Current patterns and levels of consumption are a key driver of unsustainable resource use and pollution, which contributes to global environmental degradation. Rapid reductions in environmental pressures are required to avoid irreversible loss of fragile ecosystems and social and economic crises. Consumption must become sustainable. Governments have an essential role to play in delivering this. The aim of this thesis is to examine three aspects of the policymaking process on sustainable consumption – measuring, learning and acting – and the links between them. Each aspect has a linked objective.

1. Measuring: Assess existing and novel techniques for calculating the environmental pressures of consumption that enable government to measure and monitor a country’s progress towards sustainable consumption
2. Learning: Determine whether – and, if so, how – consumption-based indicators might better support policymaker learning on sustainable consumption
3. Acting: Identify ways in which governments can enhance their actions to support sustainable consumption

The research is presented in six papers and organised in three parts: one for each objective. Parts 1 and 2 investigate current and future opportunities for policymakers to measure the environmental pressures linked to their country’s consumption, what these mean for achieving sustainable consumption and whether consumption-based indicators support learning about sustainable consumption. These parts are based on the Swedish experience of sustainable consumption. Part 3 examines various sustainable consumption interventions and what these could mean for government action in the future. This part draws on examples from several countries. Qualitative and quantitative methods are used to answer these questions. These comprise systematic review and mapping, macro-environment economic modelling and analysis, interviews, workshops and focus groups.

The results provide a number of insights. First, novel consumption-based measurements for Sweden highlight the scale of the challenge involved in achieving sustainable consumption and the importance of increasing the policy applicability of indicators. Second, while indicators provide some learning for policymakers, their contribution to changing existing practices and navigating political or institutional barriers is limited. The learning potential of indicators is constrained by institutional environments. Instead, learning must be structured and enabled by institutions. Third, with regard to the actions studied, increased government involvement appears a necessary and, to some actors, desirable option. Nonetheless, a number of barriers to and enabling factors for policy action to promote sustainable consumption must be considered. In terms of the connections between the three elements of measuring, learning and acting, what might first appear to be a linear relationship is in reality far more complex. Measurement does not necessarily lead to learning – and learning is not always followed by action. Policymakers act without the level of knowledge they would like while indicators remain unused and, in some cases, are even rejected. Learning comes from practitioners’ involvement in action, as well as research into the actions themselves, the problem and solutions. Understanding government efforts on measuring, learning and action to promote sustainable consumption offers insights into how these multiple factors might contribute, separately and together, to more sustainable consumption.

Nuvarande konsumtionsmönster och konsumtionsnivåer är huvudsakliga drivkrafter bakom ohållbar användning av naturresurser och förorening vilka bidrar till global miljöförstöring. En snabb minskning av negativ miljöpåverkan är nödvändig för att undvika en irreversibel förlust av känsliga ekosystem och socio-ekonomisk kris. Konsumtionen måste därför bli mer hållbar och myndigheter har en viktig roll att spela för att uppnå detta mål. Syftet med denna avhandling är att undersöka tre aspekter av beslutsfattandeprocesser kring hållbar konsumtion – mätning av miljöpåverkan, lärande och åtgärder – samt kopplingarna mellan dessa. Varje aspekt är kopplad till ett mål;

1. Mätning av miljöpåverkan: Utvärdering av existerande och nya metoder för beräkning av miljöpåverkan kopplad till konsumtion som möjliggör för myndigheter att mäta och följa upp en nations åtgärder för att uppnå hållbar konsumtion
2. Lärande: Fastställande av ifall och på vilket sätt konsumtionsbaserade indikatorer kan vara ett bättre stöd för beslutsfattare i lärandeprocessen kring hållbar konsumtion
3. Åtgärder: Identifiering av på vilka sätt myndigheter kan förstärka och förbättra sina åtgärder för att stödja en mer hållbar konsumtion

Forskningen presenteras i sex artiklar och är uppdelad i tre delar, en för varje mål. Del 1 och 2 undersöker nuvarande och framtida möjligheter för beslutsfattare att mäta miljöpåverkan kopplad till nationell konsumtion, vad dessa möjligheter innebär för att uppnå målet om hållbar konsumtion samt ifall användning av konsumtionsbaserade indikatorer stödjer lärande kring hållbar konsumtion. De två första delarna är baserade på svensk erfarenhet av arbete kring hållbar konsumtion. Den tredje delen undersöker en rad interventioner framtagna för att uppnå hållbar konsumtion, och vad dessa kan innebära för myndigheters agerande i framtiden. Denna del bygger på exempel från ett flertal länder. Kvalitativa och kvantitativa metoder används för att besvara frågeställningarna. Dessa omfattar bland annat systematisk granskning, sammanställning och kartläggning av existerande forskning, miljö-ekonomisk modellering och analys, intervjuer, workshops och konsultationer i fokusgrupper.

Resultaten i denna avhandling bidrar med ett flertal insikter. Först, belyser nya fotavtrycksberäkningar för Sverige omfattningen av utmaningen att uppnå hållbar konsumtion samt vikten av att öka indikatorers tillämpbarhet för beslutsfattandeprocesser. För det andra visar resultaten att även om indikatorer kan bidra med ett visst lärande för beslutsfattare är deras bidrag till att förändra nuvarande tillvägagångssätt och navigera politiska och institutionella hinder begränsad. Potentialen för att de skall bidra till ett ökat lärande kring hållbar konsumtion är dessutom begränsad av den institutionella omgivningen. Kunskapsuppbyggnad och lärande måste istället struktureras och möjliggöras genom institutioner. Slutligen belyser forskningen att en ökad inblandning av myndigheter verkar vara en nödvändig, och av vissa aktörer en önskvärd lösning. Med detta sagt finns det ett antal barriärer och möjliggörande faktorer som måste övervägas vid beslutsfattande för att lyckas främja hållbar konsumtion.

När det gäller sambanden mellan de tre elementen som studerats i denna avhandling; mätning av miljöpåverkan, lärande och åtgärder, är det som först kan tyckas vara linjära relationer mer komplexa. Mätning av miljöpåverkan leder inte nödvändigtvis till lärandeivoch en lärandeprocess följs inte alltid av åtgärder. Beslutsfattare agerar utan den kunskapsnivå de egentligen eftersträvar och indikatorer förblir oanvända och i vissa fall till och med avfärdade. Kunskap och lärande byggs upp genom att utövare tvingas till handling, och att själva agerandet, problemet och lösningarna i sin tur studeras. En ökad förståelse av myndigheters insatser för mätning av miljöpåverkan, lärande och agerande för att främja hållbar konsumtion erbjuder insikter i hur dessa tre faktorer kan bidra, både separat och tillsammans, till en mer hållbar konsumtion.