Denna uppsats undersöker de strategiska överväganden som ligger bakom svenska institutionella investerares val mellan direkt och indirekt ägande av fastigheter. Genom en kvalitativ ansats baserad på semistrukturerade intervjuer med yrkesverksamma från stora pensionsfonder och försäkringsbolag syftar studien till att identifiera argumenten för direkt fastighetsägande bland långsiktiga institutionella investerare, trots dess operativa komplexitet och resurskrav. 

Resultaten visar att de främsta motiven för att välja direkt ägande är ökad kontroll över investeringsstrategi, integrering av hållbarhetsaspekter (ESG), styrning samt kostnadseffektivitet. Direktägande, som vanligtvis sker genom hel- eller delägda fastighetsbolag, möjliggör för investerare att anpassa fastighetsförvaltningen till övergripande institutionella mål och samtidigt undvika vanliga intressekonflikter som kan uppstå i fondstrukturer. Indirekt ägande används främst för diversifiering, internationell exponering eller tillgång till nischade segment när den interna kapaciteten är begränsad. Studien visar att preferenser bland institutionella investerare formas av en kombination av faktorer såsom portföljstorlek, intern organisation, kapitalflöden och strategiska prioriteringar. Även om direktägande ofta föredras av större institutioner, utgör indirekta strukturer fortsatt ett viktigt verktyg för exponering inom områden där direkt ägande är mindre praktiskt genomförbart. 

Studien bidrar till en ökad förståelse för kapitalallokeringsbeslut i institutionella fastighetsportföljer och belyser hur valet av ägandeform speglar bredare organisatoriska, finansiella och styrningsrelaterade överväganden.

This thesis investigates the strategic considerations behind Swedish institutional investors’ choice between direct and indirect real estate ownership. Through a qualitative approach based on semi-structured interviews with professionals from major pension funds and insurance companies, The study aims to identify the arguments in favor of direct property ownership among long-term institutional investors, despite its operational complexity and resource intensity. 

The findings reveal that the key motivations for choosing direct ownership include increased control over investment strategy, ESG integration, governance, and cost efficiency. Direct ownership, typically executed via wholly or jointly owned real estate companies, enables investors to align real estate management with their broader institutional goals while avoiding common agency issues associated with fund structures. Indirect ownership, in contrast, is mainly used for diversification, international exposure, or access to niche segments when internal capacity is limited. 

The study concludes that institutional investors’ preferences are shaped by a combination of factors such as portfolio size, internal organization, capital flows, and strategic priorities. Although direct ownership is often preferred among larger institutions, indirect structures remain an important tool for achieving exposure where direct engagement is impractical. The research contributes to the understanding of capital allocation decisions in institutional real estate portfolios, highlighting how the choice of ownership form reflects broader organizational, financial, and governance considerations.