Byggsektorns övergång till miljömässig hållbarhet kräver att företag effektivt identifierar, utnyttjar och omstrukturerar till nya lösningar. Syftet med denna studie är att fördjupa förståelsen för vilka hinder och drivkrafter byggföretag i olika storlek möter i sitt omställningsarbete, samt hur organisatoriska och resursmässiga faktorer påverkar omställningsförmågan. 

Studien bygger på nio semi-strukturerade intervjuer med fem små- och medelstora företag (SME, 40–230 anställda), tre större företag (≥ 400 anställda) och en privat beställarorganisation. Intervjuerna kombinerades med en riktad litteraturstudie och de analyserades abduktivt med ramverket Dynamic Capabilities (sensing–seizing–reconfiguring) som analytisk lins. 

Resultaten visar att samtliga företag klimatberäknar sin verksamhet, men resurstillgång, beslutshastighet och formella processer skiljer sig markant mellan storleksgrupper. SME har begränsad kapacitet för systematisk omvärldsbevakning men kan snabbt justera arbetsmetoder när beställarkrav eller lagkrav ändras. Stora företag har dedikerade hållbarhetsteam och bättre finansieringsmöjligheter, men drabbas av organisatorisk tröghet som fördröjer implementeringen av nya lösningar. Företag med uttalad förbättringskultur och tydliga interna ramverk uppvisar högre omställningsförmåga, oberoende av storlek. 

Slutsatsen är att företagsstorlek i sig inte avgör framgången i hållbarhetsomställningen. I stället är välutvecklade dynamiska förmågor, ledningens engagemang och transparent styrning de mest avgörande faktorerna. För att påskynda omställningen rekommenderas lagstiftare och beställare att införa skärpta utsläppsgränser, standardiserad koldioxid budgetering och ekonomiska incitament som kompenserar initiala investeringskostnader.

The construction sector’s transition to environmental sustainability demands that firms effectively identify, exploit, and reconfigure toward new solutions. This study aims to deepen the understanding of the barriers and drivers construction companies of different sizes face in their transition efforts, and to examine how organizational and resource factors shape their transformation capability. 

The research is based on nine semi-structured interviews with five small- and medium-sized enterprises (SMEs, 40–230 employees), three large firms (≥ 400 employees), and one private client. Interview data were complemented by a targeted literature review and analyzed abductively through the Dynamic Capabilities framework (sensing–seizing–reconfiguring). 

Findings show that all companies calculate the climate impact of their operations, yet resource availability, decision speed, and the formality of processes differ markedly between size groups. SMEs have limited capacity for systematic environmental scanning but can rapidly adjust working methods when client or regulatory requirements change. Large firms benefit from dedicated sustainability teams and stronger financing options, but organizational inertia slows the implementation of new solutions. Companies that foster a strong culture of continuous improvement and maintain clear internal frameworks exhibit higher adaptive capacity, regardless of size. 

The study concludes that firm size alone does not determine success in the sustainability transition. Rather, well-developed dynamic capabilities, engaged leadership, and transparent governance are decisive. To accelerate progress, legislators and clients are encouraged to introduce tighter emission thresholds, standardized carbon budgeting, and financial incentives that help offset upfront investment costs.