This work presents the first detailed study of the construction and materials of the Stockholm Public Library. As the building undergoes a rare period of maintenance and renovation, the floors and walls of the library are examined from three perspectives. First, using available but limited archival documents and plans; second, with non-destructive ground-penetrating radar measurements; and finally, through on-site surveys during local interventions for the maintenance and renovation process. The ensuing results emphasize the complementary nature of this combined research approach in recovering lost or forgotten construction details and further reveal several important findings. In the case of the unique wall finishing of the library’s rotunda, multiple layers of lime mortar, each varying in thickness and coarseness, were used to build up and craft the relief-like interior wall surface. With the use of in-situ aerated concrete and prefabricated Solomite panels in the library’s 1931–32 floor construction, a material connection between Asplund and the broader modern movement in architecture is further highlighted. At first glance, these construction-related findings seem to reinforce the common architectural narrative of the library as a transitional project between neoclassicism and modernism. At the same time, however, the library’s separate periods of construction of 1925–28 and 1931–32 and their distinct materials can be seen as a continuity of construction culture, with the innovative use of local raw materials related to the Swedish landscape.

Miljömedvetandets genombrott i Sverige brukar fixeras till slutet av 1960- och början av 1970-talet. Naturvårdsverket grundades exempelvis 1967, almstriden ägde rum 1971 och den internationella miljökonferensen i Stockholm gick av stapeln året därpå. Inom byggnadsvård och restaurering kom Byggnadsvårdsåret 1975 att spela en viktig roll – på initiativ av Europarådet – och konkreta resultat kunde skönjas under andra hälften av 1970-talet. En starkt bidragande orsak var den växande opinionen mot samtida stadsomvandlingar. Men såväl miljömedvetandet som intresset för städernas äldre bebyggelse hade i själva verket växt fram under en längre period, i växelspel med de accelererande tillväxtprocesserna.

I synnerhet åren kring 1960 var betydelsefulla för den förändrade syn på stadsmiljö som efter hand etablerades, framförallt under inflytande av amerikanska skribenter. Förändringarna kan beskrivas som en gradvis förskjutning av intresset från enskilda monument till samlad bebyggelse, men också som en förskjutning mot synen på äldre bebyggelse som en materiell resurs snarare än ett kulturhistoriskt problem. Parallellt med det växande intresset för samlad bebyggelse pågick en omvärdering av hur enskilda monument skulle bevaras, där materiella egenskaper fick större betydelse på bekostnad av kulturhistoriska faktorer. I båda fallen fanns föregångare från det tidiga 1900-talet, med exempel som Arkitekturminnesföreningen och Gamla svenska städer, då en motsvarande process hade ägt rum och på samma sätt orsakats av omfattande samhällsförändringar.

Ämnet är stort, och den följande undersökningen är därför begränsad i tid och rum Betoningen ligger på Stockholm med utblickar framförallt mot de mellansvenska städer som stod i fokus för samtida stadsomvandlingar. Avsikten är att studera hur kunskapen utvecklades och förmedlades genom sinsemellan olika aktörer, från det sena 1950-talets ifrågasättande av konsumtionssamhället, till det växande intresset för stadsmiljö och reformeringen av arkitektutbildningarna under 1960-talet. Det handlar alltså inte om konkreta resultat i form av utförda projekt. Karakteristiskt för perioden är snarare ett kritiskt förhållningssätt och ett sökande efter alternativ.

I miljöhistorisk forskning har tidigare framhållits att det var först när begreppet miljö övergick till att handla om naturmiljö som miljömedvetandet slog igenom på allvar. Men i arkitektursammanhang hade miljö sedan lång tid tillbaka betecknat en samlad upplevelse av natur och bebyggelse, och det kom även i fortsättningen att användas i mycket vid bemärkelse. I viss mån var detta också en fördel i debatten, eftersom både skribent och läsare kunde använda och uppfatta begreppet miljö på ett mångtydigt sätt, utan en närmare definition. Det var inte heller förrän i slutet av 1980-talet som miljö kom att ersättas av begreppet hållbarhet, och det finns alltså anledning att hålla fast vid ett äldre språkbruk i en kunskapshistorisk överblick av det här slaget.

Restaureringskonsten med sina långa tidsperspektiv är i sig hållbar, och den har betydande kunskap att tillföra dagens diskussion. Dess metoder stärker de kulturella och socialt engagerande processer som fler behöver vara delaktiga i för att gemensamt definiera vad som redan är – och som på sikt kommer att bli – vårt kulturarv.

Arkitekturen berätar om förfluten tid, länkar ihop oss med tidigare generationer, skapar sammanhang och stabiblitet. Den ger oss ramar för social interaktion, skapar tillhörighet till platser, samhörighet med andra människor och är identitetsskapande. I det perspektivet borde återbruk av byggnader och miljöer vara en självklar pusselbit i ett hållbart samhällsbyggande. Men fler behöver se det befintliga som resurser med hög potential, med målet att hitta lösningar för hur man på bästa sätt kan förändra och vidareutveckla utan att betydande värden går förlorade.

Får behovet av omställning till ett mer hållbart samhällsbyggande konsekvenser för restaureringskonsten, eller kan dess metoder rent av vara en katalysator för att vidga och förändra vår syn på kunskapsfältet?

Hösten 1897 antogs Per Halllman som docent vid Tekniska högskolan i Stockholm. Han hade själv inlett sina studier i högskolebyggnaden vid Drottninggatan och var därför väl bekant med kollegor och undervisningsformer. Först 1917 flyttade de högre årskurser där Hallman undervisade upp till de nya lokalerna vid Valhallavägen. Under de tjugo år som förflutit hade undervisningen i stadsanläggningslära utvecklats från en valfri kurs till ett obligatoriskt ämne.