Detta examensarbete analyserar proposition 2024/25:102 Lättnader i strandskyddet – ett första steg, (propositionen) antagen av riksdagen i maj 2025. Reformen innebär att strandskyddet upphör att gälla för mindre sjöar och vattendrag samt för alla vatten anlagda efter 1975. Studien behandlar strandzonen som ett social-ekologiskt system (SES) och genomförs inom ramen för en strategisk miljöbedömning (SMB). Syftet är att utvärdera om lagreformen är förenlig med strandskyddets syften enligt 7 kap. miljöbalken (MB) samt de nationella frilufts- och miljökvalitetsmålen (miljömålen). Problemformuleringen är: Hur kan ett ändamålsenligt strandskydd bäst uppnås med strandskyddets syften intakta? Detta mynnar ut i tre forskningsfrågeställningar som avhandlar; (1) vad som utgör en ändamålsenlig strandskyddslagstiftning, (2) hur väl lagreformen är förenlig med strandskyddets syften och de nationella miljökvalitetsmålen, samt (3) vilka alternativa reformer som bättre balanserar långsiktiga strandskyddsintressen med urbanisering och en levande landsbygd?

Analysen visar att reformen saknar en tydlig förankring i miljömålssystemet och i strandskyddets övergripande syften, samt att regeringens motiv – att underlätta enskilt byggande och öka kommunalt självbestämmande – inte fullt ut harmoniserar med strandskyddets historiska roll eller dess potential som ett styrmedel för hållbar markanvändning. När skyddet monteras ned riskerar strandzonen att påverkas genom högre exploateringstryck och mer oreglerad byggnation, framför allt i regioner där strandlinjen redan är hårt ansatt. Att upphävt strandskydd kan föras vidare från äldre detaljplaner utan ny prövning begränsar dessutom möjligheten att beakta förändrade ekologiska, sociala och klimatrelaterade förutsättningar. Vidare kan decentraliseringen leda till minskad rättssäkerhetoch fragmenterad tillämpning, vilket i sin tur riskerar att skapa ojämlika skyddsnivåer och ökad privatisering, med förlust av värden kopplade till friluftsliv, biologisk mångfald och EST som följd.

Slutligen konstateras att varken ett oförändrat nollalternativ eller ett generellt avskaffande av strandskyddet är ändamålsenligt fullt ut. Samtidigt synliggörs möjligheter till ett moderniserat strandskydd som bättre differentierar mellan hög- och lågexploaterade områden, förutsatt att nationell vägledning och kunskapsunderlag stärks. Ett generellt strandskydd, kompletterat med ett tredje syfte inriktat på EST och klimatanpassning, bedöms vara den modell som bäst förenar långsiktiga skyddsintressen med utvecklingsbehov. Det bevarar strandskyddet sursprungliga syften, stärker dess relevans i dagens planeringskontext och ger en stabil grund för likvärdig tillämpning med tydligare koppling till miljömålen. Rapporten visar också att strandskyddet är centralt för styrningen av den grönblå infrastrukturen, och att ett upphävande för anlagda vatten är för långtgående. I stället bör dessa vatten ses som resurser för naturbaserad klimatanpassning.

This master’s thesis analyses Government Bill 2024/25:102, adopted by the Swedish Parliament in May 2025. The reform entails that shoreline protection no longer applies to small lakes and watercourses, nor to all waters constructed after 1975. The study conceptualises the riparian zone as a social–ecological system (SES) and is conducted within the framework of a Strategic Environmental Assessment (SEA). The aim is to evaluate whether the legislative reform is compatible with the objectives of shoreline protection, as well as with Sweden’s national outdoor recreation objectives and environmental quality objectives.

The overarching research question asks how purposeful shoreline protection can best be achieved while maintaining the integrity of its objectives. This is operationalised through three research questions addressing: (1) what constitutes an effective shoreline protection; (2)how well the reform aligns with the shoreline and national environmental objectives and (3) which alternative reforms could better balance long-term shoreline protection interests with urbanisation and rural development.

The analysis shows that the reform lacks clear grounding in both the environmental objectives system and the overarching purposes of shoreline protection. The Government’s stated aims—to facilitate individual development and increase municipal autonomy—do not fully align with the historical role of shoreline protection or its potential as a regulatory instrument for sustainable land use. By weakening the protection, the reform risks increasing development pressure and unregulated construction, particularly in regions where shorelines are already heavily exploited. Allowing revoked shoreline protection to be carried forward from older detailed development plans without renewed assessment limits the ability to respond to changing ecological, social, and climate-related conditions. Moreover, increased decentralisation may undermine legal certainty and contribute to fragmented implementation-Potentially resulting in unequal levels of protection and increased privatisation, with subsequent value losses related to outdoor recreation, biodiversity, and ecosystem services.

The study concludes that neither a status quo nor this reformation of shoreline protection constitutes an appropriate policy response. Instead, opportunities emerge for a modernised framework that differentiates more clearly between high- and low-exploitation contexts. A general system of shoreline protection, complemented by a third objective focused on ecosystem services and climate adaptation, is identified as the model best suited to reconciling long-term protection interests with development needs. Such an approach preserves the original purposes of shoreline protection, strengthens its relevance in contemporary spatial planning, and provides a more robust foundation for consistent application aligned with environmental objectives.