This thesis examines the concept of redistribution in urban design. Situated in a context of planetary urbanisation, growing global inequalities, and climate emergency, it proposes a disciplinary shift that operates within a paradigm of redistribution rather than growth. Through it, I envisage a transition that moves away from traditional urban development and towards the readjustment of existing distribution patterns based on the reallocation of available resources, services, networks, and infrastructures. 

The thesis adopts a threefold approach to spatial redistribution, which is simultaneously theoretical, historical, and projective. Theoretically, it reframes the economic and political notion of redistribution as a spatial and environmental question. Historically, it examines the forms of redistribution that have guided modernist patterns of urbanisation, with a special focus on the Swedish welfare state period (1930s-1970s), using the northern suburban expansion of Stockholm as a case study. In projective terms, it understands urban planning and design as redistributive practices invested in the provision of social and ecological welfare. As such, the notion of redistribution is used as a frame and instrument for spatial analysis and as a projective principle for urban design. 

This approach is tested in relation to Järvakilen (the Järva Green Wedge), the longest of the ten green wedges that infiltrate Stockholm’s metropolitan area. Spanning more than thirty kilometres from the city centre into the northern Uppland territory, Järvakilen offers a compelling case for exploring interrelations between urban and ecological systems. In considering this site, I argue that a renewed approach to socioecological redistribution should not have a merely reactive rationale – on the contrary, it should embody a transformative potential nested in the projective realm. Ultimately, the thesis argues that territorial design can shift from merely fixing unequal patterns to shaping new systems that anticipate inequalities, thus adding to the redistribution of resources by way of a ‘predistribution’ of life forms and forms of life.

Denna avhandling utforskar arkitektur och stadsplanering i termer av”rumslig omfördelning”. Mot bakgrund av planetär urbanisering, växandeglobala ojämlikheter och klimatkris föreslås i avhandlingen en förskjutning avdisciplinerna mot en praktik som bygger på omfördelning snarare än tillväxt;en förskjutning som rör sig bort från traditionell stadsutveckling och existerandefördelningsmönster mot omfördelning baserat på tillgängliga resurser,tjänster, nätverk och infrastruktur.

De huvudsakliga forskningsfrågorna kretsar kring olika metoder förrumslig omfördelning vilka praktiseras genom arkitektur och tillämpad stadsbyggnad.De kan sorteras under två övergripande frågeställningar. Den förstagäller de specifika sätt genom vilka stadsbyggnadspraktiken har översattbefintliga ideal om jämlikhet och rättvisa till rumsliga lösningar, samt hurresurser och tillgångar genom omfördelning har förvandlats tillfysisk plats.Den andra frågan uppstår ur en känsla av otillräcklighet inom professionen iljuset av dagens sociala, ekonomiska och klimatmässiga utmaningar, och riktasmot hur omfördelningen kan omvärderas ur ett samtida perspektiv ochgöras relevant för dagens stadsbyggnad.

I avhandlingen analyseras rumslig omfördelning med hjälp av tre olikaperspektiv; teoretiskt, historiskt respektive framåtsyftande, som ett instrumentför praktisk tillämpning. Teoretiskt förflyttas begreppet omfördelningfrån dess ekonomiska och politiska ursprung till ett rumsligt och miljömässigtsammanhang. Historiskt undersöks de former av omfördelning som harstyrt modernismens urbaniseringsmönster, med särskilt fokus på den svenskavälfärdsstatens period (1930-1970-talen), och med Stockholms norra förortsutbyggnadsom fallstudie. Mer specifikt lyfts urban centralitet och urbanekologi fram som två viktiga principer för rumslig omfördelning i svenskstadsplanering. Med avseende på kritisk praktik och tillämpning förstås stadsplaneringoch design som omfördelande praktiker vilka kan engageras iskapandet av social och ekologisk välfärd. Med andra ord används begreppetomfördelning både som ramverk och som instrument för rumslig analys, ochsom en princip för samtida stadsplanering.

Förhållningssättet prövas i en analys av Järvakilen, den längsta av de tiogröna kilar som skär igenom Stockholms storstadsområde. Järvakilen sträckersig över mer än trettio kilometer från stadens centrum till norra Uppland, ochutgör ett rikt och engagerande fall med goda förutsättningar att utforska sambandenmellan urbana och ekologiska system. Avhandlingen argumenterar för416 Part 4 att ett nytänkande i förhållande till socioekologisk omfördelning inte endastbör ske reaktivt. Tvärtom bör det prägla den framåtsyftande kritiska ochtillämpade dimensionen, och den förändringspotential som finns förborgadi den. Därmed skulle, argumenterar avhandlingen, den territoriella designenkunna skiftas från att enbart åtgärda ojämlika mönster till att forma nya systemmed kapacitet att förutse ojämlikheter, och därigenom bidra till omfördelningenav resurser, en slags fördelning på förhand av livsvillkor.

Avhandlingen är indelad i fyra delar och nio kapitel. Del 1 introduceraravhandlingens ramverk medan del 2 huvudsakligen är historisk och presenterarämnet genom planer och projekt och fördjupar forskningens problemställningar.Del 3 erbjuder en omvärdering av de tidigare diskuterade begreppenur ett samtida perspektiv och del 4 presenterar slutsatserna.

Kapitel 1 (del 1) innehåller en allmän introduktion. Avsnittet presenterarbegreppet rumslig omfördelning, placerar det i ett historiskt sammanhangoch understryker dess relevans för samtida urbanism. Det definierar avhandlingensmål, omfattning och forskningsfrågor: Hur kan omfördelning konceptualiserasrumsligt?; På vilka sätt har omfördelningspolitiken tagit form isvensk arkitektur och stadsplanering?; Hur kan en utveckling av dessa disciplinerbidra till socioekologisk omfördelning? Kapitlet introducerar ocksåforskningens teoretiska och metodologiska grunder vilka utvecklas längrefram i avhandlingen.

Kapitel 2 omfattar en teoretisk diskussion om omfördelning och urbanisering.Här utvidgas avhandlingens ramverk genom att integrera ämnesområdensom urbanteori, urbangeografi, politisk ekonomi och politisk filosofi. Ikapitlet utforskas även omfördelning i relation till ojämlikhet, fördelningsrättvisaoch dessas relation till urbanisering.

I del 2 ges en introduktion till rumslig omfördelning i ett svenskt sammanhang.Här presenteras principer för omfördelning, respektive de olika skalordet kan ske på, liksom den inverkan dessa har haft på utformningen av densvenska välfärdsstaten. Kapitlet spänner över olika rumsliga praktiker, frånarkitektur till stadsplanering och kulturgeografi, för att betona omfördelningsinsatsernastvärvetenskapliga karaktär och de olika skalor de manifesteras i.

I kapitel 4 utforskas centralitet, som begrepp och företeelse, som enform av omfördelning. Dels ges en kort historik över begreppet som belyserdess mångtydiga tillämpningar inom olika discipliner och dess inflytandepå stadsplanering, särskilt i Sverige. Dels diskuteras Stockholms modernistiskaförortscentrum som strategier för decentralisering och stadsplaneringensgrundläggande roll i översättningen av omfördelningsprinciper frånandra områden under välfärdsperioden. I kapitlet analyseras utvecklingen avSammanfattning 417förorternas planeringsmodeller från 1940-talet till 1970-talet, inklusive olikatyper av centrum, såsom den förstorade skalan från samhällscentrum till regionalcentrumbildning och övergången till begreppet servicecentrum på 1970-talet.

Kapitel 5 flyttar fokus till centralitetens negativa utrymme – de obebyggdaområdena och storstädernas mellanrum. Inledningsvis presenterashär framväxten av landskapsarkitektur och ekologiskt stadsbyggande i ettinternationellt sammanhang tillsammans med ekosystemtjänsters växandebetydelse. Därefter ställs Järvafältet åter i fokus, och illustrerar hur landskapoch ekologi uppstod som nya instrument för rumslig omfördelning. Analysenpåvisar landskapets och de öppna ytornas betydelse för planering av välfärdi en tid då fritid och rekreation blev en nyckelfaktor för befolkningens välbefinnande.Trädgårdsarkitekten Ulla Bodorffs (1913-1982) landskapsinventeringför Järvafältet från 1970 och organisationen Fria områden-kommitténär centrala i denna diskussion, tillsammans med framväxten av de så kallade”välfärdslandskapen”. Slutligen undersöks hur förändringar efter andravärldskriget omdefinierade begreppet ”natur” och hur nutida landskapsinventeringarfungerar som designverktyg.

Kapitel 6 inleder den tredje delen. Det kopplar samman de tidigare fallstudiernamed samtiden genom att presentera ett paradigmskifte från välfärdspolitiktill nyliberal politisk styrning och de konsekvenser detta skifte fickför stadsplaneringen. Det presenterar också en kritik av välfärdsstaten, urpolitiskt och socioekonomiskt perspektiv, samt dess motsvarighet inom stadsplaneringoch arkitektur. Kapitlet fungerar i huvudsak som en länk mellan dehistoriska redogörelserna i avhandlingens inledning och de analyser av samtidaförhållanden som följer i avhandlingens senare delar.

I kapitel 7 undersöks begreppet omfördelning i ljuset av dagens pågåendesocioekologiska omställning. Här presenteras en reflektion över omfördelningensroll i en samtida omstrukturering av städer och dess potential att driva påstads- och ekologiska omställningar. Vidare återkommer begreppen rumsligcentralitet och urban ekologi, vilka diskuterades i del 2, i ett nutida perspektivoch ligger till grund för ett förslag till omdefiniering i enlighet med dagensbehov. Det sista avsnittet introducerar Stretching the Wedge, en studio somgavs på masternivå vid KTH-Arkitekturskolan, där några av dessa principerhar testats.

Kapitel 8 ägnas åt territoriell omfördelning. Begreppet territorium (territory)diskuteras och ett argument för territoriell design som en ny rumsligpraxis vilken kan bemöta de tidigare nämnda utmaningarna, presenteras.Begreppet belyses historisk-teoretiskt inom arkitektur och urbanism, liksomkritiskt-praktiskt, som en ny väg framåt för rumslig design.418 Part 4

Kapitel 9 rundar av avhandlingen med en diskussion om det samtidastadsbyggandets och den territoriella designens utmaningar. Slutsatserna presenterasoch avhandlingen avslutas med en slutkommentar om fantasins roll iutforskandet av framtida omfördelningar.

Embracing a critical pedagogy of care and support in the teaching and learning environment of the architectural design studio, this essay discusses ways in which architecture can be reimagined via infrastructural love. By exploring infrastructural support systems we seek other ways of situating architectural design amidst contemporary environmental, social, and political crises. We have undertaken this work in collaboration with architectural design students by deploying a feminist ethics of care that combines interdisciplinary theories and practices. Our essay unfolds as an infrastructural rhythm of instructional prompts. In conclusion we present a concept that emerged from our studio: poetics pragmatics.

Over the last decades, studies on the urban landscape, ecology, and metabolism have emphasised the primordial role that infrastructures and unbuilt spaces play in processes of extended urbanisation, as well as the need to consider these extended systems as an integral part of contemporary urban space. In this paper, we highlight the importance that metropolitan voids had in the formation of the geographical and territorial system of Stockholm's region, as well as the role that landscape played in the urban models of Sweden's welfare state. In the Swedish context, the suburban developments of functionalist planning, and particularly the residential projects of the miljonprogram, constitute extremely valuable case studies to analyse and re-evaluate the role of unbuilt spaces as structuring elements of cities and regions. The article analyses how this urban process shaped Stockholm's region and concludes by suggesting that unbuilt spaces may take on a key role in its future development.

Over the last decades, studies on urban landscape, ecology and metabolism have emphasised the primordial role that infrastructures and unbuilt spaces play in processes of extended urbanisation, as well as the need to consider these extended systems as an integral part of contemporary urban space. In this paper, we highlight the importance that metropolitan voids had in the formation of the geographical and territorial system of Stockholm’s region, as well as the role that landscape played in the urban models of Sweden’s welfare state. 

In the Swedish context, the suburban developments of functionalist planning, and particularly the residential projects of the miljonprogram, constitute extremely valuable case studies to analyse and re-evaluate the role of unbuilt spaces as structuring elements of cities and regions. The article analyses how this urban process shaped Stockholm's region, and concludes suggesting that unbuilt spaces may take on a key role in its future development.

En las últimas décadas, estudios sobre paisaje, ecología y metabolismo urbanos han enfatizado el papel primordial de las infraestructuras y los espacios no construidos en los procesos de urbanización extensiva, así como la necesidad de considerar esos sistemas parte integral del espacio urbano contemporáneo. En esta comunicación, exponemos la importancia que los vacíos metropolitanos han tenido en la formación del sistema geográfico-territorial de la región metropolitana de Estocolmo, así como la relevancia del paisaje en la concepción moderna del modelo urbano del estado del bienestar en Suecia. En el contexto sueco, los desarrollos urbanísticos suburbanos y en particular los proyectos residenciales pertenecientes al miljonprogram (el plan nacional para la construcción de 1 millón de viviendas entre 1965 y 1974) ofrecen unos casos de estudio muy significativos en el análisis del papel que los vacíos urbanos han tenido en la configuración de la ciudad-región contemporánea. Finalmente, acompañando al aporte teórico e historiográfico, proponemos el desarrollo de una un estudio morfológico y una cartografía analítica de la relación ciudad-territorio que añada a la descripción de la geografía física, sistemas metabólicos y ecológicos de estructuración territorial

This paper looks at the intersection of two fundamental paradigms of our time: the urban age and the digital age, and par- ticularly at the way they are reshaping the idea and the materiality of our contempo- rary world. Furthermore, it brings a histo- rical perspective by introducing the work of Ildefons Cerdà and his General Theory of Urbanisation as a precursor to data-based urbanism. If most of the international atten- tion gathered around his work has typically focused on hygiene, circulation and morpho- logical unity, most important for the success of his theory was the scientific and metho- dological organisation of a territorial system, from the collection and production of data and statistics to the design of legal instru- ments of space management. Finally, it exp- lores how the emergence of digital techno- logies have defined a new theoretical and technological framework that triggered the process of world urbanisation. The interplay of geographical space and virtual space is scrutinised by looking at their material ori- gins and effects in order to disentangle the multiple scales of digital urbanisation, from planetary networks of ICT to the urbanisa- tion of the human body. 

At the nexus of the architectural and environmental humanities issues of decolonization have extended into a consideration of human and more-than-human ecological relations. Given the entanglement of today’s social and environmental crises, we need to decolonise our imaginaries as much as our western European enlightenment predilections when it comes to our architectural habits and habitats. In this co-written paper we ask: How do we explore relational architectural ecologies (Rawes 2016) and engage in creative ecologies (Frichot 2018) from the midst of our pedagogical practices? This team of teacher-researchers presents work undertaken in the design studio context within Critical Studies in Architecture, School of Architecture KTH Stockholm, a division well known for its emphasis on feminist and intersectional theories and practices. Our project, Infrastructural Love, looks to infrastructural systems that support human and more-than-human actors with the aim of rethinking the majoritarian tendencies too often expressed in architecture. We propose to share our developing feminist design (power) tool kit, which aims to challenge the norms of architectural representation so as to re-orientate our points of views on the worlds we daily share with diverse peoples and vibrant things.

Nowadays, predominant approaches to urban planning are commonly driven by ecological and cybernetic narratives, thus focusing on sustainability and smart cities principles. These trends arguably arise as a response to the two major conditions of our contemporary societies: 1) we live in an urban world, and 2) we live in a digital world. This paper will look at the intersection of these two fundamental paradigms, and particularly at the way they are reshaping the idea of our contemporary world; a world increasingly urban and digital. Furthermore, it will present a broad historical perspective of data based urbanism through the work of Ildefons Cerdà’s  and his “Teoría General de la Urbanización” of 1867. If most of the international attention gathered around the work of the Catalan engineer has typically focused on hygiene, circulation and morphological unity, most important for the success of his General Theory of Urbanisation as an intended theory of practice was the scientific and methodological organisation of a territorial system, from the collection and production of data and statistics to the design of legal instruments of space management. Last, it will explore how this new theoretical and technological framework has triggered a process of world urbanisation, thus radically transforming the way in which we conceive, design and inhabit the new space of the world. The interplay of geographical space and virtual space will be scrutinised by looking at their material origins and effects in order to disentangle the multiple scales of digital urbanisation, from planetary networks of information and communication technologies to the urbanisation of our human bodies.