Detta examensarbete undersöker möjligheterna och den praktiska tillämpningen av att återbrukabärande betongkomponenter, både prefabricerade och platsgjutna, i syfte att främja cirkularitet ochminska byggsektorns klimatpåverkan. Studien bygger på en kombinerad metodansats bestående avlitteraturstudie, semistrukturerade intervjuer med branschaktörer samt en fallstudie av ettexploateringsprojekt. Fallstudien omfattar både strukturell verifiering och analys avkopplingsstrategier för att utvärdera återbruk i praktiken. Även om återbrukets miljöfördelar ärvälkända, är det fortfarande en komplex och underutvecklad praktik.Resultaten lyfter fram centrala möjliggörare ur både tekniska och organisatoriska perspektiv, såsomtidig involvering av projektaktörer, flexibel planering och effektiv kunskapsdelning mellan discipliner.Återbruksprojekt drivs ofta av engagerade individer och formas genom lärande i realtid och informelltsamarbete. Samtidigt begränsas en bredare tillämpning av bristen på systematiserad dokumentationoch strukturer för erfarenhetsåterföring mellan projekt. Den tekniska fallstudien av platsgjutna pelarevisar att återbruk är tekniskt genomförbart, förutsatt att projektspecifik verifiering samt attdimensionering sker enligt gällande regelverk. Eftersom platsgjutna komponenter saknarfördefinierade anslutningspunkter, föreslås kopplingsstrategier som anpassas efter deras geometri ocharmeringslayout.Studien visar att de främsta hindren för återbruk inte är tekniska utan snarare relaterade till kostnader,otydliga processer och avsaknaden av standardiserade arbetssätt. För att möjliggöra en bredaretillämpning krävs förbättrade demonteringstekniker, tidig samordning av anslutningsstrategier samtutveckling av regelverk, standardiserade provningsrutiner och klimatrelaterade styrmedel. I takt medatt branschens erfarenhet ökar och kunskap bevaras mellan projekt, kan återbruk bli en allt vanligareoch mer hållbar metod inom modernt byggande.

This master’s thesis investigates the feasibility and practical implementation of reusing structural concrete components, both precast and cast-in-place, to promote circularity and reduce environmental impact in the construction sector. Adopting a mixed-method approach, the study combines a literature review, semi-structured interviews with industry stakeholders, and a case study of a redevelopment project. The case study includes structural verification and analysis of reconnection strategies to evaluate reuse in practice. Although environmental benefits are well recognised, reuse remains a developing and complex practice.

Findings highlight key enablers from both technical and management perspectives, including early stakeholder engagement, flexible project planning, and effective knowledge sharing across disciplines. Reuse projects are often driven by motivated individuals and shaped by real-time learning and informal collaboration. However, the lack of systematic documentation and structures for cross-project learning limits broader adoption. The structural case study of cast-in-place columns confirms that reuse is technically viable when supported by project-specific testing and design methods in line with current regulations. Since cast-in-place components lack predefined connection points, the study proposes reconnection strategies adapted to their original geometry and reinforcement layout.

The study concludes that the main barriers are not technical limitations, but rather cost, inconsistent procedures, and the absence of standardised approaches. Addressing these challenges will require improved dismantling techniques, early coordination of reconnection strategies, and the development of regulatory frameworks, standardised testing procedures, and climate-related policy incentives. As industry familiarity increases and knowledge is better retained across projects, reuse can become a more common and sustainable practice in modern construction.