrom kan følelsen av et offentlig og åpent rom forsterkes. I huset forekommer derfor stein, asfalt, betong, glass og stål. I tillegg har jeg fokusert på å la grensen mellom ute og inne defineres kun med glass samtidig som den dras inn ved den offentlige veien. Utover dette har jeg latt de rommene som er stengte få en varmere karakter, slik at de blir som små hus man går inn i, fra gaten.

“We are neither living nor dying, we are something in between”

Since the beginning of history, the living and the dead have been separated. This has made it almost im- possible to co-live together under one roof. We, ‘the living’, have even created “deathscapes” which have set a clear boundary between us and them, ‘the dead’. In every society, with its own cultural norms and rituals, they act with the dead in their own way - some are buried, others are burnt, but what is common across all societies is that they are not evident in our lives anymore. Looking at it from an urban perspective, the dead occupy a big patch of land in every city. This acts as a burden, as it makes “forbidden spaces” where the living is not able to be part of it.

However, in each topic, there is a lesson that can be learned from it. In this case, it’s a 6km stretch informally and formally built, with a rich history and poor squatters who have no choice except to dwell with the dead. This is City of the Dead, located in Cairo, Egypt. The extreme lack of housing has pushed a part of society to live informally in cemeteries, where they have learned to co-live in the same room as the dead; they’ve embraced the idea of sleeping next to the dead, working and playing on those deathscapes.

But ever since the government announced that they will demolish those deathscapes as a part of demolishing all informal settlements in Cairo, the time has come to make a stand against this decision, instead learning from their “life hack” and applying it throughout the City of the Dead – creating a society where the dead and living are not separated, maximizing the lost potentials in cases such as City of the Dead and making them not looked down upon and marginalized. This thesis aims to design the city and improve the lives of people living in these cemeteries, dealing with each case with care and compassion.

Nollvisionen, som ursprungligen antogs 1997 i Sverige, är allmänt erkänd som både ett trafiksäkerhetsmål och en strategi. Som trafiksäkerhetsmål innebär Nollvisionen ett moraliskt och politiskt engagemang som syftar till att på sikt eliminera dödliga och allvarliga personolyckor i vägsystemet. Som strategi främjar den prioriteringen av säkerhet i vägsystemets utformning, drift och funktion. I praktiken har det lett till ett uttalat fokus på hastighetsreduktion och främjande av vägtekniska och fordonssäkerhetstekniska innovationer för att förhindra dödliga och allvarliga personolyckor i vägsystemet.

En ytterligare aspekt av Nollvisionsstrategin har varit dess system av ansvarsbeskrivningar. I motsats till traditionella vägsäkerhetsstrategier lägger Nollvisionspolitiken det yttersta moraliska ansvaret för att förebygga dödliga och allvarligaskador på aktörer som ansvarar för utformningen och säkerheten avvägsystemet och dess komponenter. Etiska överväganden och bedömningar ligger bakom antagandet och implementeringen av Nollvisionen. Nollvisionen har också lett till en rekonceptualisering av några av de nyckelbegrepp som förekommer i trafiksäkerhetsrelaterade diskussioner, såsom ”risk”, ”orsakssamband” och ”ansvar”. Skillnader i hur dessa begrepp förstås har praktiska och normativa konsekvenser som är relevanta att analysera etiskt.

Värden spelar en avgörande roll i riskbedömningar och beslutsfattande som rör Nollvisionen. Nollvisionens prioritering av dödliga och allvarligapersonolyckor vilar exempelvis på det normativa antagandet att endast sådana olyckor bör förhindras. Det finns dock inget självklart sätt att avgränsa olyckor i kategorier som ”dödliga”, ”svåra” eller ”lindriga”.

Ibland kan även mindre olyckor leda till allvarliga hälsokonsekvenser beroende på vilken typ av trafikanter som är inblandade. Dessutom används ofta olika definitioner och kategoriseringar av olyckor meddödlig utgång och personskada. Det pågår till exempel en debatt om huruvida självmord ska räknas som ett trafiksäkerhetsproblem och ingå i definitionen av trafikolycka. Sådana definitionsskillnader har normativa och praktiska konsekvenser för trafiksäkerhetsarbetet i synnerhet och folkhälsoarbetet i allmänhet. Implementeringen av Nollvisionen ger också upphov till värdekonflikter och moraliska dilemman i relation till de strategier och åtgärder som vidtas för att nå den. Främjandet av hastighetssänkning påverkarexempelvis säkerheten positivt men kan samtidigt ha negativa ekonomiska konsekvenser eftersom det ökar restiden. På samma sätt är många effektiva trafiksäkerhetstekniska innovationer dyra för samhället. Även när effektiva strategier och interventioner står till buds behöver främjandet av dem därför alltid föregås av en analys av hur de påverkarandra samhälleliga värden. Filosofisk och etisk analys kan bidra till att göra implementeringen av Nollvisionen och andra trafiksäkerhetspolicys mer effektiv och moraliskt acceptabel. Etisk analys kan hjälpa till med att identifiera normativa frågeställningar, osäkerheter, moraliska dilemman samt implicita och explicita moraliska antaganden och överväganden som bör beaktas vidbeslutsfattande och implementering. Filosofisk argumentationsanalyskan belysa felaktigheter och identifiera dåligt underbyggda bevis och argumentationslinjer, vilka i sin tur kan påverka policyimplementeringennegativt. Dessutom kan filosofisk begreppsanalys bidra till att klargörakomplexa och normativt laddade begrepp inom trafiksäkerhetsområdet, såsom risk, orsakssamband och ansvar och på så vis bidra till att undvikapolitiska och moraliska meningsskiljaktigheter som uppstår till följd avbristande tydlighet. Denna avhandling innehåller fem olika men till varandra relaterade artiklar som behandlar normativa frågor i antagandet och implementeringen av Nollvisionen. Det övergripande syftet medavhandlingen är att analysera Nollvisionen ur ett filosofiskt perspektiv. Artikel 1 analyserar argument mot Nollvisionen som mål och dessimplementering. Trots att Nollvisionen är både tilltalande ur ett moraliskt perspektiv och har bidragit till att förbättra trafiksäkerheten, har den mött48kritik. I artikel 1 identifierar, kategoriserar och analyserar vi denna kritikmed hjälp av filosofiska metoder, såsom begrepps- och argumentationsanalys. Artikeln identifierar tretton argument som harframförts mot Nollvisionen. Argumenten delas in i tre kategorier: moraliska argument mot Nollvisionen, argument som riktar sig motrationaliteten hos Nollvisionsmålet och argument som handlar om genomförandet av målet. Vår analys visar att några argument bygger på missuppfattningar om Nollvisionen eller felaktiga resonemang. Några av argumenten är dock relevanta och skulle kunna ha en konstruktiv roll idet framtida trafiksäkerhetsarbetet. Artikel 2 innehåller en jämförande analys av två beslutsmetoder som används flitigt i trafiksäkerhetsarbetet: kostnadsnyttoanalys och Nollvisionen. Kostnadsnyttoanalys är en etablerad beslutsmetod som hjälper trafiksäkerhetsutövare att identifiera ekonomiskt optimalapolitiska mål, strategier och insatser. Generellt tillåter kostnadsnyttoanalys investeringar i säkerhet bara så länge det ger den största ekonomiska vinsten i jämförelse med alternativ användning av pengarna. Nollvisionen innebär i stället att säkerheten aldrig får äventyras i syfte att främja rörligheten i vägsystemet. Som ett resultat avvisarförespråkare av Nollvisionen användningen av kostnadsnyttoanalys som den enda beslutsmetoden vid antagande och implementering av trafiksäkerhetsmål. Med tanke på de ekonomiska resursernas begränsadenatur kan en sådan kategorisk prioritering av säkerhet komma i direktkonflikt med samhällets strävan att främja ekonomisk effektivitet genom att använda kostnadsnyttoanalys. Syftet med den här artikeln är att tillhandahålla ett sätt varigenom potentiella konflikter mellan Nollvision och kostnadsnyttoanalys kan lösas. I Artikel 2 argumenterar vi för att Nollvision och kostnadsnyttoanalys kan vara kompatibla om: 1) Nollvisionen accepterar tidsmässiga kompromisser som syftar till att främja effektiv fördelning av resurser mellan olika politikområden som kräver riskreducerande insatser, och 2)ett lämpligt format för kostnadsnyttoanalys väljs som redogör för de49etiska och metodologiska problem som är förknippade med konventionellkostnadsnyttoanalys. Vi menar att de metodologiska och etiska problem som är förknippade med kostnadsnyttoanalys bör identifieras och presenteras för beslutsfattare i ett tidigt skede och vi ger exempel på hur kostnadsnyttoanalys kan förbättras i syfte att främja ett mer etiskt beslutsfattande i trafiksäkerhetsarbetet. Artikel 3 använder Nollvisionen som normativt ramverk för att analyseratrafiksäkerhetspolitik i ett låginkomstland, nämligen Etiopien. Även om medel- och låginkomstländer står för ungefär hälften av världens totalafordonsinnehav, står de för mer än 90 % av dödsfallen i vägtrafiken. Motbakgrund av det är det angeläget att undersöka hur trafiksäkerhetsproblem förstås av de bär ansvar för trafiksäkerhet på lokal nivå. Det är också viktigt att granska det lokala trafiksäkerhetsarbetet ur en normativsynvinkel för att på så vis identifiera vad som är det bästa eller mest adekvata sättet att formulera trafiksäkerhetsproblemet samt vem som bär ansvaret för att åtgärda problemet och med vilka medel. I Artikel 3 analyseras centrala trafiksäkerhetsdokument i Addis Abebamed stöd av Nollvisionen som normativt ramverk. I artikeln analyseras Addi Abebas antagna trafiksäkerhetsmål, definitionen av trafiksäkerhetsproblemet, valet av trafiksäkerhetsåtgärder och hur ansvaret för trafiksäkerheten fördelas mellan olika aktörer. Analysen visar att Addis Abebas trafiksäkerhetsarbete och Nollvisionen skiljer sig markant både när det gäller hur trafiksäkerhetsproblemet förstås och hur ansvarsfördelningen ser ut. Addis Abebas policydokument betonar i första hand enskilda trafikanters ansvar medan andra aktörers roll i att förbättratrafiksäkerheten är begränsad. Addis Abebas trafiksäkerhetsstrategi och Nollvisionen delar dock vissa likheter, främst avseende målformulering och val av åtgärder. En central slutsats i artikeln är att en bredare syn på orsakerna till trafiksäkerhetsproblemet, liksom ett erkännande av olika aktörers roll i trafiksäkerhetsarbetet, krävs för att förbättra trafiksäkerheten i Addis Ababa.50Artikel 4 syftar till att förstå hur rättvisa och sociala hänsyn har format och fortsatt påverkar New York Citys (NYC) nollvisionssatsningar. Fördetta ändamål studerades NYC’s nollvision genom policydokument, lägesrapporter och forskningsartiklar för att bättre förstå vilken rolljämlikhet och social rättvisa spelar i stadens trafiksäkerhetsarbete. Dessutom genomfördes tolv semistrukturerade intervjuer med olika intressenter som arbetar med trafiksäkerhet i staden och med akademiska forskare för att få en djupare förståelse för den initiala policy utformningen och processen fram till antagandet av visionen. Artikeln visar att jämlikhet och social rättvisa spelade och fortsätter att spela en betydande roll i antagandet/genomförandet av NYC’snollvision. Det visas bland annat av det faktum att Nollvisionen ursprungligen förespråkades av intressegrupper för cyklister och fotgängare som det bästa sättet att säkerställa rättvisa i trafiksäkerhetsarbetet. Erkännandet och antagandet av Nollvisionen av stadens borgmästare och det efterföljande arbete som lagts ned för att förbättra säkerheten för oskyddade trafikanter, visar också att rättviseöverväganden spelar en viktig roll i trafiksäkerhetsarbetet. Resultaten pekar på två möjliga framgångsfaktorer för ett framgångsrikt och rättvist trafiksäkerhetsarbete: vikten av att involvera marginaliserade grupper när man formulerar politiska mål och insatser, för att säkerställa att deras behov och värderingar beaktas på ett adekvat sätt under helapolicyprocessen, och vikten av engagemang för jämlikhet och socialrättvisa bland centrala politiska aktörer med ansvar för trafiksäkerhet. I artikeln identifieras även fyra omständigheter som kan påverka hur rättvist och jämlikt trafiksäkerhetsarbetet i en stad som NYC blir: 1) valet av prioriteringsstrategi vid fördelning av trafiksäkerhetsförbättrande resurser, i NYC specifikt den så kallade datadrivna strategin (DDA), 2)fördelningen av väg-, fordonstekniska och andra åtgärder mellan olika grupper i samhället, 3) graden av fokus och resurser som läggs på polisiärt trafiksäkerhetsarbete och 4) främjandet och lokaliseringen av nya cykelochgångbanor. I artikeln föreslås att processen att anta och implementera51Nollvisionen bör utformas på ett sådant sätt att den erkänner befintligasociala och trafiksäkerhetsrelaterade ojämlikheter samt integrerar rättvisa i trafiksäkerhetsarbetet. Ett sätt att göra det är att arbeta med en bredare konceptualisering av DDA som bygger på socioekonomiska data utöver kvantitativa kraschdata. Dessutom bör det polisiära trafiksäkerhetsarbetet erkänna och adressera de etiskt problematiska aspekterna av det operativa tillsynsarbetet. Ytterligare ett sätt handlar om att på ett meningsfullt sätt bredda deltagandet i trafiksäkerhetsarbetet till att inkludera olika trafikantslag och socioekonomiska grupper. I Artikel 5 analyseras fördelningen av riskerna med bilkörning i ett låginkomstland och de etiska problem som den ger upphov till. Jag använder en etablerad modell för etisk riskhantering för att säga något om riskfördelningen vid bilägande och bilkörning i Etiopien. Analysen visar att bilkörning innebär ett moraliskt tveksamt riskpåförande där vissa intressenter, som beslutar om risken och direkt drar nytta av den, utsätter andra för en betydande risk för skada – personer som i många fall inte har något att säga till om när det gäller själva beslutsfattandet. De som på det här sättet drabbas av risken för död och allvarlig skada är framför alltgrupper som redan är socialt och ekonomiskt missgynnade. Därför bidrar riskpåföranden från bilkörning till redan existerande orättvisor i samhället. Jag menar att personlig bilkörning skapar ett stort moraliskt dilemma mellan enskilda trafikanters prima facie rätt att inte utsättas förrisken för skada och samhällets önskan att främja bilägande och körning i transport- och utvecklingsrelaterade syften. Den nuvarandetransportpolitiska inriktningen i många låginkomstländer innebär att individers prima facie-rättigheter att inte utsättas för risk ofta ses som ett acceptabelt pris att betala i syfte att möjliggöra transporter och ekonomiskutveckling. Denna kompromiss innebär inte att enskilda trafikanters prima facie rätt att inte utsättas för risk upphävs. Det betyder inte heller att de som påför riskerna helt saknar moraliska skyldigheter gentemot dem som fortsatt utsätts för riskerna. Åsidosättandet av enskilda trafikanters rättigheter på grund av bilkörning ger tvärt om upphov till moraliska52skyldigheter gentemot olika intressenter. Dessa skyldigheter tillkommer i första hand de som genom sina beslutsbefogenheter bestämmer riskensart i vägsystemet och de som drar mest nytta av risken. Jag menar att mangenom att identifiera skyldigheter och aktörer i vägtransport- och trafiksäkerhetsarbetet skulle kunna bidra till ett mer rättvist och moraliskt godtagbart riskpåförande i vägtrafiken. Riskpåförande aktörer bör bland annat ha en skyldighet att främja effektiva riskreducerande åtgärder som skyddar barn, fotgängare och andra utsatta grupper mot risken fördödliga och allvarliga skador i vägsystemet.

In this paper, the Addis Ababa city road safety work is examined and analysed based on the Vision Zero approach to road safety. Government policy documents and available research on the state of road safety in the city are explored and assessed in terms of how they compare with Vision Zero, concerning how road safety problems are conceptualized, the responsibility ascriptions promoted, the nature of goal setting with regards to road safety objectives, and the specific road safety interventions promoted. It is concluded that there is a big difference between the Vision Zero approach to road safety and the Addis Ababa road safety approach in terms how road safety problems are framed and how responsibility ascriptions are made. In Addis Ababa, road safety problems are mainly viewed as individual road user problems and, hence, the responsibility for traffic safety extended to other system components such as the vehicle and road design is very limited. It is argued that in order to find and secure long-term solutions for traffic safety in the city, a paradigm shift is needed, both regarding what are perceived to be the main causes of road safety problems in the city and who should be responsible for ensuring that road fatalities and injuries are prevented.

This paper provides an ethical analysis of risk impositions from car driving in a low-income country context. To this end, a model of ethical risk analysis is used in which stakeholders and their corresponding roles in relation to a risk imposition is used to identify the nature and moral acceptability of risk impositions. I argue that car driving involves a risk imposition in which some stakeholders who decide on and benefit from the risk impositions, impose an unfair risk of harm on other stakeholders who are neither beneficiaries from the risk imposition nor have a decisionmaking role related to the risks they are exposed to. Mainstream ethical theories lack feasible solutions to the moral dilemmas associated with the risk impositions. I argue that addressing the unfair and morally problematic risk impositions requires the promotion certain types of moral obligations associated with the nature and magnitude of the risk impositions. Accordingly, actors who decide on risk level in the road system and, those who benefit from the current risk impositions have the moral obligations to know more about the nature of the risk imposition, to communicate with the unfairly risk exposed, to compensate those who are harmed, and to bring about attitudinal change with regards to the causes and remedies of road safety problems, and to improve safety of those unfairly risk exposed. Most of all, enhancing the safety of children, and pedestrians requires a political and societal commitment to promote effective road safety measures that eliminate major risk factors affecting these groups of road users.

I denna licentiatavhandling diskuteras moraliska frågor i samband med trafiksäkerhetsarbetet, med särskild tonvikt på nollvisionsmålet och dess insatser. Avhandlingen innehåller en introduktion och tre artiklar. I denna svenska sammanfattning kommer jag kortfattat att presentera de tre artiklarna.

1997 antog Sverige Nollvisionen som det slutliga målet för trafiksäkerhetsarbetet. Regeringspropositionen konstaterade att det långsiktiga målet med trafiksäkerhetsarbetet är att eliminera dödliga och allvarliga skador från vägsystemet. Den betraktade den fortsatta förekomsten av sådana krascher som moraliskt oacceptabel. För att uppnå målet föreslog regeringen att vägsystemets utformning och funktion skulle anpassas till Nollvisionens krav. Detta krav innebär erkännandet och främjandet av två grundläggande fakta om trafikanternas karaktär i vägsystemet, det vill säga deras fysiska bräcklighet och kognitiva felbarhet. Regeringspropositionen konstaterade att de då rådande tillvägagångssätten för trafiksäkerhetsarbete ignorerade dessa grundläggande fakta om trafikanternas karaktär. Som svar föreslog regeringen att dessa fakta skulle vara utgångspunkten för trafiksäkerhetsarbetet och att utformning och drift av vägsystemet ska göras på ett sådant sätt att förutsägbara trafikantmisstag inte leder till dödlig eller allvarlig hälsoförlust. Enligt Nollvisionen ligger det yttersta ansvaret för att utforma vägsystemet på ett sådant sätt hos de så kallade systemformgivarna. Dessa är statliga och icke-statliga aktörer som ansvarar för utformningen och driften av vägsystemet och dess komponenter, till exempel fordonstillverkare, vägkonstruktörer och trafikplanerare.

Sedan införandet av Nollvisionen har trafiksäkerheten avsevärt förbättrats i Sverige och i de andra länderna som följde en liknande strategi. Emellertid har Nollvisionens mål och vissa insatser som främjats för att komma närmare det målet allvarligt kritiserats både i Sverige och på andra håll. I den första artikeln identifierar, kategoriserar och utvärderar vi argument mot Nollvisionen. Enligt vår analys kan kritik av Nollvisionen indelas i moralisk, operativ och rationalitetsrelaterad kritik. Moralisk kritik mot Nollvisionen är främst den som riktar sig mot etiska premisser och antaganden som Nollvisionens policy grundar sig på. Bland annat ifrågasätter denna kritik det etiska antagandet bakom Nollvisionen, att dödliga och allvarliga skador är moraliskt oacceptabla. Ett viktigt argument är att, eftersom de ekonomiska resurserna är begränsade, borde offentliga pengar läggas på policyer och insatser som garanterar större nytta för samhället än andra tillgängliga alternativ. I praktiken är detta tankesätt dominerande och används ofta som berättigande för att inte investera i trafiksäkerhet. Liknande resonemang förs också fram för att berättiga utvecklingen av policyer och åtgärder som påverkar trafikanternas säkerhet på ett negativt sätt. I allmänhet säger kritiker att det ofta är moraliskt acceptabelt att äventyra säkerheten så länge det ger större fördelar för samhället. Andra kritiker avvisar godtagandet av Nollvisionens etiska princip och hävdar att trafikanter frivilligt har gått med på att ta ansvar för varje olycka som kan drabba dem i vägsystemet. Genom att gå in i vägsystemet och använda det, menar dessa kritiker, har trafikanterna i tystnad samtyckt till risken för dödlig eller allvarlig hälsoförlust. Vi tyckte att detta argument var svagt eftersom det inte finns någon anledning att tro att folk faktiskt accepterar att bli dödade och allvarligt skadade när de går in i vägsystemet. Däremot är det troligare att om de presenterades med ett säkrare och tryggare vägsystem skulle säkert de flesta välja att använda det säkrare systemet än ett där chansen att bli dödad och allvarligt skadad är stor. Övrig moralisk kritik mot Nollvisionen riktar sig mot specifika insatser som främjas för att öka säkerheten, t.ex. användning av säkerhetskameror (t.ex. att de kränker integriteten och samlar in för många känsliga personuppgifter), polisarbetet (t.ex. att det ofta är oproportionerligt och ineffektivt), trånga gator (t.ex. att de förhindrar snabba förflyttningar av utryckningsfordon), hjälmar och säkerhetsbälten (t.ex. att de kränker människors autonomi och frihet). Kritik relaterad till processrättvisan och beslutsprocesser i Nollvisionens beslutsfattande ingår också i denna kategori. I allmänhet visar vår analys att några av dessa moraliska argument mot Nollvisionen förtjänar noggrann uppmärksamhet och därför är det viktigt att fortsätta att studera och undersöka genomförandet av policyn ur ett moraliskt och socialt rättviseperspektiv.

Den andra kategorin av kritik som vi kallar rationalitetsrelaterad kritik, riktar sig mot rationaliteten i att anta och driva Nollvisionen som sådan. Man sätter upp mål i det privata och offentliga livet för att människor vill uppnå de situationer som målen syftar på. För detta ändamål krävs ofta att målen måste vara specifika, mätbara, uppnåeliga och tidsbegränsade (SMART) för att kunna vägleda och motivera på rätt sätt. I den filosofiska 34 litteraturen om målrationalitet hänvisar man till mål som i tillräcklig utsträckning vägleder och motiverar handlingar mot måluppfyllelse som prestationsfamkallande mål. Även om det har hävdats att Nollvisionen är ett prestationsframkallande mål på grund av dess handlingsvägledning och motiverande roller i trafiksäkerhetsarbetet, har vissa kritiserat Nollvisionens mål som orealistiskt, ospecifikt, kontraproduktivt och demotiverande. I allmänhet hävdar kritiker att Nollvisionen är ett irrationellt policy-mål. Vi anser att den första kritken, att Nollvisionen är orealistisk, bygger på ett diskutabelt antagande om att målen antingen är realistiska eller orealistiska. Vi hävdar dock att en sådan binär beskrivning av måluppfyllelsekrav är förminskande eftersom den ignorerar det faktum att måluppfyllelse ofta sker gradvis. Dessutom visar empiriska belägg att även svåra och ambitiösa trafiksäkerhetsmål kan uppnås till en avsevärd nivå om effektiva och beprövade insatser främjas proaktivt. Vi hävdar att ett visionärt mål fortfarande kan vara värt att sträva efter så länge det kan uppnås till en betydande nivå.

Vissa kritiker hävdar dessutom att Nollvisionens mål är för vagt för att korrekt vägleda och samordna åtgärder. Antagandet är att eftersom det inte är tydligt formulerat, skulle det vara problematiskt för agenter som eftersträvar det att ha en klar förståelse för vad de vill uppnå men också hur de ska utvärdera sina framsteg med tiden. Vissa hävdar dessutom att det faktum att sträva efter oprecisa och orealistiska mål skulle vara kontraproduktivt och demotiverande för agenter som strävar efter sådana mål. Vår analys visar att åtminstone när det gäller Sverige är det trafiksäkerhetspolitiska målet det tydligast uttalade policy-målet inom vägtransportpolitiskt område. Det finns inte endast ett tydligt uttalande om vad det slutliga policy-målet är, utan också det faktum att det övergripande långsiktiga målet har gjorts operativt och mer specifikt tack vare uppdelningen i delmål för att göra det mer relaterbart och exakt för agenter som är inblandade i trafiksäkerhetsarbete. En adekvat bedömning av inverkan Nollvisionens mål har på agenternas motivation skulle kräva en empirisk undersökning av dess karaktär, dess praktiska genomförande och dess konsekvenser för, bland annat, intressenters motivation. Bland annat skulle detta kräva en utredning för att fastställa om Nollvisionens mål har kunnat generera den nödvändiga energin och ansträngningen som behövs för att minska problemet på ett betydande sätt eller inte. Det är uppenbart att om ansträngningar för att uppnå trafiksäkerhet, efter flera år ägnade åt att implementera Nollvisionen, sjunker till den punkt där de befann sig före Nollvisionen, och trafiksäkerhetsbyråer och intressenter upphör eller saknar intresse för trafiksäkerhetsarbete, då kan Nollvisionen anses ha lett till att demotivera agenter. Det verkar, åtminstone i Sverige, som om antagandet av policy-målet har lett till en betydande ökning av intressenternas engagemang i trafiksäkerhetsinsatser. Statliga och privata medel för trafiksäkerhetsinsatser, särskilt för säkrare väginfrastruktur, fordonssäkerhet och forskning, har uppvisat betydande förbättringar sedan antagandet av Nollvisionen.

Den sista kategorin av kritik som vi identifierar och diskuterar i den första artikeln är den som vi kallar operativ kritik mot Nollvisionen. Denna kritik riktar sig mot den operativa strategin i Nollvisionen, det vill säga den gäller de praktiska metoder som används för att genomföra insatser för att förbättra säkerheten. De viktigaste argumenten i denna kategori är argumenten relaterade till Nollvisionens ansvarsbeskrivning för trafiksäkerhet. Vissa kritiker har hävdat att nollvisionens betoning av systemformgivarnas ansvar skulle leda till övermod hos enskilda trafikanter, särskilt hos motorfordonsförare. Därför argumenteras det för att tonvikten snarare bör läggas på större ansvar hos trafikanterna. Vi fann detta argument felaktigt. Det finns ingen logisk eller empirisk anledning att tro att antagandet gällande större ansvar från systemformgivarnas sida leder till övermod i vägtrafiken. Det finns inga starka empiriska belägg, åtminstone i trafiksäkerhetsarbetet, som visar att detta faktiskt är fallet. Kritiken tycks dessutom försumma det faktum att enskilda trafikanter fortfarande är kopplade till sitt gamla ansvar när det gäller att bete sig och agera säkert i vägtrafiken. Faktum är att vissa länder som engagerat sig i Nollvisionen, som Sverige, är kända för sin strikta kontroll av trafikantansvar genom striktare krav på skicklighet och beteende. En annan aspekt av kritiken mot Nollvisionens ansvarsfördelning är synpunkten som ifrågasätter frånvarokodade lagkrav för främjandet och utvärderingen av systemformgivarnas ansvar. Även om Nollvisionen lägger det yttersta ansvaret på systemformgivarna saknas det enligt argumentet ett sätt att kontrollera om systemformgivarna verkligen agerar i enlighet med det som förväntas av dem. Vi hävdar att denna kritik är relevant. Vi tror att det för närvarande saknas empiriska bevis för att avgöra om det faktum att ge laga kraft åt systemforgivarnas ansvar skulle bidra effektivt till säkerheten i vägsystemet. I Sverige har exempelvis förekomsten av andra kontrollmekanismer än juridiska straffkontroller för 36 systemformgivarnas ansvar gjort det irrelevant för regeringen att ge laga kraft åt systemformgivarnas ansvar.

Den andra artikeln i denna avhandling syftar till att förena metoden för kostnadsnyttoanalys och Nollvisionen i beslutsfattande om trafiksäkerhet. Kostnads-nyttoanalys har varit och är fortfarande ett viktigt beslutsverktyg inom vägtransporten och trafiksäkerhetsarbetet. Enligt denna princip är det moraliskt motiverat att förhindra risk endast när nyttan av att göra det överväger kostnaden. Detta skulle kräva att man påvisar att varje krona som läggs på trafiksäkerhetsarbete ger samhället mer nytta än någon annan alternativ användning av pengarna. Följaktligen fastställs relevansen och den moraliska godtagbarheten hos specifika trafiksäkerhetsmål och insatser på basis av nyttan och kostnadsöverväganden för samhället. Som kort sagt ovan i detta avsnitt, används ofta resultatet av överväganden relaterade till kostnads-nyttan för att berättiga varför utgifter för säkerhet inte är värda att göras ur ett moraliskt, ekonomiskt och samhällsperspektiv. Dessutom är det vanligt att i många länder använda kostnad-nyttoanalys för att fastställa och sätta upp trafiksäkerhetsmål som anses vara ekonomiskt optimala. Förespråkarna för Nollvsionen hävdar att det bland annat att inte är önskvärt att lämna trafiksäkerhetsmålen till kostnads-nyttoberäkningar ur en moralisk synpunkt. Det står i Nollvisionen att det enda moraliskt acceptabla målet för trafiksäkerhetsarbetet är noll dödliga och allvarliga skador. Dessutom, i den utsträckning man känner till effektiva och beprövade strategier bör de genomföras för att rädda människor från att bli dödade eller allvarligt skadade. I allmänhet avvisar förespråkarna för Nollvisionen beslutsfattande baserade på en ren kostnadsnyttoanalys av metodiska och etiska skäl.

Nollvisionens syn att dödliga och allvarliga skador i vägsystemet är oacceptabla är moraliskt tilltalande. På samma sätt är kostnads-nyttoanalysen (CBA) främst avsedd att främja ekonomisk effektivitet. I den här artikeln argumenterar vi för att Nollvisionen och kostnads-nyttoanalys är båda baserade på rimliga principer och kan göras kompatibla. Vi identifierar och diskuterar sedan sätt på vilka Nollvisionen och kostnads-nyttoanalysen kan göras kompatibla.

I den tredje artikeln undersöker vi policydokument angående trafiksäkerhetsarbete i Addis Ababa för att undersöka hur trafiksäkerhetsproblem faktiskt uppfattas av de som är ansvariga för trafiksäkerhetsarbetet. En viktig egenskap i det nuvarande trafiksäkerhetspr oblemet är att detta problem oproportionerligt påverkar låg- och medelinkomstländer. Dessa länder står för cirka 90 % av dödsolyckorna på vägen, medan de bara äger mindre än 50 % registrerade motorfordon i världen. Den stora omfattningen av dödsolyckor och allvarliga skador i dessa delar av världen visar vikten av att undersöka effektiviteten, verkningsfullheten och rationaliteten av policyer och insatser som främjas i dessa länder. Dessutom är det också viktigt att undersöka trafiksäkerhetsarbetet i dessa delar av världen ur ett normativt perspektiv. Genom att anta Nollvisionens tillvägagångssätt för trafiksäker hetsarbete som en normativ teoretisk ram, bedömer vi trafiksäkerhetsarbetet i denna stad med avseende på dess målsättningsaspekter, problemformulering, strategier och insatser för trafiksäkerhetsarbete och ansvarsbeskrivning för trafiksäkerhet i staden. Vår analys visar både på likheter och skillnader mellan Nollvisionen och Addis Ababas trafiksäkerhetsarbete. Vi hävdar i detta dokument att en förbättring av trafiksäkerheten i staden kräver att man främjar en bredare syn på orsakerna till trafiksäkerhetsproblem och fördelar och tilldelar ansvar till viktiga intressenter som har avsevärt inflytande på vägtrafiksystemets utformning och drift.

This paper analyses how Vision Zero (VZ) efforts in New York City (NYC) account for equity and social justice implications of road safety work. VZ policy documents, research literature, popular science and opinion articles on road safety work in the city were studied with a prime focus on equity and social justice. Twelve semi-structured interviews with stakeholders involved in road safety and transport planning in the city and at national level were conducted to gain an in-depth understanding of policy design, the adoption process, and the role of equity considerations in the city’s road safety work. The results show that major equity and social justice issues arise in the adoption and implementation of VZ. These issues are primarily related to equity and fairness in the distribution of life saving interventions, the socio-economic impacts of road safety strategies, and the nature of community engagement in policy design and implementation. The findings point to a need for VZ practitioners to give due consideration to equity and social justice implications of VZ policies and strategies. Among others, it supports the need for understanding the nature of past equity and social justice problems in road safety and transport planning in the VZ policy design process. Moreover, the findings suggest the need for empirical studies on the socio-economic implications of VZ strategies and interventions.

Cost-benefit analysis (CBA) and Vision Zero are often considered to be incompatible approaches to road traffic safety. The discord between the two can be traced back to basic incompatibilities between utilitarian and deontological modes of moral thinking. However, both have something to contribute. CBA is an expression of the reasonable principle that the resources available for improving traffic safety should be used as efficiently as possible, and Vision Zero expresses the equally reasonable principle that deaths and serious injuries in road traffic are always unacceptable. The two can be reconciled, if due attention is paid to the fact that Vision Zero accepts temporary compromises, albeit not end-goal compromises, and the efficiency analysis of CBA is disassociated from claims of optimality. We propose two ways to reconcile the two approaches. First, the results of a CBA can be presented not only for the currently used life-value but also for alternative, higher life-values. Secondly, essentially the same information can be presented in the form of cost-effectiveness safety analysis (CESA), which reports the economic costs per life saved. We propose that a CESA should be performed for all road traffic projects, not only those that have safety improvement as their main objective. In this way, an economically informed total overview of the impact of Vision Zero in traffic safety can be obtained.

Cost-benefit analysis (CBA) and Vision Zero are often considered to be incompatible approaches to road traffic safety. The discord between the two can be traced back to basic incompatibilities between utilitarian and deontological modes of moral thinking. However, both have something to contribute. CBA is an expression of the reasonable principle that the resources available for improving traffic safety should be used as efficiently as possible, and Vision Zero expresses the equally reasonable principle that deaths and serious injuries in road traffic are always unacceptable. The two can be reconciled, if due attention is paid to the fact that Vision Zero accepts temporary compromises, albeit not end-goal compromises, and the efficiency analysis of CBA is disassociated from claims of optimality. We propose two ways to reconcile the two approaches. First, the results of a CBA can be presented not only for the currently used life-value but also for alternative, higher life-values. Secondly, essentially the same information can be presented in the form of cost-effectiveness safety analysis (CESA), which reports the economic costs per life saved. We propose that a CESA should be performed for all road traffic projects, not only those that have safety improvement as their main objective. In this way, an economically informed total overview of the impact of Vision Zero in traffic safety can be obtained.

Despite Vision Zero’s moral appeal and its expansion throughout the world, it has been criticized on different grounds. This chapter is based on an extensive literature search for criticism of Vision Zero, using the bibliographic databases Philosopher’s Index, Web of Science, Science Direct, Scopus, Google Scholar, PubMed, and Phil Papers, and by following the references in the collected documents. Even if the primary emphasis was on Vision Zero in road traffic, our search also included documents criticizing Vision Zero policies in other safety areas, such as public health, the construction and mining industries, and workplaces in general. Based on the findings, we identify and systematically characterize and classify the major arguments that have been put forward against Vision Zero. The most important arguments against Vision Zero can be divided into three major categories: moral arguments, arguments concerning the (goalsetting) rationality of Vision Zero, and arguments aimed at the practical implementation of the goals. We also assess the arguments. Of the thirteen identified main arguments, six were found to be useful for a constructive discussion on safety improvements.

Visibility analysis is one of the key methods in space syntax theory that discusses visual information conveyed to observers from any location in space that is potentially directly visible for the observer without any obstruction. Visibility – simply defined as what we can see – not only affects the spatial function of buildings, but also has visual relation to the perception of buildings by inhabitants and visitors. In this paper we intend to present the result of visibility analysis applied on a sample of building layouts of different sizes and functions from a variety of places of periods. The main aim of this paper is to statistically explore the general trends of building layouts and show if and how visibility properties such as connectivity, clustering coefficient, mean depth, entropy, and integration values can make distinctions among different functions of buildings. Our findings reveal that there are significant correlation coefficients among global properties of visibility in which we consider the mean value of properties, a similarity suggesting that they are not intensively manipulated by architecture. On the other hand, there are correlations although less so than the previous, still significant among local properties of visibility in which we consider the (max-min) value of properties, suggesting that social, cultural or other physical parameters distinguish buildings individually. We also show that functions such as ‘museum’ and ‘veterinary’ are relatively well-clustered, while functions such as ‘ancient’ and ‘shopping’ show high diversity. In addition, using a decision tree model we show that, in our sample, functions such as ‘museum’ and ‘library’ are more predictable rather than functions such as ‘hospital’ and ‘shopping.’ All of these mean that – at least in our sample – the usability and applicability of well-clustered and well-predicted functions have been predominant in shaping their interior spaces; vice versa, in well-diverse and unpredicted functions, the pragmatic solutions of people’s daily life developed in material culture affect the visual properties of their interior spaces.

In the wake of climate change and its impact on increasing the number and intensity of floods, adaptability of cities to and resistance against the flood hazard is critical to retain functionality of the cities. Vulnerability of urban infrastructure and its resilience to flooding from different points of view have been important and worth investigating for experts in different fields of science. Flood hazards as physical phenomena are influenced by form of the cities and thus the magnitude of their impacts can be intensified by urban infrastructures such as street networks and buildings (Bacchin et. al, 2011). In this paper, we aim to develop a method to assess the resilience of a river city (the city of Gothenburg in Sweden), which is prone to flood events, against such disturbances and find out how the city reacts to river floods and to what extent the city retains its accessibility to essential amenities after a flood occurs. To do so, collecting required data; we, firstly, simulate flood inundation with two different return periods (50 and 1000 years) and then the impact areas overlay on the street networks. Evaluating the resilience of the city, syntactic properties of the street networks before and after flooding are measured at different scales. Additionally, accessibility and the minimum distance of the street networks to essential amenities such as healthcare centers, schools and commercial centers, at a medium distance (3 Km) is examined. The results show that flooding influences the city configuration at global scale more than the local scale based on comparison of syntactic properties before and after flooding. However, the results of accessibility and the minimum distance show that the impact of flooding on the functionality of the city is more limited to the riparian areas and the city is not affected globally.

Jag har valt att placera folkets hus i ytterkanten av Järna, platsen blev odlingscentret i närheten av kommunens planerade odlingsinkubator. Odlingscentret är en central plats i det nya området och kan enkelt nås med både bil och cykel. Från Järna centrum är det ca 3km till odlingscentret. Odlingscentret har ett torg i mitten där jag placerat folkets hus. Båda sidor av moraån har nära till folkets hus och har goda kommunikationer till platsen. Närheten till byggnaden och att cykelbanorna är avskilda från bilvägar bidrar även med en trygg känsla för både de barn som cyklar till folkets hus. Byggnaden är en träbyggnad med betonggrund och plåttak. Byggnadens södersida vetter mot en stor öppen åker och några få gamla ladugårdar. Den västra fasaden bildar ett vind och bullerskydd mot den bilväg som kommer från väst och gör att besökaren kan vistas utomhus utan att bli störd av bilar eller andra fordon. Cykelbanan kommer från sydöst och har två anslutningar till byggnadens baksida, en till den betongplattan som finns för utomhusutställningar, caféets utomhusservering och lilla cykelställ samt en anslutning till grusplanen för cyklar och utomhusaktiviteter. På byggnadens norra sida är infart till parkeringen och lastkaj placerade, parkeringarna fortsätter runt byggnaden till den östra fasaden där huvudentrén och receptionen finns.

I have a vision with my project, "Nämpnäs Dance Pavilion." Through the renovation of this historic building, I aim to revive a place that has been profoundly significant for the people of Närpes, both culturally and spiritually, over the years. My hope is that the dance pavilion will once again become the vibrant meeting place it once was, where individuals from all walks of life and across generational boundaries can come together and socialize.

The revival of Nämpnäs Dance Pavilion is not just about restoring a physical structure; it's about rekindling the essence of community and shared experiences that have long defined the spirit of Närpes. This pavilion has been a cornerstone of social life, a venue where countless memories have been created, and where the rhythms of music and dance have woven together the lives of those who gather there.

By bringing new life to this cherished space, we aim to create a hub of activity that honors the rich traditions of our past while providing a dynamic environment for future generations. The pavilion will serve as a beacon of community engagement, offering a place where people can connect, celebrate, and cultivate a sense of belonging. Through this renovation, I  seek to create an inclusive space that reflects the values and heritage of our community, ensuring that Nämpnäs Dance Pavilion remains a beloved landmark for many years to come.

Ett Geo-termal badhus som använder överskottsenergi från ett närliggande geo-thermal kraftverk.  Under processen där man förvandlar värme till elektricitet, enorma mängder termisk energi slösas bort, ska man använda den energin, måste detta göras på plats.

Under gestaltningsprocessen närhet till natur och dess material har varit en stark utgångspunkt.  Närkontakt med omgivande natur ska kunna upplevas ifrån olika genomgångspunktar i byggnaden.

Syftet har varit att reflektera både isländsk badkultur och hitta inspiration ifrån isländsk natur, användning av lokalt material och förmedla dess upplevelse till besökaren.

Följande utgångspunktar har varit i fokus:

Natur - Byggnaden befinner sig i öppet landskap, detta innebär ett stort ansvar.  Granskning av gränser mellan arkitektur och natur.  Sammanfoga och simulera det ytterligare och reflektera upplevelser inåt genom sekvenser när man tar sig genom programmet.  Utmana olika sinnen.

Materialitet - Island är fattigt med traditionella byggnadsmaterial, ändå finns det gott om alternativa byggnadsmaterial.  Genom granskning av olika vulkaniska ämnen, både estetiska och praktiska egenskaper finns att ta reda på.  Vilka är deras fördelar och nackdelar.

Energi - Användning av överskottsvärme, granskning av energiprocessen, tillgänglighet av energi (mängder) och metoder hur den kan på bästa sätt användas.

The main idea of my thesis work is to deal with the problem of an adaptive reuse of an existing building, which has been designed many years ago and now lost its function. And the way I am approaching this - is through the idea of infection.  What if an existing building becomes infected by new purposes and qualities, and if so then how this move could be performed and realized?

Unlike the majority of the adaptive reuse projects, mine has at its core the idea of introducing new feathers and elements in the way that it’s natural and a bit illusive, without contrasting the newly added to already existed. My goal is not to reveal this materiality difference. What I’m presenting today is a completely new envelope but from the inside you still can see this repetition of circular forms and understand that these are the same silos, which at some point were deformed in order to perform a different functions.

Historical hydroelectric stations are part of an aging industrial heritage that is still extremely relevant today through its form of generating energy. Many stations built in the 20th c. are categorized as architectural heritage, therefore protected against demolition or radical change, thus also a radical expansion that would allow to modernize the station and allow for bigger energy output. Viskafors power station in Borås (Sweden) built in 1917 for the former local textile factory,  is a small-scale power station that is marked as architectural heritage, currently owned by Vattenfall.  The town of Viskafors is one of many factory towns along the river and as the industry went bankrupt in the 1970-ties it has become a suburb to the city of Borås. The only public buildings in Viskafors are schools. The town once defined by the industry is now left with an inaccessible waterfront and plenty of unused and unattainable space.The former factory grounds and the restricted area around the hydroelectric station, railway and regional road block the waterfront.The latest station renovation happened in 2013, leaving the second floor and the lift tower empty. Forming another void in the total space that Viskafors has to offer.Can this void be used as leverage to explore the potential of formerly unattainable space within the station and in connection to the waterfront? Keeping this in mind, this thesis aims to find meaningful ways to inhabit and repurpose formerly unattainable space as it is today; to find methods of organizing complex landscapes; initiate a discussion of new thinking of potential hybrid scenarios for the complexities of our future settlements.Can the future be a link to the past and vice versa?The project space stretches from the street level approaching the building to the rooftop, extends into the empty space of the station's second floor, and continues over the other side of the river. The existing second-floor space dimensions are  33 m x 11m x 5.5 m forming a box space. In theory, a box space this size holds infinite potential as long as it remains empty and has no walls, this project aims to explore the method of placing programmed pavilions/interventions as a space-organizing method of work and extending the approach to the rest of the project site area.The aim is to keep the hydroelectric station running while inhabiting the empty space surrounding it, and learning how to live with it.

Historical hydroelectric stations are part of an aging industrial heritage that is still extremely relevant today through its form of generating energy. Many stations built in the 20th c. are categorized as architectural heritage, therefore protected against demolition or radical change, thus also a radical expansion that would allow to modernize the station and allow for bigger energy output. Viskafors power station in Borås (Sweden) built in 1917 for the former local textile factory,  is a small-scale power station that is marked as architectural heritage, currently owned by Vattenfall.  The town of Viskafors is one of many factory towns along the river and as the industry went bankrupt in the 1970-ties it has become a suburb to the city of Borås. The only public buildings in Viskafors are schools. The town once defined by the industry is now left with an inaccessible waterfront and plenty of unused and unattainable space.The former factory grounds and the restricted area around the hydroelectric station, railway and regional road block the waterfront.The latest station renovation happened in 2013, leaving the second floor and the lift tower empty. Forming another void in the total space that Viskafors has to offer.Can this void be used as leverage to explore the potential of formerly unattainable space within the station and in connection to the waterfront? Keeping this in mind, this thesis aims to find meaningful ways to inhabit and repurpose formerly unattainable space as it is today; to find methods of organizing complex landscapes; initiate a discussion of new thinking of potential hybrid scenarios for the complexities of our future settlements.Can the future be a link to the past and vice versa?The project space stretches from the street level approaching the building to the rooftop, extends into the empty space of the station's second floor, and continues over the other side of the river. The existing second-floor space dimensions are  33 m x 11m x 5.5 m forming a box space. In theory, a box space this size holds infinite potential as long as it remains empty and has no walls, this project aims to explore the method of placing programmed pavilions/interventions as a space-organizing method of work and extending the approach to the rest of the project site area.The aim is to keep the hydroelectric station running while inhabiting the empty space surrounding it, and learning how to live with it.

Västra Kungsholmen expanderar snabbt och det byggs mycket nya bostäder och majoriteten av de nyinflyttade är barnfamiljer. Tidigare bestod området av industrier och stora kontorskomplex som nu blandas med det nybyggda. Strukturen i området är just nu ganska svårdefinierad, och man märker tydligt att det inte är ”klart” utan att det känns lite öde på vissa platser.

Byggnaden ligger precis ovanpå tunnelbaneuppgången för att behålla så mycket av parken som möjligt. Den ska möta både gatan och parken med offentliga lokaler som ska bjuda in inte bara de som bor i byggnaden utan även andra som bor i området ska kunna ta del av. Stockholm behöver bostäder, speciellt unga som är den grupp som har allra svårast att hitta ett boende. På Kungsholmen överlag så finns det inte så många lägenheter för unga. Strandpromenaden vid Hornsbergsstrand ligger bara ett stenkast bort så området skiftar verkligen snabbt i känsla och uttryck. Byggnaden består av fem ”bostadsvolymer” och en kärna som blir till mötesplatsen i huset. Kärnan blir platsen för de kollektiva delarna, som till exempel kök, tvätt, verkstad, musikstudio och uteplats. Alla som bor i huset kan röra sig fritt mellan planen och utnyttja alla gemensamma ytor som finns, det skapar en rörelse i byggnaden och leder förhoppningsvis till att man vet precis vilka man bor granne med. Trapphuset blir central och rummet runt den programmeras för både kommunikation och som mötesplats.

In this article childrens musical improvisation is investigated through the reflexive interaction paradigm. We used a particular system, the MIROR-Impro, implemented in the framework of the MIROR project (EC-FP7), which is able to reply to the child playing a keyboard by a reflexive output, mirroring (with repetitions and variations) her/his inputs. The study was conducted in a public primary school, with 47 children, aged 6-7. The experimental design used the convergence procedure, based on three sample groups allowing us to verify if the reflexive interaction using the MIROR-Impro is necessary and/or sufficient to improve the childrens abilities to improvise. The following conditions were used as independent variables: to play only the keyboard, the keyboard with the MIROR-Impro but with not-reflexive reply, the keyboard with the MIROR-Impro with reflexive reply. As dependent variables we estimated the childrens ability to improvise in solos, and in duets. Each child carried out a training program consisting of 5 weekly individual 12 min sessions. The control group played the complete package of independent variables; Experimental Group 1 played the keyboard and the keyboard with the MIROR-Impro with not-reflexive reply; Experimental Group 2 played only the keyboard with the reflexive system. One week after, the children were asked to improvise a musical piece on the keyboard alone (Solo task), and in pairs with a friend (Duet task). Three independent judges assessed the Solo and the Duet tasks by means of a grid based on the TAI-Test for Ability to Improvise rating scale. The EG2, which trained only with the reflexive system, reached the highest average results and the difference with EG1, which did not used the reflexive system, is statistically significant when the children improvise in a duet. The results indicate that in the sample of participants the reflexive interaction alone could be sufficient to increase the improvisational skills, and necessary when they improvise in duets. However, these results are in general not statistically significant. The correlation between Reflexive Interaction and the ability to improvise is statistically significant. The results are discussed on the light of the recent literature in neuroscience and music education.

De senaste decennierna har det blivit allt tydligare att utbudet på bostadsmarknaden inte matchar efterfrågan. Främst den rådande bristen på bostäder, men också för de bostäder som alla slåss om i huvudsak är byggda utifrån hur Sverige såg ut för 40–50 år sedan. Dagens familjer och deras behov ser inte lika dana ut som när bostäderna byggdes. Bostadsmarknaden måste följa samhällets utveckling och vara villiga att satsa på nytänkande. I mitt examensarbete vill jag visa på hur ett sådant boende skulle kunna se ut.

FAD* för Stadsgårdskajen

Återinförande av några av byggmästarens förmågor till den samtida arkitekten

I detta examensarbete undersöks förhållandet mellan att designa arkitektur och att bygga arkitektur i en datorkontrollerad miljö. Algoritmer har utarbetats för att simulera och styra en automatiserad in situ murningsprocess. Inom fabrikation och automatisering med industrirobotar är tegelband ett välundersökt ämne. Tegel är ett idealiskt material vid byggande med robotar. Det är enkelt och billigt att framställa och tegel som byggkloss är en lämplig typologi för addativ fabrikation med robotar. Valv byggda genom utkragning istället för traditionella valvbågar kan byggas utan stöd och med identiska element. Därför är denna byggnadsteknik även lämplig för additiv fabrikation med robotoar. Algoritmerna har intergrerats i en parametrisk modell som har använts för att formge en offentlig byggnad på Stadsgårdskajen i Stockholm. FAD handlar såväl om skapande och utforskande av ett nytt arkitekturspråk som av återinförande av tegel som ett betydelsefullt konstruktionsmaterial i Stockholm.

In the early 1860s three Swedes, Nils Wilhelm Mitander,Julius Ramsay and Gustaf Wittenström, were engaged by theBritish to build and run charcoal-based ironworks in India.These works, the Burwai Iron Works of the British Government inthe case of Mitander and the privately owned Kumaon Iron Worksin the case of Ramsay and Wittenström, were both to bebased on the most modern European technology. The projects werepioneering in Indian ironmaking. The ambitions were high andstakes big, but after only a few years the projects were closedand the Swedes returned home.Landscapes of Technology Transferpresents a detailedstudy of the Kumaon and Burwai Iron Works, from their firstconception to their final closure. The investigation isbasically empirical and a fundamental question is: Why were theworks never brought into full and continuous production?

The ironworks projects should be considered as processes oftechnology transfer rather than fully fledged and completedtransfers. In spite of this lack of success, or maybe becauseof it, the history of the ironworks and the Swedes also forms afruitful case to put other questions of wide relevance. Itexposes workings and effects of colonialism and offers anexplanation of the late development of India's iron and steelindustry and analyses of the complex totality forming theprerequisites for a successful transfer of technology. The longtraditions of bloomery ironmaking in India and ismarginalisation is also discussed.

Landscapes of Technology Transferis a comprehensiveempirical study. From a local and individual perspective ittraces lines of connection across boundaries of time andgeography. The historical landscapes of technology transfer aredescribed in their cultural, social, economic and politicaldimensions and the thesis underlines the importance of a closeacquaintance with local settings and conditions, where historyis manifested in a physical presence. The remains of theironworks and theirlocal landscapes in present-day India areused as a central source for writing their histories. There isalso a strong emphasis on the use of photographs and drawingsas sources.

The outcome of the projects was the result of the interplaybetween the local and the global, between a diversity ofconcrete factors influencing the construction of the works andtheir running and their colonial character. The studyemphasises the importance of technological systems andnetworks, both on a micro and a macro level. On a local leveldemanding logistics, a sometimes adverse climate, theprocurement of charcoal and iron ore in sufficient quantitiesand the build up of knowledge of ironmaking posed serious butnot insurmountable difficulties. Most obstacles were overcomealready during the first few years of the 1860s, the period ofthe Swedes, but to put the works into full and continuousproduction would have needed perseverance and purposefulefforts to support and protect the iron production, at leastduring an initial period. In the end the position of India as acolonial dependency, subjected to the primacy of Britishinterests, set the limits of the projects.

Key words:History of technology, industrial heritagestudies, industrial archaeology, technology transfer,diffusion, technological systems, landscapes of technology,iron and steel, charcoal iron, direct and indirect ironmaking,bloomeries, 19th century, industrial history,industrialisation, de-industrialisation, underdevelopment,colonialism, India, Sweden, Great Britain, global history,annales.

Platsen för projektet är en tomt i centrala Tensta invid Konsthallen och den östra tunnelbaneuppgången. Idag står det ett parkeringshus på tomten som i lokaltidningen ”Mitt i Tensta Rinkeby” beskrivs som Tenstas otryggaste plats.

En ambition med projektet har varit att bevara delar av parkeringshuset för att skriva om berättelsen om platsen. Genom att bevara delar av parkeringshuset är även förhoppningen att tröskeln för att besöka stadsdelshuset blir lägre. Det blir inte en främmande, helt ny byggnad som sänks ner på platsen utan istället en transformation av något redan bekant.

Social hållbarhet har varit viktigt i projektet i och med platsens karaktär och områdets problem med trångboddhet. Därför har det varit viktigt att skapa offentliga, trygga rum för medborgarna. Utöver det nya Stadsdelshuset har även en fristående presentationshall och ett torg adderats till platsen. 

The thesis, Öppet Lager, (Open Storage) attaches a public structure to Moderna Museet’s off-site storage to bring together the showing and storing of art. As it is inevitable that large institutions cannot show their full collections, many of their works of art will be stored away from the public. Moderna Museet currently has 283 artworks on display at Skeppsholmen which is around 0.25 percent out of their collection of 140 000 pieces. As collections continue to grow the percentage of what is shown decreases, and the storage spaces fill up. To open the storages of art Öppet Lager addresses the conflict between showing and storing art and how objects could be displayed without compromising the administrative functions of transportation, conservation, and research. By proposing an alternative way to store art, the project aims to create greater access to works of art that would otherwise be sleeping deep in storages.

Cooperative learning refers to teaching methods that encourage students to work together in small groups to help each other learn educational content. In Sweden, cooperative learning methods are used in classrooms as an educational approach to organize classroom activities into academic and social learning experiences. This thesis investigates how lighting can support cooperative learning in Swedish classrooms to enhance students' learning performance while taking into account visual tasks during different pedagogical activities and visual comfort. To answer this question, the existing lighting of a middle school classroom in Iggesund Skola, Sweden, was studied through a methodology based on both qualitative and quantitative methods. Analysis of literature review, personal observations and interviews, measurements of illuminance, luminance, and color metrics, and 3D simulations formed the foundation of the lighting design proposal for the refurbishment of classrooms.The results show that the lighting requirements of students and teachers have changed with time. To include cooperative learning methods, the users ask for a changeable lighting solution that can work with their flexible learning method. Hence, the design proposal focuses on enhancing students' learning performance while emphasizing the flexibility of their learning method.

Today, computation serves as an important intermediary agent for the integration of analyses and the constraints of materialisation into design processes. Research efforts in the field have emphasised digital continuity and conformity between different aspects of a building project. Such an approach can limit the potential for significant discoveries, because the expression of architectural form is reduced to the varying tones of one fabrication technique and simulation at a time. This dissertation argues that disparate sets of digital and physical models are needed to incorporate multiple constraints into the exploration, and that the way the designer links them to one another significantly impacts the potential for arriving at significant discoveries. Discoveries are made in the moment of bridging between models, representational mediums, and affiliated processes.

This dissertation examines the capacity of algorithm—as a basis for computation—to diversify and expand the design exploration by enabling the designer to link disparate models and different representational mediums. It is developed around a series of design experiments that question how computation and digital fabrication can be used to diversify design ideation, foster significant discoveries, and at the same time increase flexibility for the designer’s operation in the design process. The experiments reveal the interdependence of the mediums of design—algorithm, geometry, and material—and the designer’s mode of operation. They show that each medium provides the designer with a particular way of incorporating constraints into the exploration. From the way the designer treats these mediums and the design process, two types of exploration are identified: goal oriented and open-ended. In the former, the exploration model is shaped by the designer’s objective to reach a specified goal through the selection of mediums, models, and tools. In the latter, the design process itself informs the designer’s intention. From the kinds of interdependencies that are created between mediums in each experiment, three main exploration models emerge: circular and uniform, branched and incremental, and parallel and bidirectional.

Finally, this dissertation argues that the theoretical case for integral computational design and fabrication must be revised to go beyond merely applying established computational processes to encompass the designer and several design mediums. The new model of design exploration is a cooperation between algorithm, geometry, materials, tools, and the designer. For the exploration to be novel, the designer must play a significant role by choosing one medium over another when formulating the design problem and establishing design drivers from the set of constraints, by linking the design mediums, by translating between design representations, and by describing the key aspects of the exploration in terms of algorithms.

The establishment of a Socio-technological Hub is through refurbishing, altering and reprogramming of already existing KTH School of architecture, Stockholm by the means of digital tools. This project is driven with two parallel objectives. First, exploring the potential for alteration when using the contemporary digital tools in the design and production. Seconded exploring the potential of architecture as a medium for integration of the knowledge in 3 sectors of society: university, industry and public.

This master’s thesis aims to draw the attention of Ahmedabad's residents and visitors to the city's historic centre at night. The research focuses on developing a lighting solution for Bhadra Fort, a prominent landmark in Old Ahmedabad City that is overshadowed by the bright lights of the surrounding market and the lack of proper illumination at the fort itself. By illuminating the fort, it will be highlighted as a landmark during nighttime, thereby promoting night tourism. The proposed plan includes extending visiting hours to the fort, to allow closer observation of its architecture. Through descriptive-analytical methods and interviews with local vendors and stakeholders, the study examined the fort's history, neighborhood, and current lighting conditions. To support the development of an effective lighting strategy, two case studies of heritage lighting in other Indian forts were analyzed. The proposed lighting design for the main entrance and front elevation of the fort aims to integrate it into the urban landscape and boost the economic growth of nearby businesses. By enhancing the visibility and attractiveness of the fort at night, this project seeks to revitalize the area and support local vendors, creating a vibrant nocturnal destination for both residents and tourists.

The fields of music, health, and technology have seen significant interactions in recent years in developing music technology for health care and well-being. In an effort to strengthen the collaboration between the involved disciplines, the workshop “Music, Computing, and Health” was held to discuss best practices and state-of-the-art at the intersection of these areas with researchers from music psychology and neuroscience, music therapy, music information retrieval, music technology, medical technology (medtech), and robotics. Following the discussions at the workshop, this article provides an overview of the different methods of the involved disciplines and their potential contributions to developing music technology for health and well-being. Furthermore, the article summarizes the state of the art in music technology that can be applied in various health scenarios and provides a perspective on challenges and opportunities for developing music technology that (1) supports person-centered care and evidence-based treatments, and (2) contributes to developing standardized, large-scale research on music-based interventions in an interdisciplinary manner. The article provides a resource for those seeking to engage in interdisciplinary research using music-based computational methods to develop technology for health care, and aims to inspire future research directions by evaluating the state of the art with respect to the challenges facing each field.

Mediasatureringen av vårt samhälle har lett till att gränsen mellan det fysiska och det virtuella suddas ut. Ett förslag till en biograf på S:t Eriksgatan i Stockholm agerar verktyg för en undersökning av arkitekturens möjligheter i vår ostabila värld. Remediering, en term inom medievetenskap, beskriver hur nya medier inkorporerar egenskaper från gamla medier. Samtidigt sker det motsatta: “(...)older media refashion themselves to answer the challenges of new media”(1).

Genom att se arkitekturen som en världsframkallande operation blir undersökningar av andra medier relevanta och ger möjlighet att utveckla nya verktyg. Metoden består av att på samma gång skapa fem verk inom fem olika medier: text; bild; diorama; video och arkitektur. Texten fungerar som ett sammanhållande narrativ. Bilden baseras på en analys av Giovanni Battista Piranesis fängelse-etsningar. Dioramat eller spegellådan är ett försök att skapa en rymd som är på samma gång gränslös och sammanhållen. Video-världen baseras på en filmisk teknik kallad reverse zoom. Biografen inkorporerar de utarbetade teknikerna och uppnår på så sätt en uppslukande effekt.

(1) BOLTER & GRUSIN, Jay David & Richard (2000) Remediation: Understanding New Media, USA: MIT Press, s. 19.

Kandidatarbetet syftar till att rita en tillbyggnad till Nationalmuseum i Stockholm. Museets nuvarande lokaler ska inom en snar framtid omorganiseras, de verksamheter (konservering, forskning, adminstration etc) som idag är förlagda till huvudbyggnaden ska placeras i en tillbyggnad. Den nuvarande tillbyggnaden (annexet) ska rivas. Tillbyggnaden i detta kandidatprojekt, är placerad på Nationalmuseums baksida. En mindre huskropp i fyra våningar agerar huvudsakligt fasadmotiv och innehåller lastintag och entré på gatuplan, studiesal och referensbibliotek på plan 2 och kontor på plan 3 och 4. Denna volym ligger parallellt med Nationalmuseum. I en svag vinkel ligger en lång och låg huskropp som innehåller konserveringsateljéerna. Denna volym ligger parallellt med Blaisieholmens kvarterssystem. Den låga volymen är helt stängd mot söder, med en traditionellt murad stenmur ytterst. Denna stenmur ramar tillsammans med Nationalmuseums nordostfasad och en länkande kolonnad in platsen bakom Nationalmuseum och riktar den in i sig själv och ut mot vattnet. Platsen som bildas i mellanrummet mellan originalbyggnaden och tillbyggnaden blir en skulpturpark, avsedd att förevisa reproduktioner av Nationalmuseums skulpturala verk. Platsen blir också en identitetsskapande plats i centrala Stockholm riktad mot stadens andra stora konstmuseum, Moderna Museet på Skeppsholmen.

Ämnet för det här examensarbetet är integrerade förortscentrum från efterkrigstiden, med fokus på Fruängen Centrum i södra Stockholm. Den huvudsakliga frågeställningen var vilka ingrepp som kan göras i den här typen av miljö, utan att helt bryta mot logiken i det befintliga systemet och dess planering. Syftet har varit att tillföra mer specifik och monumental arkitektur i en generisk miljo, och att skapa starkare och tydligare offentliga rum. 

Förslaget består av två byggnader, en bussterminal placerad på det befitnliga busstorget, samt ett bibliotek på den stora parkeringsplatsen bakom centrumet. Ett nytt parkeringsgarage i bussterminalen möjliggör bibliotekets placering, genom att frigöra yta på parkeringsplatsen. 

Projektet föreslår att genom att hantera trafiksituationen på ett mer effektivt sätt i den här typen av förortscentrum, kan man frigöra plats för byggnader på offentligt ägd mark. Detta skulle tillåta återinförandet av civila institutioner i alltmer kommersiella och privatiserade centrum, samt bidra till bättre offentliga miljöer.

En grundskola i stadsdelen Mariehäll i Stockholm, för årskurs F-5, samt förskola. Skolan ska inhysa cirka 700 elever samt ett uthyrningsbart kulturcentrum. Skolan är placerad centralt i det nybyggda bostadsområdet Annedal, mellan Annedalsparken, Bullerbytorget och Tappvägen.

Detta projekt utforskar samspelet mellan arkitekturen och inlärningsmiljön, och syftar till att skapa en skola som möter de behov som finns hos elever med koncentrationssvårigheter. Detta har påverkat orienteringen av byggnaden och lärosalarna, organisationen av planen, samt färgsättning och materialval i de olika rummen.

Programmet är uppdelat i två volymer – en som inhyser själva skolan och förskolan, och en som utgörs av administration samt kulturcentrum. Dessa kopplas samman av ett suterrängplan, som innehåller skolrestaurang, samt entréer från torg och gata. Skolgården ligger fyra meter över gatunivån, och den låga volymens tak blir således en del av skolgården.

This licentiate thesis is comprised of a “kappa” and two articles. The kappa includes an account of personal autonomy and informed consent, an explanation of how the concepts and articles relate to each other, and a summary in Swedish.

Article 1 treats one problem with the argument that a patient’s consent to treatment is valid only if it is authentic, i.e., if it is “genuine,” “truly her own,” “not out of character,” or similar. As interventions with a patient’s life and liberties must be justified, the argument presupposes that the authenticity of desires can be reliably determined. If the status of a desire in terms of authenticity cannot be reliably determined, discarding the desire-holder’s treatment decision on the basis that it is inauthentic is morally unjustified. In the article, I argue that no theory of authenticity that is present in the relevant literature can render reliably observable consequences. Therefore, the concept of authenticity, as it is understood in those theories, should not be part of informed consent practices.

Article 2 discusses the problem of what it is to consent or refuse voluntarily. In it, I argue that voluntariness should be more narrowly understood than what is common. My main point is that a conceptualization of voluntariness should be agent-centered, i.e., take into account the agent’s view of her actions. Among other things, I argue that an action is non-voluntary only if the agent thinks of it as such when being coerced. This notion, which at first look may seem uncontroversial, entails the counterintuitive conclusion that an action can be voluntary although the agent has been manipulated or coerced into doing it. In defense of the notion, I argue that if the agent’s point of view is not considered accordingly, describing her actions as non-voluntary can be alien to how she leads her life. There are other moral concepts available to describe what is wrong with manipulation and coercion, i.e., to make sense of the counterintuitive conclusion. Voluntariness should be reserved to fewer cases than what is commonly assumed.

Reflective equilibrium is a method of justification in ethics. In this essay, I account for an argument against reflective equilibrium put forth by Theo van Willigenburg from a position of (weak) foundationalism. I attempt to demonstrate why it is flawed and how reflective equilibrium as a method of justification can withstand the foundationalist critique.

The opposing views in the scholarly debate on evidence-based policy (EBP) have recently been labeled ‘rationalist’ and ‘constructivist’, where the former are positive to EBP and the latter are not. This framing of the debate is suboptimal, as it conflates critical positions that should be kept separate. This article suggests that the debate should be understood as one between idealists, realists, and counter-idealists about EBP. The realist position, that is, that EBP is difficult or impossible to achieve in practice, has already been treated at length in the debate. The conflict between idealism and counter-idealism, to the contrary, has been neglected. This article aims to stimulate the scholarly debate on EBP by initiating a principled discussion between idealism and counter-idealism about EBP, which should motivate proponents of EBP to formulate their ideal with substantial moral arguments. This places the debate on EBP in the context of normative political theory, where it rightfully belongs.

It is sometimes argued that autonomous decision-making requires that the decision-maker’s desires are authentic, i.e., “genuine,” “truly her own,” “not out of character,” or similar. In this article, it is argued that a method to reliably determine the authenticity (or inauthenticity) of a desire cannot be developed. A taxonomy of characteristics displayed by different theories of authenticity is introduced and applied to evaluate such theories categorically, in contrast to the prior approach of treating them individually. The conclusion is drawn that, in practice, the authenticity of desires cannot be reliably determined. It is suggested that authenticity should therefore not be employed in informed consent practices in healthcare.

The concept of voluntariness is central to informed consent and personal autonomy, yet it has been underexplored by bioethicists. There are various theories intended to explain voluntary choice and action. None is fully agent-centered, in the sense that the conceptualization of voluntariness takes into account the agent’s views of her decisions and actions. An agent-centered theory of voluntariness would promote analytical precision, and foster autonomy in healthcare and research practices. According to the most influential bioethical theory of voluntariness, here called the Voluntariness as Control theory, an action is non-voluntary if the agent is controlled by external influences. The theory is critically discussed from an agent-centered perspective, and a new conceptualization of voluntariness is proposed.

The notion of authenticity, i.e., being “genuine,” “real,” or “true to oneself,” is sometimes held as critical to a person’s autonomy, so that inauthenticity prevents the person from making autonomous decisions or leading an autonomous life. It has been pointed out that authenticity is difficult to observe in others. Therefore, judgments of inauthenticity have been found inadequate to underpin paternalistic interventions, among other things. This article delineates what justifies judgments of inauthenticity. It is argued that for persons who wish to live according to the prevailing social and moral standards and desires that are seriously undesirable according to those standards, it is justified to judge that a desire is inauthentic to the extent that it is due to causal factors that are alien to the person and to the extent that it deviates from the person’s practical identity. The article contributes to a tradition of thinking about authenticity which is known mainly from Frankfurt and Dworkin, and bridges the gap between theoretical ideals of authenticity and real authenticity-related problems in practical biomedical settings.

Respect for autonomy is a central moral principle in bioethics. The concept of autonomy can be construed in various ways. Under the non-ideal conceptualization proposed by Beauchamp and Childress, everyday choices of generally competent persons are autonomous to the extent that they are intentional and are made with understanding and without controlling influences. It is sometimes suggested that authenticity is important to personal autonomy, so that inauthenticity prevents otherwise autonomous persons from making autonomous decisions. Building from Beauchamp and Childress’s theory, this article develops a non-ideal authenticity-based conceptualization of personal autonomy. Factors that indicate inauthentic decision-making are explicated, and the full concept is defended from three expected objections. The theory is then tested on a paradigm case which has concerned theorists and practitioners for some time, namely the possible inauthenticity of anorexia nervosa patients’ decision-making. It is concluded that the theory seems to be fruitful in analyses of the degree of autonomy of patients’ decision-making, and that it succeeds in providing reliable action-guidance in practical contexts.

The aim of this doctoral thesis is to bridge the gap between theoretical ideals of authenticity and practical authenticity-related problems in healthcare. In this context, authenticity means being "genuine," "real," "true to oneself," or similar, and is assumed to be closely connected to the autonomy of persons. The thesis includes an introduction and four articles related to authenticity. The first article collects various theories intended to explain the distinction between authenticity and inauthenticity in a taxonomy that enables oversight and analysis. It is argued that (in-)authenticity is difficult to observe in others. The second article offers a solution to this difficulty in one theory of authenticity. It is proposed that under certain circumstances, it is morally justified to judge that the desires underlying a person's decisions are inauthentic. The third article incorporates this proposition into an already established theory of personal autonomy. It is argued that the resulting conceptualization of autonomy is fruitful for action-guidance in authenticity-related problems in healthcare. The fourth article collects nine cases of possible authenticity-related problems in healthcare. The theory developed in the third article is applied to the problems, when this is allowed by the case-description, to provide guidance with regard to them. It is argued that there is not one universal authenticity-related problem but many different problems, and that there is thus likely not one universal solution to such problems but various particular solutions.

Respect for autonomy is a main moral principle in bioethics. It is sometimes argued that authenticity, i.e., being "real," "genuine," "true to oneself," or similar, is crucial to a person's autonomy. This article collects nine cases in which the notion of authenticity has been or could be invoked in biomedical contexts. One recently developed theory aiming to provide normative guidance with regard to authenticity-related problems is applied when it is possible, while it is explained in detail why the theory is inept or impractical in the remaining cases. The article thus provides an overview of authenticity-related problems which may be helpful for autonomy theorists. Furthermore, it is argued that there is no universal problem of authenticity, but many problems, and that they may require various particular solutions rather than one universal solution. Among other things, it is suggested that bioethicists should explore non-ideal methodological approaches to authenticity-related problems to provide action-guidance with regard to them.

Respect for autonomy is a central moral principle in bioethics. It is sometimes argued that authenticity, i.e., being “real,” “genuine,” “true to oneself,” or similar, is crucial to a person’s autonomy. Patients sometimes make what appears to be inauthentic decisions, such as when (decision-competent) anorexia nervosa patients refuse treatment to avoid gaining weight, despite that the risk of harm is very high. If such decisions are inauthentic, and therefore non-autonomous, it may be the case they should be overridden for paternalist reasons. However, it is not clear what justifies the judgment that someone or something is inauthentic. This article discusses one recent theory of what justifies judgments of inauthenticity. It is argued that the theory is seriously limited, as it only provides guidance in three out of nine identified cases. There are at least six authenticity-related problems to be solved, and autonomy theorists thus have reason to engage with the topic of authenticity in practical biomedicine.

Much of contemporary research ethics was developed in the latter half of the twentieth century as a response to the unethical treatment of human beings in biomedical research. Research ethical considerations have subsequently been extended to cover topics in the sciences and technology such as data handling, precautionary measures, engineering codes of conduct, and more. However, moral issues in the humanities have gained less attention from research ethicists. This article proposes an ethical principle for reading for research purposes: Respect the author.

Projektet undersöker hur en ny struktur kan läggas ovanpå en befintlig skolbyggnad utan att störa dess strukturella ordning och estetiska uttryck. En ny plats för medborgarna i Tensta, en svävande glasbox som sätter Tensta Centrum på kartan. Tillsammans med nya kontorsutrymmen för Stadsdelsförvaltningen skulle det fungera som en katalysator för området. Nya rumsliga kvaliteter framträder och sammansättningen det gamla och det nya, skapar tillsammans Tenstas nya Rådhus.

This is a project on the topic of living and working and it consists of two parts. The first is a research thesis analyzing the development of the atelier typology from the 1860s until today. The second part is a proposal for a new architectural typology, that combines spaces for dwelling with those of production and labor. The project is set in Stockholm. My study shows a gradual loss of the concept of the atelier as a combined/multifaceted typology. Throughout the years studied, the place to produce has gradually separated itself from both the space of dwelling and the place of consumption. My interest lies in speculating on bringing them together again, in my proposal for a new architectural typology; the ’super villa garage’. To briefly conclude, I here identify the atelier as a place of convergence between cultural production and domestic life. A space that blurs the line between the two spheres and challenges the division of dwelling and labor. As a typology that shifts the boundaries between the private, the communal, and the public I believe that it has the potential to generate new ways of living and working, as well as give new possibilities for interaction and integration with local contexts.