Research indicates that despite the emphasis on people in sustainability, social sustainability in the planning process remains underdeveloped and often overlooked. This dissertation is based on the hypothesis that user participation positively influences the planning process and serves as an effective way to foster greater engagement among affected citizens. Increased citizen involvement provides planners with deeper insights into which issues are important for the city and its residents, particularly in neighborhoods impacted by ongoing planning processes. Ultimately, this leads to a planning process that emphasizes social sustainability as a key quality.

Although there are many different ways and incentives for public involvement in Sweden, researchers indicate that local implementation of these measures is lacking. This dissertation presents five research methods that help planners evaluate the quality of built projects and public spaces in Nordic cities while also gathering citizens' opinions on specific planning issues and locations. The methods and findings focus on addressing critical challenges necessary for enhancing social sustainability.

These methods support planners in understanding what citizens value in these projects and demonstrates how social values in public spaces can be measured and assessed. Papers I and II explore how existing methods have limitations in involving people in urban planning, often excluding community members and overlooking the perspectives of diverse age, ethnicity, and gender groups. The absence of reliable methods can lead to disengagement and conflicts between the community’s desired environment and what planners ultimately deliver. An effective dialogue between users and planners is essential for urban development processes aimed at enhancing social sustainability.

There is a need for simpler approaches and methods that help residents actively shape their surroundings. Papers I and II used a photo-elicitation method, where participants use photos during interviews to share thoughts and gain deeper insights. In Paper I, 457 participants assessed urban design features, while a separate study in Paper II involved 400 participants exploring color scheme preferences across different demographic groups. The findings from Papers I and II contribute to the development of an innovative method that helps urban planners and architects gain valuable insights into citizens' opinions and sociodemographic evaluations of built projects.

Papers III and IV focus on developing a method to quantify social values in urban public spaces. This method, called the “social space ratio,” assesses social sustainability, which is often at risk of being overlooked in today’s planning processes. Existing methods struggle to measure the extent of activities in public spaces that foster social interaction and are often not adapted to local contexts. Paper III uses the PRISMA method to evaluate seven social activities on Karlstad’s pedestrian streets, leading to the creation of eight assessment tools and the development of the social space ratio. This tool will help municipal planners analyze the use of public spaces and identify areas for improvement.

Paper IV adapts two methods—Jan Gehl’s twelve quality criteria as the “easy-to-use” method and the "building blocks" from Design for Social Sustainability as the evidence-based method—to Swedish contexts. It expands the assessment criteria to include social and cultural aspects while aligning them with Maslow’s hierarchy of needs, critical theories, and global priorities. The result is a user-friendly assessment tool in the form of a radar chart that visually highlights strengths and weaknesses, providing planners with clear and actionable knowledge to improve urban spaces in a social context.

Paper V addresses the issue of subjectivity in assessment methods for social sustainability in urban spaces. Its aim is to determine whether multiple assessors can reach a consensus, identify the most effective method, and measure alignment with the author’s initial assessment. Engineering students from Karlstad University tested three methods—the author’s method, Jan Gehl’s twelve quality criteria, and a structured survey—against the author’s original assessment. Seven student groups completed the first round of assessments, followed by twelve individual students for the second and third rounds. The author's method demonstrated the highest reliability in subjective assessments, achieving a 75% consensus rate, with significant differences observed in only two of the eight evaluated categories. This was followed by Jan Gehl’s method and the structured survey, which achieved 67.0% and 50.0% consensus, respectively. The study suggests that subjective methods for assessing social sustainability can yield similar results, with the author’s method proving to be more objectively applicable than the other two tested methods -Jan Gehl’s twelve quality criteria, and a structured survey

The dissertation findings offer methods and insights to help urban planners and decision-makers understand what citizens value in projects and demonstrate how social values in public spaces can be measured and assessed objectively to enhance social sustainability in urban development. They also support the development of the Social Area Factor, similar to the Green Area Factor. 

Avhandlingen bygger på hypotesen att brukarmedverkan är positiv för planeringsprocessen och ett effektivt sätt att skapa större engagemang bland berörda medborgare. Ökat medborgarengagemang ger planerarna ökat stöd i vilka frågor som är viktiga för staden och för de boende de stadsdelar berörs av aktuella planeringsprocesser. Sammantaget ger detta en planeringsprocess med fokus på social hållbarhet som en viktig kvalitet i planeringsprocessen.

Även om det finns många olika sätt och incitament för medborgardeltagande i Sverige, visar forskning att den lokala implementeringen av dessa åtgärder brister. Avhandlingen presenterar fem undersökningsmetoder som ger planerare dels stöd bedömning av kvaliteten på byggda projekt och offentliga rum i nordiska städer och dels underlag för medborgarnas åsikter om specifika planeringsfrågor och platser. Undersökningsmetoderna och resultaten från undersökningen har fokus på de viktiga utmaningar som krävs för ökad social hållbarhet.

Avhandlingens resultat ger stöd för planerare att förstå vad medborgarna värdesätter i dessa metoder och visar hur sociala värden i offentliga rum kan mätas och bedömas. Papper I och II undersöker hur befintliga metoder har begränsningar när det gäller att involvera människor i stadsplanering, som ofta utesluter samhällsmedlemmar och ignorerar synpunkter från olika ålders-, etnicitets- och könsgrupper.  Avsaknaden av tillförlitliga metoder kan bidra till bristande engagemang och även motsättningar mellan vilket samhälle brukarna/de boende vill ha och det som planerarna och planeringsprocessen levererar. En fungerande dialog mellan brukarna och planerarna är en avgörande del i en planeringsprocess och samhällsbyggande för ökad social hållbarhet.

Det behövs enklare tillvägagångssätt och metoder för att hjälpa invånarna att aktivt forma sin omgivning. I Paper I och II beskrivs en undersökningsmetod, foto-elicitering, där deltagare använder fotografier under intervjuer för att dela sina tankar och få djupare insikter. I undersökningen med 457 deltagare i Paper I bedömdes stadsdesignegenskaper, medan en separat undersökning med 400 deltagare i Paper II utforskade färgschemapreferenser över olika demografiska grupper.

Resultaten av paper I och II är en metod som ger stöd för stadsplanerare och arkitekter att få värdefulla insikter och kunskaper om medborgarnas åsiker och även sociodemografiska utvärderingarna av byggda projekt.

Papper III och IV fokuserar på att beskriva utvecklingen av en metod för att kvantifiera sociala värden i urbana offentliga rum. Med metoderna (Social space ratio) bedöms social hållbarhet, som ofta riskeras förbises i dagens planeringsprocesser. Med befintliga metoder är det svårt att mäta omfattningen av de aktiviteter i det offentliga rummet som förbättrar social interaktion. Befintliga metoder saknar ofta anpassning till lokala sammanhang. Papper III använder PRISMA-metoden för att utvärdera sju sociala aktiviteter på Karlstads gågator, vilket lett fram till skapandet av åtta bedömningskriterier och utvecklingen en av en metod för att beräkna en socialytfaktor. Socialytfaktorn kommer vara ett verktyg där kommunala planerare kan analysera användningen av offentliga utrymmen och identifiera förbättringsområden.

Papper IV anpassar två befintliga metoder – Jan Gehls tolv kvalitetskriterier som den 'lättanvända' metoden och 'byggstenarna' från Design for Social Sustainability som den evidensbaserade metoden – till svenska sammanhang. Det utökar bedömningskriterierna för att inkludera sociala och kulturella aspekter samt anpassar dem till Maslows behovshierarki, kritiska teorier och globala prioriteringar. Resultatet i Papper IV är ett radardiagram som visuellt visar styrkor och svagheter i ett socialt sammanhang. Det ger tydlig och handlingsbar kunskap för att förbättra stadsrum.

Papper V tar upp frågan om subjektivitet i bedömningsmetoder för social hållbarhet i stadsrum. Syftet är att fastställa om flera bedömare kan nå en konsensus, identifiera den mest effektiva metoden samt mäta överensstämmelsen med författarens ursprungliga bedömning.

Ingenjörsstudenter från Karlstads universitet testade tre metoder – författarens metod, Jan Gehls tolv kvalitetskriterier och en strukturerad undersökning – mot den ursprungliga bedömningen. Sju studentgrupper genomförde den första bedömningen, följt av 12 individuella studenter för den andra och tredje bedömningen. Författarens metod visade den högsta tillförlitligheten i subjektiva bedömningar, med 75 % konsensus, där betydande skillnader endast observerades i två av de åtta utvärderade kategorierna. Därefter följde Jan Gehls metod och den strukturerade enkäten, som uppnådde 67,0 % respektive 50,0 % konsensus.  Studien tyder på att subjektiva metoder för att bedöma social hållbarhet kan ge liknande resultat, där författarens metod visade sig vara mer objektivt tillämpbar än de andra två testade metoderna - Jan Gehls tolv kvalitetskriterier och en strukturerad undersökning-?

Avhandlingens resultat erbjuder metoder och insikter som kan hjälpa stadsplanerare och beslutsfattare att förstå vad medborgare värdesätter i projekt och visar hur sociala värden i offentliga rum kan mätas och bedömas objektivt för att stärka social hållbarhet i stadsutveckling. De stödjer även utvecklingen av Socialytfaktorn, liknande Grönytefaktor.