In the spring 1964, while taking part in the rehearsals of his play Marat/Sade (1964) at the Schiller-Theater in Berlin, Peter Weiss attended several sessions of the so-called Auschwitz trial in Frankfurt (1963–1965). In the trial, 22 former functionaries in the Auschwitz concentration and extermination camps were tried for murder and accessory to murder. The experience of attending the hearings in Frankfurt and closely following the media reports of the trial would have a major impact on his work, most concretely in his play The Investigation (Die Ermittlung, 1965), which restaged the trial in the form of documentary drama. Many other writers were strongly affected by the trial, among them was Martin Walser, who wrote an essay entitled “Our Auschwitz” (“Unser Auschwitz”, 1965), critical of how the focus on individual criminal acts produced a mystification obscuring “the real Auschwitz”. He was also critical of the media reporting of the trial, in which the defendants were often described as “devils” and “beasts of prey” and where Auschwitz was described as “hell” and where references to Dante’s Inferno were common. For Walser, this prevented contemporary Germans from understanding and accepting the realities of the camps and the Nazi extermination programme. My essay describes how Walser’s critique of the Auschwitz trial and the media representation appears to interact – directly or indirectly – with the development of Weiss’s dramatic representation of the trial.

Learning to think and act in sustainable ways is largely a question of language skills, i.e., to understand the meaning of sustainability and related terms and to understand the grammar — language game — of sustainability. To help university students acquire these skills, we developed two role-play exercises for engaging with issues of ethics and sustainability. In one exercise, students in a university course on theory and methodology in interactive media technology prepared for the exercise by reading three short texts on ethical theories, and a scenario description. In the role-play exercise, students took on various roles to enact the scenario. In the second exercise, students in a course on intercultural communication were tasked to analyse and discuss the relevance of the United Nations 17 Sustainability Development Goals (SDGs) for the course content. In the role play, the students had to summarise the discussions and advocate for their views. In both role-play exercises, students took on various roles to enact the scenario. Finally, there were debriefing sessions. Both courses were taught at KTH Royal Institute of Technology, Stockholm, Sweden, during the academic year 2021-2022. In the paper, we summarise our findings, including strengths and weaknesses of role-play as a teaching method. 

This chapter outlines the use of pedagogic role play to explore power dynamics in the context of intercultural communication. It integrates theoretical ideas and tools relevant to intercultural communication, intercultural communication competence, power and power distance, alongside interactive role-play processes. This chapter explains how these processes – applied to interpersonal conflict for example – not only explore personal and collective meaning of the theoretical ideas and tools as applied to sustainability issues, but also how students can develop their own action in relation to those issues through interruption as an agentic device for learning.

“För ingen älskar budbäraren som kommer med dåliga nyheter” 

Denna versrad kommer från Sofokles tragedi Antigone, uttalad av en budbärare. Men kanske borde man säga budbäraren, för i antik grekisk teater är budbäraren ofta en central figur som har en viktig roll att spela i den dramatiska handlingen. Det är ofta en underordnad person, som en väktare eller en herde, vars uppgift är att ge en fullständig och sanningsenlig redogörelse för vad som har hänt utanför scenen. I Sofokles Antigone beskriver budbäraren hur någon har brutit mot Kreons, Thebes härskare, förbud att begrava Polyneikes, Oidipus son och Antigones bror. I dramat gör de ”dåliga nyheterna” Kreon rasande och han hotar att straffa budbäraren om han inte hittar gärningsmannen. 

Vetenskapen varnade oss redan i slutet av 1970-talet för att den omfattande användningen av fossil energi skulle leda till global uppvärmning, vilket i sin tur skulle orsaka en förändring av klimatet på ett sätt som radikalt förändrar livsvillkoren på planeten. Sedan dess har den vetenskapliga kunskapen vuxit om effekterna av en ökad koncentration av växthusgaser i atmosfären. I dag råder det inget tvivel om att klimatkrisen är ett hot mot civilisationens överlevnad. Allra värst drabbade är fattiga samhällen som i mycket liten utsträckning bidragit till utsläppen av växthusgaser.

Vetenskapssamfundet har inte bara mobiliserats – och mobiliserat sig – för att producera kunskap om antropogen klimatförändring, den har också tagit på sig att kommunicera denna kunskap till politiker och beslutsfattare. Kanske trodde vetenskapssamfundet att det skulle räcka med att producera vetenskaplig kunskap och att ge en sanningsenlig redogörelse av denna kunskap för att få världens politiker och makthavare att agera. Det var i så fall naivt. Det politiska och ekonomiska ledarskapet har i bästa fall givit en läpparnas bekännelsetill de massiva vetenskapliga bevisen på att det är nödvändigt att drastiskt minska användningen av fossila bränslen och inom en snar framtid helt fasa ut dom. 

Verkligheten är att det har skett en ständigt ökande produktion och användning av fossila bränslen. Det har genererats mer koldioxid från förbränning av fossila bränslen efter 1990, det år som FN:s klimatpanel IPCC presenterade sin första rapport, än från när industrialiseringen startade på 1800-talet fram till 1990. Men vetenskapssamfundet har inte bara funnit att deras budskap ignoreras, utan också att såväl klimatforskare som de vetenskapliga bevisen ifrågasätts av lobbyister från fossilindustrin och av folkvalda politiker. Antalet angrepp påenskilda forskare och vetenskapliga institutioner som kommunicerar etablerad kunskap om klimatförändring är otaliga.

Det är mot bakgrund av detta ofantliga – obegripliga – svek från politiker och andra makthavare, som man ska förstå det upprop till uppror som den då nybildade aktivist-gruppen Extinction Rebellion (XR) deklarerade utanför det brittiska parlament i oktober 2018:

"Vi deklarerar härmed att det sociala kontraktets band är ogiltiga och av intet värde, att regeringen har gjort dessa ogiltiga genom sin fortsatta underlåtenhet att agera på ett ansvarsfullt sätt. Vi uppmanar varje principfast och fredlig medborgare att göra uppror med oss."

Det slags uppror som XR uppmanar till är helt fredligt, alltså ingen stormning av riksdagshus eller angrepp på politiker. Den övergripande strategin är att skapa uppmärksamhet om klimatfrågan genom fredliga demonstrationer och civil olydnad. Precis som i samband med kvinnors kamp för rösträtt runtom i Europa och medborgarrättsrörelsen i USA, så används civil olydnad som ett medel för att kräva att etablerade demokratiska och rättsliga principer omsätts i praktiken. I det ena fallet deklarationer om alla människors lika värde, i det andra enhållbar utveckling som leder till en god miljö för nuvarande och kommande generationer. 

XR har tre krav: Tala klarspråk om klimatkrisen; Agera nu (inte 2030, 2035 eller 2045); Verka för en deltagande och inkluderande demokrati, rättvis omställning och transparens. De tre kraven kan tyckas ganska självklara i en liberal demokrati som hyllar förnuft och vetenskap. Men precis som när suffragetter och medborgarrättsaktivister krävde vad somborde vara en självklarhet i ett demokratiskt samhälle, så möts fredliga klimataktivister av en tilltagande repression från ordningsmakt och rättsväsende, och populistiska politiker utmålar dem som ett ”hot” – oklart mot vad. Lika litet som att ignorera eller misstänklig-göra klimatvetenskapen är en framgångsrik strategi för att lösa klimatkrisen, så är det inte meningsfyllt att kriminalisera fredliga aktivister som kämpar för en god miljö för nuvarande och kommande generationer. Aktivister kommer inte att sluta protestera mot politikernas klimatsvek för att man utdömer hårdare straff för fredliga protester. Tvärtom, i takt med att klimatkrisens effekter blir alltmer påtagliga kommer protesterna att tillta

This chapter discusses the rhetorical construction of a crisis in Alva and Gunnar Myrdals’ book Crisis in the population question (1934). The purpose of the chapter is to situate the book in its historical and sociopolitical context in Sweden, to define what kind of crisis is at play and the role of this crisis in the argumentation. In the book, there is a double entendre in the term crisis, connoting both possible danger and opportunity for social and political change. Although the Myrdals’ book is a socio-economic study as well as a political treatise, the rhetorical construction of crisis makes use of literary devices, in particular by moving between different semantic registers. In this sense, the term crisis in itself becomes critical for determining the crisis of the population question.

The article explores the use of civil disobedience and non-violent direct action (NVDA) as a strategy and method in climate activism in Sweden, with a particular focus on the group Extinction Rebellion (XR). The article describes and analyzes a number of XR actions carried out in 2019-2022, with a focus on meaning-making practices. The uses of civil disobedience and NVDA are presented within a historical, cultural and social context; the question of the role and legitimacy of civil disobedience in democratic societies is discussed. 

XR has civil disobedience and NVDA as central strategy and in this way the group has put these protest methods in focus, and after each major action there is a need to both explain and justify their use. This is more noticeable in a Swedish cultural context that is characterized by consensus and a stigmatization of disobedience. This relationship in turn affects the planning and execution of disobedient and disruptive protest actions in Sweden. The article explores how activists in XR Sweden relate to this specific cultural context and how they try to influence it; hence XR Sweden works not only to influence those in power and public opinion regarding the climate crisis, but also on the possibilities and forms of civil political protests. 

The article is based on participant observation. These began in the spring of 2019 and are still ongoing. The study has an anthropological perspective, with an emphasis on semiotics and hermeneutics. 

The article describes and analyses how the climate activist group Extinction Rebellion (XR) Sweden makes use of art as part of nonviolent direct actions, a form of action which often is referred to as artivism. The article is based on direct observations of actions, documented online chats, interviews with participants, and content analysis of films, photographs and social media posts. The artivist actions were performed in Stockholm in 2020-2022. The interviews were made in the autumn 2022. The first part of the article is descriptive, presenting a series of artivist actions performed by the XR group. There is also a critical and historical discussion of politically engaged art and the use of art in activism. The second part of the article consists of a thematic analysis of the interview material. The article argues that artivism is import- ant both as a means of communication and for the internal culture in the activist group. As a form of meaning-making, artistic creation challenges the ready-made framing of political issues. The artivist performance is a form of place-making, temporarily transforming the meaning of public space, set- ting the stage for a carnivalesque where climate activists can appear as Fossil Fuel Industry executives, openly revealing disinformation and Greenwashing campaigns. Artivist action constitutes a form of aesthetics of resistance, chal- lenging hegemonic ideological representation. Many of the artivist actions performed by the XR group were satirical, where humour plays an important part. Humour is also important in other ways, to keep up the spirit and en- gagement of the activists, and to defuse possible tension with bystanders and representatives of law enforcement.