Syftet med denna studie är att undersöka betydelsen av platsförvaltning för säkerhet och trygghet i bostadsområden. Med stöd i situationella brottspreventionsprinciper och platshanteringsteorin inleds studien med en kvantitativ analys av hur brott koncentreras till flerbostadshus i Stockholm, samt hur denna koncentration varierar beroende på brottstyp och ägandeförhållanden (privata respektive kommunala bostadsbolag). Därefter analyseras det svenska brottsförebyggande förvaltningsarbetet baserat på data från enkäter riktade till platsförvaltare i Sverige samt till boende i fallstudieområden i Stockholm och Växjö. Studien utgår från principer inom platshanteringsteorin och använder dessa som analytisk referensram för att synliggöra hur förvaltningsinsatser tar form i det dagliga brottsförebyggande och trygghetsskapande arbetet. Resultaten visar en markant brottskoncentration per byggnad i Stockholms kommun, där ett litet antal byggnader står för en oproportionerligt stor del av den totala brottsligheten, med viss variation mellan brottstyper. Detta mönster kvarstår även när hänsyn tas till byggnadsstorlek och antal lägenheter. Analysen visar också att ägandeform har betydelse: i vissa brottstyper uppvisar kommunala bostadsbolag högre nivåer av brottsintensitet per lägenhet, medan privata fastighetsägare i högre grad uppvisar mycket koncentrerade mönster i en mindre del av beståndet. Resultaten visar att både strukturella förutsättningar och förvaltningspraxis påverkar den mikrogeografiska variationen i brottsnivå.

Platsförvaltare utgör en heterogen yrkesgrupp vars arbete ofta underskattas. De flesta av de svarande arbetar i betydligt högre grad med säkerhet och trygghet än de själva är medvetna om, och många fungerar som förvaltningsbolagets ansikte utåt i det dagliga arbetet, vilket innebär en omfattande exponering för klagomål och ibland obehagliga beteenden. Ett genomgående mönster i både storstadsoch mindre stadskontext är att platsförvaltare och bostadsorganisationer utgör centrala aktörer i boendes vardagliga hantering av ordnings- och trygghetsproblem. Boende i både Stockholm och Växjövänder sig i hög grad till förvaltare, hyresvärd eller bostadsrättsförening vid vanliga problem i huset och dess närområde. I Sverige är det dessutom relativt vanligt att platsförvaltare och bostadsbolag engagerar sig året runt i sociala aktiviteter för de boende för att öka trivseln, vilket skiljer sig från många andra länder. Genom att skapa ett platsförvaltningsindex undersöktes hur olika områden såg ut ur de boendes perspektiv vad gäller platsförvaltningsrutiner, och detta kopplades till självrapporterade brott,polisstatistik, trygghet och social sammanhållning i relation till ägandeform i både Stockholm och Växjö.

Resultaten visar att boende generellt upplever platsförvaltningens kvalitet (det vill säga platsförvaltningsindexet) som lägre inom allmännyttan, men att det finns stora variationer mellan studieområden och bostadsbolag i både Stockholm och Växjö.

Ett viktigt resultat från regressionsmodellerna är att boende i byggnader med tydliga rutiner för tillsyn,god fysisk miljö, fungerande tillträdeskontroll och aktiv kommunikation med förvaltaren rapporterar lägre otrygghet och färre problem kopplade till skadegörelse, ordningsstörningar och obehöriga. Med ORKAramverket framträder organisering av utrymmen som den mest betydelsefulla dimensionen för både förvaltning och boendes upplevda trygghet, där underhåll och reparationer ingår. Det är oklart varför högre kontroll av tillträde kopplas till brott, men detta kan sannolikt spegla omvänd kausalitet.

Dimensionerna reglering av beteende och resursallokering uppvisar en mer begränsad betydelse i materialet. Vi rekommenderar att i större kommuner, där styrstrukturer kan vara mer komplexa, är standardiserade rutiner och organisatoriskt stöd för platsförvaltare särskilt viktiga, framför allt inom allmännyttan. Detta kräver detaljerad kännedom av lokala problem eftersom de varierar mellan områden och beroende på såväl kommunal som nationell kontext. Skillnader mellan offentligt och privat boende understryker behovet av ägandeformsanpassade strategier. I mindre kommuner kan närhet och lokalkännedom utnyttjas, förutsatt att platsförvaltares brottsförebyggande och trygghetsskapande arbete får organisatoriskt stöd, att de besitter kunskap om de specifika problemen och kan planera sitt arbete med långsiktighet och en gemensam vision.