Denna rapport följer upp KTH:s hållbarhetsmål för utbildning under målperioden 2021–2025 och avses utgöra underlag för fortsatt strategiskt och praktiskt utvecklingsarbete. Uppföljningen baseras på etablerade indikatorer, programanalyser på grund-, avancerad- och forskarutbildningsnivå, fokusgruppsintervjuer med programansvariga, enkäter, studentperspektiv, underlag till årsredovisningen, miljöutredningen samt rapporteringen till Naturvårdsverket. Rapporten belyser även förutsättningarna för kompetensutveckling inom lärande för hållbar utveckling, vilket knyter an till KTH:s hållbarhetsmål för integration och arbetssätt. Uppföljningen visar att det finns inslag av hållbar utveckling i samtliga utbildningsprogram vid KTH, men i mycket varierande omfattning och med skiftande grad av systematik. Vissa program uppvisar en genomgripande och sammanhållen integrering av hållbar utveckling. I andra änden finns dock program där hållbar utveckling endast behandlas ytligt i enstaka kurser. Detta innebär risker för att en del studenter får med sig mycket begränsade perspektiv på hållbar utveckling. Betydande utvecklingsinsatser har genomförts i några program under målperioden. Till exempel har vissa masterprogram stärkts vad gäller hållbar utveckling, JML, och omedgörliga problem, nya masterprogram och högskoleingenjörsprogram med omfattande inslag av hållbar utveckling har utvecklats, och civilingenjörsprogram och masterprogram har vidareutvecklats från redan höga nivåer. Flera indikatorer visar på positiva trender, bland annat en ökning av examensarbeten med hållbarhetsfokus och en långsiktig uppbyggnad av hållbarhetsrelaterade utbildningsprogram. Samtidigt har utvecklingen av antalet hållbarhetsmärkta kurser planat ut, och inslagen är ojämnt fördelade mellan skolorna. Inom forskarutbildningen uttrycker doktorander behov av fler kurser med hållbarhetsinriktning. Uppföljningen visar att 3 av 8 delmål i KTH:s övergripande hållbarhetsmål för utbildning 2021-2025 bedöms vara fullständigt uppnådda, medan 5 av 8 delmål bedöms vara delvis uppnådda. 70% av programmen bedömer att de motsvarar avsedd CDIO-nivå, medan 30% av programmen således uppger att de inte gör det. Uppföljningen visar att användningen av CDIO-standarden för hållbar utveckling i en del utbildningsmiljöer har bidragit till ökad medvetenhet, ambition och struktur, medan den i andra endast använts summariskt där självvärderingarna i programanalyserna i flera fall är svagt underbyggda. Det finns en tendens till överskattning av måluppfyllelse, till exempel när angivna CDIO-nivåer motiveras av valfria kurser snarare än att de speglar grundnivån som garanteras för alla studenter genom obligatoriska kurser och annan tydlighet i programdesignen. Liknande mönster återfinns i arbetet med omedgörliga problem, där tolkningarna av begreppet varierar kraftigt mellan program. Sammantaget visar uppföljningen att KTH:s utbildningar utvecklats vad gäller hållbar utveckling, och att vissa program kommit långt. Men den visar också att det finns behov och möjligheter att ytterligare stärka utbildningarna, och att steget att gå från några enstaka tillägg av hållbar utveckling till mer omfattande och djup integrering och transformation inte är utan utmaningar. Med hänvisning till KTH:s nya hållbarhetsmål för utbildning för 2026-2030 och tillhörande åtgärder, avslutas rapporten med tolv rekommendationer för KTH:s fortsatta arbete.