This study investigates the adoption of digital technologies during the construction phase of historic building renovation, with a focus on stakeholder communication, coordination, and real-time decision-making. Guided by the Technology Acceptance Model (TAM), the research collected qualitative data from semi-structured interviews with public clients, contractors, and consultants.Findings show that adoption is shaped by perceived usefulness, ease of use, and external conditions such as contracts, team dynamics, and site complexity. Stakeholders evaluate digital technologies through role-specific priorities rather than uniformly. Beyond adoption, these technologies influence how decisions are made, information is shared, and heritage challenges are addressed on site.It is also found that successful digitalization in historic renovation requires more than access to tools, it depends on organizational readiness, inclusive workflows, and alignment with preservation values. Digital technologies are most effective when used as collaborative frameworks that promote transparency, long-term knowledge, and respect for cultural significance. The findings could be helpful for future historic renovation projects where improving communication and decision-making is a concern.

Denna studie undersöker användningen av digital teknik under byggfasen vid renovering av kulturhistoriska byggnader, med särskilt fokus på kommunikation, samordning och beslutsfattande i realtid mellan olika intressenter. Med stöd av Technology Acceptance Model (TAM) har kvalitativa data samlats in genom semistrukturerade intervjuer med offentliga beställare, entreprenörer och konsulter.Resultaten visar att användningen av digital teknik påverkas av upplevd nytta, användarvänlighet och yttre förutsättningar såsom kontrakt, teamdynamik och platsens komplexitet. Intressenterna bedömer tekniken utifrån sina specifika roller och prioriteringar snarare än på ett enhetligt sätt. Utöver direkta effekter i själva användningen påverkar tekniken även hur beslut fattas, hur information delas och hur kulturarvsrelaterade utmaningar hanteras på plats.Studien visar också att lyckad digitalisering inom kulturhistorisk renovering kräver mer än bara tillgång till verktyg; det förutsätter organisatorisk beredskap, inkluderande arbetsflöden och en anpassning till bevarandemässiga värden. Digital teknik är mest effektiv när den används som ett samarbetsverktyg som främjar transparens, långsiktig kunskap och respekt för byggnadens kulturella betydelse. Resultaten kan vara till hjälp för framtida renoveringsprojekt där förbättrad kommunikation och beslutsfattande är viktiga.