numera återfinns mer än hälften av studieförbundens och folkhögskolornas deltagare i eller i anslutning till landets storstäder och större städer. Städernas utmaningar har på så sätt allt mer blivit folkbildningens angelägenhet. I studien Folkbildning i marginaliserade stadsdelar analyseras folkbildningens, framför allt studieförbundens, arbete i landets marginaliserade stadsdelar.

I Nazem Tahvilzadeh och Lisa Kings artikel diskuteras orsakerna till den uppståndelse, eller ”kaos” för att använda aktivisternas egna ord, som organisationen Megafonen skapade inom ramen för stadsutvecklingsprojektet Järvalyftet i Husby. Med inspiration från teorier om hur samtycke till ojämlikhet grundläggs på fabriksgolvet utvecklas två begrepp för att synliggöra den politiska ordningen i förorten och dess konkreta aktiviteter: urbana styrregimer och demokratiska spel. Studien visar hur Megafonens avhopp och sedermera kritik av Järvalyftet och förortspolitiken bröt mot den etablerade politiska ordningen i relationerna mellan stat och civilsamhälle i den urbana periferin. Aktivisternas handlingar kom därför att betraktas som ”skandalösa” av delar av det politiska etablissemanget. Megafonen vägrade att spela enligt spelets regler och synliggjorde således ojämlikheterna i förortspolitikens demokratiska spel med medborgarna. Underlaget för studien baseras på processpårande och etnografisk metod som empiriskt återskapar den förortspolitiska satsningen Järvalyftet och dess logiker samt Megafonens roll 2006–2013.

Det här specialnumret är ett temanummer om hur kampen om förorten förs i vår samtid. Genom att uppmärksamma förorten som en politisk företeelse, skapad i spänningsfältet mellan reproduktion och motstånd, försöker författarna fånga den komplexa dynamik mellan olika intressen som präglar den urbana periferin. Med texter av Magnus Dahlstedt, Christophe Foultier, James Frempong, Lisa Kings, René León Rosales, Vanja Lozic, Nazem Tahvilzadeh och Aleksandra Ålund. Bidragens skilda perspektiv på förorten som skådeplats för politisk kamp och de ”platskamper” som utspelar sig där öppnar upp för spännande samtal om detta ständigt återkommande tema: förorten, levd som föreställd.

Studies on urban sustainability policy often analyse what it is, could or should be in terms of contents, objectives and rationale. Often neglected, however, is what sustainability discourse actually "does". For this article, we explored the function of sustainability discourse in a collaborative metropolitan governance process of 1998-2014 that resulted in an infrastructural strategy aiming for "sustainable growth" in the Gothenburg Metropolitan Area (GMA). We asked why sustainability had become a hegemonic concept in urban politics despite the paradoxical decoupling of objectives, outputs and outcomes from environmental protection and social equity in policy achievement. We argue that sustainability works as a vehicular idea that brings significant value to fragile governance arenas by functioning as a linguistic political mechanism with no essence other than the capability to attract positive affections for any coalition of actors with the power to mobilise others. In the GMA, sustainability served as a cohesive and mobilising discourse empowering a coalition of technoeconomic experts to "get things done" and make an unruly city region governable enough to develop infrastructure perceived as crucial for the advancement of economic-growth projects.

Nyliberalismen driver både demokratin och välfärden i sank. Under eufemismen ”New public management”(NPM) har integrerandet av ideologin bidragit till att degradera funktioner i offentlig sektor på ett sätt som urholkat statens förmåga att uppfylla ett av demokratins viktigaste uppdrag: jämlikhet. Detta har bland annat skett genom devalverandet av vissa professioners möjligheter att utföra respektive uppgifter. I detta kapitel ska jag belysa detta argument genom att titta närmare på politiken för rättvis och hållbar stadsutveckling. Mot bakgrund av implementeringen av Göteborgs stads policy för ”social hållbarhet” som inbegrep upprättandet av den nya professionen ”stadsutvecklare” på stadsdelsnivå, menar jag att handlingsutrymmet att påverka städers utveckling mot ökad jämlikhet i praktiken är mycket begränsat. Detta beror inte på bristande vilja, tillit för vissa proffs, eller avsaknad av adekvata kunskapsgrunder. Utan det beror på den nyliberala omprogrammeringen av stadsstyrningens funktioner som gör somliga proffs till mer jämlika än andra proffs.

Frågan om (o)jämlik representation och närvarons politik i politiska organisationer är central för demokratins legitimitet. Teorin om en representativ byråkrati föreslår att mångfalden i den offentliga förvaltningen tillser att olika gruppers intressen representeras i respektive organisationers beslut och verksamhet. Syftet med Nazem Tahvilzadehs artikel är att öka förståelsen för om och i så fall hur tjänstepersoner med minoritetsetnisk bakgrund i ledande befattningar företräder grupper som de identifierar sig med. Företrädarskap definieras som ett medvetet handlande att gynna en viss grupps levnadsvillkor. Det empiriska materialet består av 52 kvalitativa intervjuer i fem svenska kommuner, offentliga dokument och andra textkällor. I fokus står 12 offentliga tjänstepersoners berättelser om deras arbete och företrädarskap. Resultaten visar att företrädarskap förekommer i offentliga organisationer och att detta kan kategoriseras i sju olika praktiker inriktat gentemot enskilda individer eller gentemot policynivå. Studien aktualiserar betydelsen av representativitet i offentlig förvaltning för representativa styrelseskicks kvalitet.