I 1900-talets slutskede började man i Sverige, liksom på andra håll, diskutera huruvida samhället befann sig i en genomgripande omvandling där den industriella ordning som definierat moderniteten skulle bli ett minne blott. Ett av begreppen som cirkulerade och på många sätt karakteriserade det föreställda epokskiftet var "kunskapssamhället#, en abstraktion som kom att attrahera såväl politiker som akademiker under seklets sista decennier. 

I denna tvärvetenskapliga antologi undersöker en grupp forskare hur kunskapssamhället som idé gjordes till referenspunkt. Den skulle ge mening till nya samhällsvisioner som debatterades och iscensattes på vitt skilda arenor – alltifrån utbildningssektorn till institutioner för kommunikation och kultur. 

Författarna bidrar med ny kunskap om det sena 1900- och tidiga 2000-talets samhällsutveckling och tankeströmningar. Boken ger även perspektiv på vår egen samtid vars framtid tycks mer oförutsägbar än någonsin.

From the late twentieth century, processes aiming at quality gained ground in research policy. These aligned broader societal movements toward procedures such as quality assurance, auditing, and management, often grouped under New Public Management (NPM). This thesis investigates how the emergence of this regulatory discourse on quality has affected perceptions of what constitutes quality in the humanities. Unlike much existing work on research quality, which concentrates on STEM fields, this thesis centers on the humanities. The humanities are not treated here as outliers or latecomers in policy, but rather as areas of scholarly production with distinctive quality cultures. Drawing on archival material, policy documents, interviews, and academic publications, the thesis examines selected “quality sites,” including research seminars, editorial peer review, disciplinary evaluations, and research policy discussions. The cases demonstrate that established quality cultures existed within the humanities well before the formalization of quality procedures. They further show how humanities scholars have not only been passive or reactive recipients of new quality discourses and requirements but have developed responsive quality articulations – contextual adaptations that have integrated new requirements with existing internal practices. Changing conceptions and practices of quality have also contributed to the reshaping of the humanities, for example, through the broad introduction of a formalized practice of peer review in Swedish humanities journals. By moving beyond binary oppositions, such as the distinction between measurable and intrinsic, or neoliberal and disciplinary, the thesis gives a historically grounded account of how quality has been conceptualized and practiced in the humanities. In doing so, it nuances previous accounts of the history of the humanities since the 1980s. It contributes new perspectives on the history of research quality and theoretical tools for analyzing research quality in a historical context. The findings of the thesis invite a rethinking of what research quality means, not merely as a policy concept, but as a lived and developing scholarly practice within the humanities.

Hur förstås kvalitet i humaniora, och hur har sådana förståelser förändrats över tid? Den här avhandlingen undersöker den ömsesidiga utvecklingen av ”kvalitet” och ”humaniora” i svensk forskning och forskningspolitik från 1980-tal till 2020-tal. Genom att använda kvalitet som ingång för att studera humanioras historia, och humaniora för att studera förändrade föreställningar om kvalitet, undersöks hur humanistisk forskning värderats och positionerats genom förändringar av idéer om och bruk av begreppet kvalitet. Utvärdering har alltid varit centralt inom forskningens praktiker, men har inte alltid knutits till begreppet kvalitet. Bedömning av kunskapens legitimitet och värde skedde länge utan att just dess kvalitet explicitgjordes, exempelvis genom institutionaliserade praktiker som seminarier, bokrecensioner i tidskrifter och disputationer. När processer för kvalitetssäkring och återkommande utvärderingar – ofta samlade under beteckningen New public management (NPM) – blev allt viktigare inom universitetsvärlden från 1980-talet och framåt förändrades användningen av kvalitet. Avhandlingen undersöker hur framväxten av denna allt mer reglerande kvalitetsdiskurs har påverkat förståelsen av vad som konstituerar kvalitet inom svensk humanistisk forskning. Till skillnad från mycket tidigare forskning om kvalitet vilken behandlat STEM-områden, fokuserar denna avhandling på humaniora – inte som avvikande, utan som forskningsområden med egna kvalitetskulturer väl värda att studera. Med utgångspunkt i arkivmaterial, forskningspolitiska dokument och publikationer, intervjuer och vetenskapliga publikationer, undersöker avhandlingen ett urval av ”platser för kvalitet”. Dessa inkluderar seminarier, redaktionell granskning av manus och övergången till formaliserad ”peer review”, disciplinära utvärderingar, samt forskningspolitiska diskussioner. Urvalet av empiri är gjort för att möjliggöra undersökningar av hur kvalitet har artikulerats och omförhandlats över tid inom specifika historiska vetenskapliga och forskningspolitiska sammanhang. Med fokus på att historisera och kontextualisera kvalitet visar avhandlingen inte bara vad kvalitet i humaniora är i en viss situation, utan också hur sådana situationer för kvalitet har vuxit fram som just platser där kvalitet går att urskilja och uppnå. Avhandlingen visar även att sådana existerar i plural och undersöker hur förändringen av platser för kvalitet har skett över tid. I de fyra delstudierna visar jag var föreställningar om kvalitet inom svensk humaniora kan lokaliseras (sammanhang, platser, praktiker) och hur de kan studeras historiskt (aktörer, intressen, interventioner), samt hur policykontexter och humanistiska forskares praktiker har skapat kvalitet. Avhandlingen redogör därmed för hur kvalitetskulturer inom humaniora har förändrats inom ramen för en sedan 1980-talet skiftande kunskapspolitik, som i sin tur innefattat en viss form av kvalitetspolitik. Ett centralt resultat är att det fanns väl etablerade kvalitetskulturer inom humaniora redan innan den NPM-inspirerade kvalitetsdiskursen. Vidare visar avhandlingens studier hur humanistiska forskare aktivt förhandlat och omformat tillkommande kvalitetskrav och praktiker. Genom att visa hur historiska angreppssätt kan användas för att studera kvalitet i humaniora är avhandlingens resultat relevanta för bredare forskningspolitiska diskussioner om utvärdering. Resultaten nyanserar även den sedan länge återkommande tropen om "humanioras kris” i förhållande till den NPM-influerade kvalitetsdiskursen. Istället etablerar avhandlingen en tolkning som betonar humanioras kvalitetskulturer som både formbara och motståndskraftiga.

This study examines the transition from unsystematic, locally grounded quality assurance practices to formal external peer review in Swedish humanities journals. This process began in the mid-1990s and accelerated in the early 2000s due to changing demands from the primary funding agency for Swedish humanities journals. Prior to the formalization of quality control mechanisms, Swedish humanities journals relied on informal procedures such as editorial revisions and collegial advice. Around the year 2000, broader shifts in research policy prompted journal editors and boards to consider the formalization of approaches to quality assurance and editorial work, including the model of “double-blind peer review.” Drawing on interviews with former editors, archival documents, and journal content, we describe earlier “proto peer review practices” and trace the drivers of the subsequent shift toward formal external peer review. Rather than replacing earlier practices entirely, this shift created a zone of interaction between local evaluative traditions and global norms. Describing this encounter, this study offers insights into how humanities journals in smaller linguistic regions adapt to systemic changes while preserving distinct scholarly traditions. We argue that the transition to formal peer review in the journals examined was characterized by both pragmatic and strategic adaptation, as well as resilience and compliance.

I humanioras historia finns mycket att hämta. Klara Müller, doktorand vid Avdelningen för historiska studier av teknik, vetenskap och miljö på KTH, rapporterar från en internationell konferens om humanioras historia som hölls i Lund andra veckan i oktober. Hon betonar i inlägget hur humanioras historia kan vara en källa till stolthet och argument för debatter om humanioras roll idag. Det var på så vis en slags offensiv humanioras historia som tog plats i Lund.

It is well known that research quality notions vary across research fields. Despite this, humanities quality notions are often portrayed as deviant or particularly hard to grasp. To some extent, this has a historical explanation, as notions from within the humanities have not been the standards used in the development of research evaluation tools. Accordingly, we argue that current discussions on research evaluation and quality notions reflect a lack of understanding of how field-type quality notions in the humanities can be studied. We therefore identify entry points to further studies on how humanities scholars address quality notions in their own words, what one might call ‘quality from within’. The suggested entry points are assessment for recruitment, field-type internal evaluations, public debates on the humanities, book reviews, the academic seminar, PhD supervision, academic memoirs, obituaries and the Festschrift. We here outline how an empirically grounded research agenda around quality in humanities research can be fruitfully pursued. Thus, the study aims to contribute insights into why and how a fresh perspective can provide us with much-needed entry points to understanding quality from within. 

This chapter describes the development of research quality articulations. It shows how articulations of research quality in Swedish humanities policy spaces have changed between 1980 and 2010. The study demonstrates an increased presence and diversity of quality articulations in the spaces studied. However, different contexts produced different outcomes. Co-production between science and policy articulations resulted in what this study terms responsive quality articulations, neither internal nor external in nature. These findings have implications for how research quality can be studied and conceptualized, as well as for the history of humanities in Sweden. An understanding of how research quality has developed responsively complicates the commonly used narratives that depict the humanities as either passive or reactive to policy changes. Therefore, the findings offer an alternative narrative to the trope of a “crisis” in the humanities, by highlighting how humanities scholars influenced research policy in articulating quality. It shows that negotiations over research quality during these 30 years have been more complex than previously acknowledged, in turn allowing us to reassess current understandings of research quality in the humanities.