The aim of this thesis is to deepen understanding of how sustainability is integrated into urban development through different governance instruments.The thesis focuses on two central instruments in contemporary urban development in Sweden: certification systems for sustainable urban areas and urban experiments. Previous research on certification systems has primarily examined the content, indicators, and structures of existing systems. This thesis instead focuses on how certification systems for urban areas are developed and shaped through trade-offs between competing principles and requirements that guide their design. By analysing a development process, the thesis contributes knowledge about the rationales and considerations that underpin certification as a governance instrument. In the case of urban experiments, it is often assumed that experimental projects generate learning that can be transferred beyond individual cases. However, questions of how such learning is organised and scaled within municipal organisations have received less attention. This thesis therefore examines how learning from urban experiments can be identified, organised, and scaled in municipal practice. The research draws primarily on transdisciplinary and design-oriented approaches, in which knowledge is developed through close engagement with practice. A central empirical component is the development of the certification system Citylab Post-Construction, in which the researcher was actively involved. This provided an in-depth basis for analysing the trade-offs and considerations that shape certification system design. In addition, the thesis includes two empirical studies of urban experiments in municipal contexts, examining both the testing of new approaches to structuring upscaling and municipal practitioners’ perspectives on learning and organisational conditions. The findings show that the development of certification systems for sustainable urban areas is characterised by recurring trade-offs between competing principles, such as simplicity, comprehensiveness, and methodological credibility. Making these trade-offs explicit enhances understanding of why certification systems take the forms they do and what limitations follow from different design choices. The studies of urban experiments show that while experimentation can create opportunities for learning and innovation, such learning often remains project-bound unless supported by organisational structures. Upscaling learning depends primarily on organisational conditions within municipalities, including mandates, resources, and recipient capacity, rather than on the content or scope of individual experiments. Clarifying what should be scaled, how it can be scaled, and under what conditions is therefore a central part of making experimental knowledge actionable. Overall, the thesis shows that certification systems and urban experiments shape sustainable urban development in fundamentally different ways. Certification systems tend to reinforce established standards and ways of working, while their reliance on measurable and influenceable indicators means that sustainability dimensions that are difficult to quantify or attribute to specific actors risk receiving less attention. Urban experiments, in contrast, often stabilise project-based approaches to sustainability work, where continuous cycles of pilots and innovation can overshadow the upscaling of already tested solutions. At the same time, both instruments can play important roles in supporting the integration of sustainability in urban development, provided that their governing effects and limitations are recognised and managed in practice.

Syftet med denna avhandling är att fördjupa förståelsen för hur hållbarhet kanintegreras i stadsutveckling genom olika former av styrning.

Avhandlingenfokuserar på två verktyg för att styra hållbarhetsfrågor i stadsutveckling, somvarit centrala för stadsutvecklingen i Sverige senaste åren: certifieringssystemför hållbara stadsdelar och urbana experiment.

När det gäller certifieringssystem har tidigare forskning i huvudsak analyseratinnehåll, indikatorer och strukturer i befintliga system. I denna avhandlingligger istället fokus på hur certifieringssystem för stadsdelar utvecklas ochformas genom avvägningar mellan olika principer och krav som styr derasutformning.

Vad gäller urbana experiment finns det ofta en uttalad förväntan om attexperimentella projekt inom hållbar stadsutveckling ska generera lärande somkan tas vidare och få genomslag i andra sammanhang. Samtidigt har självatestandet ofta stått i centrum, medan frågor om hur lärande faktisktorganiseras och skalas inom kommunala organisationer fått mindreuppmärksamhet. I detta sammanhang undersöker avhandlingen hur lärandefrån urbana experiment kan identifieras, organiseras och skalas i kommunalpraktik.

Utifrån dessa empiriska studier analyseras även vad resultaten innebär förförståelsen av hur certifieringssystem och urbana experiment kan användas föratt styra hållbarsfrågorna i stadsutveckling.IVAvhandlingen bygger främst på en kombination av transdisciplinära ochdesignorienterade forskningsansatser, där kunskap utvecklas i nära samspelmed praktik. En central del av forskningen utgörs av utvecklingen av ”Citylab –certifiering av en stadsdels hållbarhet”, där forskaren varit aktivt involverad iutvecklingsprocessen. Detta arbete har möjliggjort en fördjupad analys av deavvägningar, spänningar och överväganden som präglar utvecklingen avcertifieringssystem.

Utöver Citylab-studien omfattar avhandlingen två empiriska studier av urbanaexperiment i kommunal kontext. Studierna belyser lärande och uppskalningfrån urbana experiment genom både prövning av nya arbetssätt och analys avkommunala tjänstepersoners erfarenheter och organisatoriska förutsättningar.

Avhandlingens huvudsakliga resultat visar att utvecklingen avcertifieringssystem för hållbara stadsdelar präglas av återkommandeavvägningar mellan konkurrerande principer. Detta gäller exempelvisspänningar mellan att utforma system som är enkla att använda och samtidigttillräckligt omfattande för att uppfattas som trovärdiga och metodologiskttillförlitliga. Genom att synliggöra dessa avvägningar bidrar avhandlingen tillen fördjupad förståelse av vilka frågor och prioriteringar som präglarutvecklingen av certifieringssystem, samt hur de val som görs kan motiverasoch göras mer transparenta. Därigenom ger resultaten också ökad förståelseför varför certifieringssystem utformas som de gör och vilka begränsningarsom följer av olika designval.

Studierna av urbana experiment visar att experiment kan skapa viktigamöjligheter för lärande och innovation i kommunal praktik, men att dettalärande ofta förblir situationsbundet och projektberoende. För att urbanaexperiment ska få genomslag bortom enskilda projekt krävs mer struktureradearbetssätt för att identifiera, artikulera och ta tillvara lärdomar. Resultatenvisar särskilt att uppskalning av lärande är beroende av organisatoriskaförutsättningar inom kommuner, såsom tydliga mandat, resurser ochmottagarkapacitet, snarare än av experimentens innehåll eller omfattning i sig.

Sammantaget visar avhandlingen att certifieringssystem och urbanaexperiment är fundamentalt olika sätt att styra hållbarhetsfrågor istadsutvecklingen. Certifieringssystem tenderar att förstärka redan etableradestandarder, samtidigt som kravet på mätbarhet innebär att hållbarhetsfrågorsom är svårare att kvantifiera riskerar att hamna i bakgrunden. Vidareförutsätter certifieringssystem att rådighet kan avgränsas till enskilda aktörer,vilket står i kontrast till att mång hållbarhetsfrågor behöver lösas genomVsamverkan. Urbana experiment kan i stället bidra till att etablera ett merprojektbaserat arbetssätt, där återkommande pilotprojekt ochinnovationssatsningar ibland sker på bekostnad av att befintliga lösningarskalas upp och integreras i ordinarie verksamhet. Samtidigt visar resultaten attbåda dessa verktyg kan spela viktiga roller för att stödja integreringen avhållbarhet i stadsutveckling, förutsatt att deras styrande effekter ochbegränsningar uppmärksammas och hanteras i praktiken.