Åren 2012 till 2018 har vi, tekn. dr i bygg- och fastighetsekonomi Gunnar Blomé, Malmö Universitet och tekn. dr i fastighetsekonomi Kerstin Annadotter, Kungliga Tekniska Högskolan, på uppdrag av Boverket följt Landskrona stad och arbetet i Landskrona Stadsutveckling AB (LSAB). Målet för bolaget var att genom urbant utvecklingsarbete vända filtreringen och segregationen som har pågått i många år, innebärande stort socialt utanförskap och fysiskt nedgångna miljöer i de två stadsdelarna Centrum-Öster i Landskrona. Situationen var alarmerande med hög kriminalitet, otrygghet, slitna och i många fall utdömda bostäder. Vårt uppdrag var att följeforska Landskrona Stadsutveckling AB och ingick som en del av Boverkets nationella bevakning av kunskapsläget i det urbana utvecklingsarbetet i 15 stadsdelar i nio kommuner med en liknande social problembild.

Landskrona kommun och de största privata fastighetsägarna bildade tillsammans Landskrona Stadsutveckling AB (LSAB) i slutet av augusti år 2012. Bolaget bestod till en början av sex fastighetsägare och ägarsammansättningen har därefter förändrats och ökat till nio fastighetsägare i bolaget år 2018. Fem mål formulerades redan i dokumentet Landskronas vägval Centrum/ Öster och det övergripande målet var: “att med riktade insatser förbättra såväl den fysiska som den socioekonomiska statusen i framförallt Landskronas centrala och östra delar”. I LSAB:s första årsredovisning från år 2013 beskrevs fem prioriterade målsättningar och strategier för det urbana utvecklingsarbetet: (1) Påverka inflyttningen till staden i syfte att skapa en mer hållbar social utveckling. Utforma gemensam uthyrningspolicy, samt tillsätta en grupp för samråd för uthyrningsärenden. (2) Åtgärder mot oseriöst fastighetsägande. Kartläggning av fastigheter med eftersatt underhåll, samordning av myndighetsutövning. (3) Balans i olika upplåtelseformer. Öka andelen bostadsrätter. (4) Tillföra nya verksamheter. Upprustning som skapar fler attraktiva miljöer för verksamheter. (5) Motverka segregation. Dialog med de boende samt samverkan med fastighetsägarna.

Resultaten visar att Landskrona och utvecklingen i Centrum- Öster i stort är på rätt väg, men mycket arbete återstår. Försörjningsstödet har minskat kraftigt, vilket till del kan förklaras av den kommungemensamma uthyrningspolicyn och det gynnsamma konjunkturläget. Andra orsaker har varit att Individ- och Familjeförvaltningen ändrat sina rutiner för ansökan om försörjningsstöd och positiva effekter av den lokala arbetsmarknadssatsningen, så kallade ”Landskronamodellen”. Utvecklingen har generellt varit bättre i Centrum-Öster än i Landskrona i sin helhet. Åtgärder mot oseriösa fastighetsföretag, exempelvis det uppmärksammade ”juridiska fallet” med tvångsförvaltning år 2014 har medverkat till att vissa fastighetsägare börjat underhålla sina fastigheter. Delar av fastighetsbeståndet har också utvecklats, vilket inneburit miljöförbättringar, ökad trygghet och minskad brottslighet. Upplåtelseformerna har ännu inte märkbart förändrats och hyresbostäder dominerar fortfarande. Arbetet med att tillföra nya verksamheter har resulterat i ett utvecklat lokalt näringsliv med ny handel och nya verksamheter som haft positiv påverkan på stadens tillväxt och attraktivitet. Andelen förvärvsarbetande har ökat och andelen arbetslösa har sjunkit, men behörigheten till gymnasium och högskola har också minskat, vilket inte är i linje med kommunens ambition och målsättning. SCB:s boendesegregationsindex visar på en minskad segregation i hela Landskrona vilket är en indikation på att LSAB genom samarbetet i uthyrningsgruppen med privata fastighetsägare och AB Landskronahem har stora möjligheter att fördela bostads- sociala lägenheter jämnare i hela kommunen. Aktuell forskning från Malmö Universitet visar likväl att den socioekonomiska hushållssammansättningen i Centrum-Öster, liksom i andra stadsdelar i Landskrona, inte nämnvärt förändrats under våra följeforskningssår. Resultaten visar också en ganska jämn fördelning av låginkomsttagare mellan allmännyttan och det privata hyresbostadsbeståndet, när dessa två bestånd jämförs. Andelen låginkomsttagare har dock under senare år ökat något i det kommunala bostadsföretaget AB Landskronahems bostadsbestånd. Det är sannolikt en effekt av de senaste årens försäljningar. Dessa motiveras framförallt av kapitalbehov i syfte att möjliggöra planerad framtida stadsutveckling i Karlslund. 

57 av samtliga fastighetsägare med flerbostadshus i Landskrona intervjuades (bilaga 1). Cirka 25 procent av de mindre fastighetsägarna står utanför samarbetet, men flertalet har en önskan om att bli mer delaktiga. Samtidigt var det tydligt att många fastighetsägare i vår undersökning saknade underhållsplan och ekonomisk kapacitet att fastighetsutveckla samt hade svårt att engagera sig i frågor utanför fastigheten på grund av begränsad kunskap eller brist på resurser. Få av fastighetsägarna gjorde någon form av strukturerad kunduppföljning och de flesta förmedlade sina bostäder lokalt via egna kontakter och ibland med hjälp av hem- sidor. Fenomenet oönskad förmedling bekräftades. En tredjedel av fastighetsägarna kontaktades varje vecka av etableringslotsar och andra kommuners socialtjänster för att lösa bostadssituationen för hushåll med socialbidrag eller för gruppen flyktingar.

Våra slutsatser ger stöd för att en balanserad gentrifiering kan vara en nödvändig åtgärd för att utveckla de filtrerade och segregerade stadsdelarna Centrum-Öster och för att Landskrona ska kunna utvecklas ekonomiskt samt bli mer integrerat. Samtidigt är det viktigt att framhålla Statens ansvar att reglera immigrationen hållbart över tid för att möjliggöra integration och genom insatser på utbildning och arbetsmarknad i Landskrona, såväl som i andra kommuner, motverka segregation och social utsatthet. När Landskrona har utvecklats och den sociala situationen normaliserats, det vill säga att de fem målen har uppnåtts, vilka behöver definieras tydligare, kan kommunen igen ta ett större nationellt och regionalt bostadssocialt ansvar.

Slutsatserna i vår rapport visar att Landskrona och LSAB är på rätt väg. Genom LSAB uppnås en nära samverkan mellan kommun och privata fastighetsägare, som även arbetar nära verksamhetsägare, myndigheter och invånare. Detta har möjliggjort att en stor del av staden är med i det gemensamma arbetet att förändra Centrum-Öster. Omfattande gestaltningsprojekt och trygghetscertifiering har genomförts i syfte att skapa en mer attraktiv och trygg innerstad. Många fastigheter, parkmiljöer, gator och gångstråk har gjort centrala delar i staden både tillgängligare och tryggare. Det kommer krävas fortsatt fokuserat arbete för att engagera fler fastighetsägare med litet fastighetsbestånd, mobilisering av boende och ideell sektor i samarbete med fastighetsägare och LSAB samt särskilda satsningar på strategiska fastighetsutvecklingsprojekt. Det blir även viktigt att fortsätta utveckla skolan och rikta insatser mot gruppen barn och unga. Landskrona har påbörjat en strukturell omvandling som behöver fortsätta under många år framöver.

Kunskaper om uthyrningspolicys och förmedlingsstrategier Ett av LSAB:s första initiativ i stadsutvecklingsarbetet i mars 2013 var att utforma en uthyrningspolicy för staden. För att öka kunskapen på detta område påbörjade vi som forskare arbetet med en bok som innehöll en genomgång av uthyrningspolicys i tio strategiskt utvalda bostadsföretag med olika ägarstrukturer. Fastighetsbolagens arbete med uthyrningspolicys visade sig skilja i omfattning och innehåll (Annadotter, K. och Blomé, G. (2014); bilaga 2). De så kallade grundkraven består av krav angående ålder, inkomstnivå, inkomsttyp, hyresskulder, betalningsanmärkningar, boendereferenser, hemförsäkring, hur många personer som högst får bo i en lägenhet samt folkbokföring. Reglerna för vilka typer av inkomster som företagen godkände skilde sig väsentligt. Frågan som bör ställas är om företagen verkligen tillämpar det som står i dokumenten i praktiken och av vilka orsaker man inte godkänner vissa typer av inkomster samt bidrag?

Vår sammanställning visar att det kan finnas skäl att granska frågan om ekonomisk diskriminering på bostadsmarknaden då området idag inte omfattas av diskrimineringslagstiftningen (Diskrimineringslag (2008:567). Eventuellt kan nu en ny lag – Barnkonventionen, Lagen (2018:1197) – som gäller från den 1 januari år 2020, prövas när det gäller ekonomisk diskriminering. Lydelsen i artikel 2, punkt 1, i lagen har flera ord som handlar om ekonomi, exempelvis ”sociala ursprung”, ”egendom” samt ”börd eller ställning i övrigt”.

I Stockholm har de privata fastighetsägarna uthyrningspolicys som kräver att hyresgästen har 3–4 gånger hyran i inkomst medan de allmännyttiga fastighetsägarna har kravet att hyresgästens inkomst ska ha Kronofogdens normalbelopp samt kostnaden för bostadshyran (se bilaga 5).

Att ha så olika krav på hyresgästernas inkomst för att få en hyreslägenhet leder till segregation och den strukturella hemlösheten kan öka. Det är nu hög tid att kommuner och kanske även regioner antar samma uthyrningspolicy. Landskrona har nu en policy som kräver att individen ska ha en inkomst som motsvarar tre gånger hyran eftersom kommunen i många år har haft inflyttning av personer som inte haft egen försörjning. Men varför just tre gånger hyran?

Strategier för förmedling och renovering i kommuner och bostadsföretag visar på betydelsen av att en kommun i segregerade stadsdelar stödjer samarbete och kunskapsinhämtning mellan privata fastighetsägare, kommunens olika verksamheter, ideella organisationer, myndigheter, invånare och kommunala bolag. Exempelvis har Landskronas modell handlat om att tillsammans organisera uthyrningen och ta ansvar för bostadssociala behov samt att sprida dessa kontrakt över hela staden och att samverkan möjliggörs i stadsutvecklingen (bilaga 3). Det kan finnas skäl att exkludera försörjningsstöd som inkomst i en uthyrningspolicy i en kommun eller ett bostadsområde under en tid. Det kan till och med vara en nödvändig åtgärd för en kommun, exempelvis för att hantera en negativ social utveckling och stor inflyttning av försörjningsstödstagare till ett område som har många lediga lägenheter, vilket successivt kan leda till andra grupper flyttar ut. Kommunen kan då som i Landskronas exempel hamna i en långvarig nedåtgående ekonomisk spiral vilket är samhällsekonomiskt kostsamt och tar mycket lång tid att komma till rätta med.

Kunskaper om upprustnings- och renoveringsstrategier

Att som i Landskronas fall kraftsamla i samverkan med flera aktörer i en gemensam strategi i en kommun, i ett bostadsområde eller i ett bostadskvarter ger helt andra resultat än när organisationer väljer att agera ensam eller inte agerar alls. Det är alltid grundläggande i utvecklingsprojekt att utgå från platsen, att boende involveras genom dialog och att kvarboende finns som alternativ vid renoveringar. Men det är samtidigt viktigt att skapa variation i standard och koncept för att möjliggöra boendekarriär eller att nya grupper vill flytta in. Det kan ibland finnas särskilda skäl att ta ett större grepp i den strukturella miljön eller i fastig- heter för att stärka attraktiviteten och möjliggöra utveckling, exempelvis för att locka bostadsrättsutvecklare till ett område där sådana saknas eller i syfte att möjliggöra förtätning och att ett avskilt område öppnas upp och kopplas till övriga staden. Omfattande investeringar kräver kapital och innebär risk för fastighetsutvecklaren –  för att investeringen ska bli lönsam krävs högre hyror. Vilken fastighetsutvecklare skulle ensam våga investera i Centrum-Öster? Många fastigheter var så nedgångna att Hyresgästföreningen slog larm och Socialförvaltningen fick flytta hyresgäster till andra fastigheter. LSAB har genom sin samverkansmodell och aktiva arbete reducerat riskfaktorn och synliggjort potentialer i marknaden som tidigare inte fanns, vilket bidrar till nya satsningar i Centrum-Öster och i hela Landskrona.

Avslutningsvis vill vi framhålla att det krävs utökat regionalt samarbete för att undvika att kommuner spelar ”Svartepetter” och ägnar sig åt så kallad ”social dumpning”, vilket betyder att en kommun försöker att ”exportera” bostadssociala hushåll till en annan kommun. Det behövs en statlig reglering som medför en hållbarare immigration över tid, jämnare fördelning av bostadssociala hushåll i kommunernas bostadsområden samt erforderlig ekonomisk kompensation för ”samtliga kostnader” som en kommun eller region har för en flykting . Det behövs också nationellt kunskapsstöd för att kunna effektivisera och följa upp de lokala samhällsinsatser som görs på integrationsområdet.

Rapporten redovisar resultat från en fördjupad studie av det bostadssociala programmet i Helsingborg åren 2017 och 2018. Studien anlägger ett brett angreppssätt då det bostadssociala programmet är komplext. Det hanteras inom ett samarbete mellan fyra av förvaltningarna i Helsingborg stad.Tre av dem: Socialförvaltningen, Arbetsmarknadsförvaltningen och Vård- och Omsorgsförvaltningen arbetar med och ger stöd åt många människor och där några av dessa behöver hjälp med att få en bostad. Den fjärde, Fastighetsförvaltningen, arbetar dels med att samla in och registrera tillgängliga bostäder bland stadens fastighetsägare, dels med att matcha det remitterade behovet från de tre andra förvaltningarna mot dessa bostäder. Det är ett komplext arbete och det tar tid att förstå, åtminstone övergripande, hur arbetet i och mellan de fyra förvaltningarna går till.

Målet är att alla fastighetsägare med hyresfastigheter i Helsingborg ska vara anslutna till det bostadssociala programmet. Programmet syftar till att människor som står utanför den ordinarie bostadsmarknaden ska kunna få en bostlad med ett eget kontrakt.

De övergripande frågorna i studien är: Hur arbetar man inom det bostadssociala programmet dels i den egna förvaltningen, dels tillsammans med de övriga förvaltningarna samt AB Helsingborgshem? Hur organiserar man sig? Vilka bostadsresurser har man? Vad är det som gör att människor som inte har stora skulder eller missbruk hamnar utanför den ordinarie bostadsmarknaden?

An important part of the multi-family housing stock in Sweden was built during the record years 1961-1975 and is in need of extensive renovation to be modernized. The stock is also at the center of political discussion of how to sustain 'good housing for all', especially in the rental sector. These renovation needs coincide with present energy targets and provides an opportunity to combine renovation with energy efficiency measures. Common for many of these buildings are that neglected maintenance has led to technical shortcomings, such as high energy use and low thermal comfort due to bad insulation, unsatisfactory air tightness and leaky windows, inefficient heating systems and insufficient ventilation, and moisture damage due to leaking building envelope and leaking pipes. However, the people living in these buildings are not willing to or cannot afford to pay the higher rents that extensive renovations would entail. Earlier research has highlighted the broader societal problem of energy renovations, but also that of housing companies' priority of measures with short payback times, and those that give the possibility to raise rents. However, recent observations indicated a tendency towards more holistic approaches to housing renovation, and this study was initiated to investigate how public and private housing companies deal with renovation levels, rent increases and related social problems. The main conclusions are that sustainability and social responsibility are moving up on agendas in the public sector, but also, apparently, in the renovations strategies among the private companies. What is also seen is a trend moving from extensive total renovations to more tenant-adapted and step-by-step renovations. Renovation options which do not entail such large rent increases are increasingly being seen. Implications are that housing owners favor gentle renovation with reasonable rent increases of 10%-20%, which at the same time, may be a drawback for reaching energy efficiency targets.

Huvudsyftet med denna studie är att få kunskaper om varför man flyttar till Östbergahöjden och Dalen samt vilka kvaliteter och eventuella problem de nyinflyttade upplever i respektive område.

Metoden för att erhålla svar på frågorna är skriftliga enkäter där inbjudan att delta i en webbaserad enkät sändes ut via brev till personer som flyttat in till Östbergahöjden respektive Dalen under år 2014. Data på inflyttade personer 2014 erhölls från SPAR. Såväl brevet med inbjudan som enkäten var på både svenska och engelska.

Antalet inflyttade år 2014 var 341 personer i Östbergahöjden och 320 personer i Dalen. Svarsfrekvensen efter två påminnelser blev totalt ca 12% i båda områdena, en mycket låg siffra.

En analys av delgrupper av svarande indikerar att de som svarat kan anses vara representativa för de som har köpt en bostadsrätt eller fått en hyresrätt i respektive område.

Priserna på bostäderna i Dalen och Östbergahöjden uppfattas som billiga och prisvärda. Det är den mest omnämnda orsaken för flytt till båda områdena. Man har kunnat köpa sin bostad eller köpa en större bostad. Man har i båda områdena i viss utsträckning flyttat från hyresrätt till bostadsrätt vilket talar för att områdena till del har fungerat som ett insteg på bostadsrättsmarknaden för de inflyttande.

De svarande i båda områdena tillsammans bedömer att bostadsområdet de bodde i tidigare var tryggare, hade bättre rykte, att man hade bättre förtroende för grannar, att man tog mer hänsyn till varandra och att man höll mer rent och snyggt. Svaren per område visar att man i Östbergahöjden upplever att trygghet och områdets rykte är de faktorer där skillnaderna är störst och negativa jämfört med det bostadsområde där man bodde innan flytten.

Att läget är centralt med goda kommunikationer och bra service är det näst mest omnämnda orsaken till varför man flyttat in, både för Dalen och Östbergahöjden. Andra ofta omnämnda orsaker till att flytta till Dalen är: ”nära natur, grönt”; ”trevligt område, fin arkitektur”; ”barnvänligt, bra skola, dagis ”samt att ”vänner, släkt har rekommenderat området”. Andra ofta nämnda orsaker att flytta till Östbergahöjden är att man ”flyttar ihop eller isär”; ”flyttat med släkt och familj” samt ”fick möjligheten; var tvungen”.

Det bästa med att bo i både Dalen och Östberga är att områdena ligger nära Stockholms centrum. För Dalen omnämns också ”nära natur”; ”trevliga grannar, bra gemenskap”; ”trevligt område, ”fina innergårdar” samt ”bra lägenhet, stor lägenhet, billigt att bo”.

Det mest omnämnda problemet med att bo i Östbergahöjden är ”anlagd brand”. Därefter kommer ”ungdomsgäng, knark, störande beteende, otryggt”, vilket också är de problem som omnämns mest i Dalen. I Dalen kommer därefter ”nedskräpning, dålig sophantering” samt ”dålig bostadskvalitet, planlösning, ljudisolering”.

I Dalen upplever man att tex ungdomskriminaliteten minskat och att befolkningen håller på att gentrifieras. I Östbergahöjden fortsätter problemen med kriminalitet och bränder vilket oroar de boende. Östbergahöjden ser ut att lida större brist på socialt förtroende, gemenskap och samarbete än Dalen.

Sweden has a large multifamily housing stock that was built between 1960 and 1975. An important current issue is how this stock can be renovated in a sustainable way. The article analyses a strategy used by a suburban municipal housing company that had clear social ambitions and offered the tenants three options of renovation: Mini, Midi and Maxi. Most tenants chose the Mini alternative which meant that they could afford to stay and that there was no increase in costs for the social authorities. An investment analysis showed that the Mini alternative had a positive net present value, but that the Midi and Maxi alternatives were more profitable. Even though there was no clear environmental focus in the renovation, energy use was reduced by 8%. As a conclusion, the study shows that a sustainable renovation is possible but that there are a number of conflicts between the different dimensions of sustainability.

Sammanfattning

Helsingborgshems formulering av problemet som denna rapport adresserar är att man önskar få besked av socialtjänsten, i detta fall Arbetsmarknadsförvaltningen och Socialförvaltningen, hur behovet av en utökning av det bostadssociala programmet ser ut. Hur många lägenheter per år är behovet och vilka klienter eller klientgrupper hos förvaltningarna är det som har behovet?

Inom Helsingborg stad är det Arbetsmarknadsförvaltningen, Socialförvaltningen, Vård- och Omsorgsförvaltningen och Fastighetsförvaltningen som samarbetar inom ramen för det bostadssociala programmet. Fastighetsförvaltningen fungerar som spindeln i nätet, administrerar och fördelar remisser från förvaltningarna på de lägenheter som ställs till socialtjänstens förfogande av Helsingborgshem och privata fastighetsägare.

Från den 1 januari 2015 har socialnämnden och dess förvaltning samordningsansvaret för det bostadssociala programmet.

I intervjuerna har framkommit att gruppen av försörjningsstödstagare som saknar övrig social eller ekonomisk problematik inte är ny för Socialförvaltningen utan har funnits länge, att man inte vet om gruppen har ökat eller inte samt att man har svårt att bedöma hur många personer som utgör behovet av en utökning av det bostadssociala programmet. Socialförvaltningen uppger ändå att det kan röra sig om ca 50 personer eller fler. Man betonar att siffran är en grov uppskattning och att man vill återkomma om antalet. Fastighetsförvaltningen bedömer sitt behov till ca 40-50 personer. Dessa personer har enligt förvaltningarna ingen så kallad bostadsproblematik, innebärande att personerna inte har någon belastning som gör att de inte kan uppfylla hyreslagens krav på en hyresgäst. Dessa personer skulle enligt nuvarande regler vara kvalificerade för ett förstahandskontrakt med hyresgaranti inom det bostadssociala programmet. Arbetsmarknadsförvaltningen uppger att de inte har något utökat behov av lägenheter med hyresgarantier inom det bostadsociala programmet.

Ett urval reflektioner, slutsatser och rekommendationer är:

• Hemlösheten i Sverige idag kan till stor del förklaras av en mängd dysfunktionaliteter på strukturell och institutionell nivå i samhället, se avsnitt 3 och Appendix 2. En kompletterande förklaring av den pågående snabba ökningen av hemlösheten är den internationella flyktingkrisen och antalet asylsökande som kommer till Sverige.
• Helsingborgs stad har ett upparbetat och välfungerande system för det bostadssociala programmet som berörda förvaltningar nu ser över med syftet att åstadkomma ett ännu bättre system för det bostadssociala programmet. Enligt uppgift (feb 2016) finns ett förslag från arbetsgruppen som innebär smärre justeringar av programmet eftersom man i stort är nöjda med gällande ordning.
• Helsingborgs stad behöver kommunicera med, informera och engagera fler privata fastighetsägare i staden att delta i det bostadssociala programmet och att bidra med lägenheter motsvarande sin marknadsandel av hyresmarknaden i Helsingborg. Det bedöms här som nödvändigt för att uppnå stadens mål: att minska segregation och utanförskap. Vid behov kan staden använda verktygen markanvisningar och exploateringsavtal för att få även nyproducerade lägenheter till det bostadssociala programmet.
• Relevant och korrekt statistik behöver föras av och kommuniceras mellan alla parter i det bostadssociala programmet, det vill säga förvaltningarna och fastighetsägarna.
• Den kommunala hyresnormen behöver höjas för att möjliggöra lägenheter med hyresgaranti i fler bostadsområden.
• Socialförvaltningen i Helsingborg har svårt att bedöma behovet av fler hyreslägenheter med hyresgaranti. De problem som orsakar svårigheter av en behovsbedömning behöver identifieras, kommuniceras och lösas.
• Bygg fler hållbara bostäder, även till låginkomsttagare. Öka konkurrens och innovation i nyproduktion och på bostadsmarknaden.
• Ingen av förvaltningarna har identifierat vilka klientgrupper som står för det ökade behovet av hyreslägenheter med hyresgaranti.

Antologin om social hållbarhet har skrivits inom ramen för den starka forskningsmiljön om hållbar integrerad renovering, SIRen. De som bidragit till antologin kommer både från akademi, institut och näringsliv och representerar olika discipliner och aktörer. Vi vill främst tacka alla författare som har varit med och bidragit med sin värdefulla kunskap och sina perspektiv på vad social hållbarhet kan innebära. Vi vill också passa på att tacka de deltagande företagen och organisationerna som aktivt deltar med sin kompetens, erfarenhet och egen tid. Sist men inte minst vill vi tacka Forskningsrådet Formas för värdefullt stöd som gjorde det möjligt att författa bidragen, redigera texter och trycka antologin. Hans Lind, professor på KTH och Kristina Mjörnell, senior forskare på SP och adjungerad professor på LTH har ansvarat för redigering och sammanställning av antologin. Margareta Widegren har lagt in texterna i en gemensam form och Louise Quistgaard och Jenny Lööf på SP har gjort framsidan så att antologin har fått en fin layout.