Urbanising landscapes are undergoing rapid transformation as densification, sprawl, land-use competition, and climate change reshape urban green and blue spaces. These dynamics influence not only ecological functions, but also everyday opportunities for people to encounter nature. In particular, children’s access to nearby nature is increasingly recognised as important for wellbeing, environmental awareness, and the development of nature stewardship. However, the conditions that enable children’s meaningful and lasting connections with nature remain unevenly studied. This licentiate thesis examines how formal land use planning and management of urban green-blue infrastructure, and practices of civic organisations, shape children’s opportunities to meaningfully connect with nature in urbanising landscapes. The research is situated within sustainability science and social-ecological systems research and adopts stewardship as an analytical lens for examining how responsibility for human-nature relations is distributed across society. The thesis consists of two qualitative case studies conducted in the Stockholm region. Paper 1 analyses formal land use planning and management processes shaping multifunctional urban green-blue infrastructure, based primarily on semi-structured interviews with municipal and regional officials. Paper 2 investigates how Swedish civic outdoor organisations foster children’s nature connection through pedagogical practices, recurring outdoor activities, and intergenerational learning. The findings show that formal land use planning and management processes play a decisive role in shaping structural conditions for nature access, yet outdoor recreation and children’s everyday contact with nature are often weakly prioritised in the formal governance of land use characterised by sectoral fragmentation and competing land-use interests. At the same time, civic outdoor organisations provide important relational infrastructures that enable children’s repeated, playful, and meaningful engagement with nature. Taken together, the studies demonstrate that children’s opportunities to develop lasting relationships with nature depend on the interaction between structural and relational conditions. Urban land use planning and management determines whether nature is physically available and accessible in a broad sense, while practices of civic organisations contribute to the experiences, knowledge, and meanings through which children learn to relate to landscapes. By linking formal land use planning and management with lived practices of nature engagement, the thesis contributes to sustainability science by highlighting how stewardship emerges across public and civic sectors and by bringing children’s experiences more explicitly into discussions of sustainable urban development.

Urbaniserade landskap genomgår snabba förändringar i takt med förtätning, konkurrens om marken och klimatförändring. Dessa förändringar påverkar inte bara ekologiska funktioner utan också människors möjligheter att möta natur i vardagen. Särskilt barns tillgång till närliggande natur lyfts i forskningen fram som betydelsefull för fysiskt och mentalt välbefinnand, miljömedvetenhet och på sikt även ansvarstagande för miljö och biologisk mångfald. Samtidigt är kunskapen fortfarande begränsad om vilka samhälleliga förutsättningar som möjliggör barns meningsfulla och långsiktiga relationer till natur i urbaniserade miljöer. Denna licentiatavhandling undersöker hur planering och förvaltning av grönområden och civilsamhällets engagemang och aktiviteter tillsammans formar barns möjligheter att möta och relatera till sin stadsnära natur. Studien är förankrad i hållbarhetsvetenskap och forskning inom social-ekologiska system, där begreppet stewardship används som analytisk perspektiv för att förstå hur ansvar för relationen människa-natur tar sig i uttryck inom olika delar av samhället. Avhandlingen består av två kvalitativa fallstudier i Stockholmsområdet. Den första studien analyserar planering och förvaltning av mångfunktionell grön-blå infrastruktur genom intervjuer med kommunala och regionala tjänstepersoner. Den andra studien undersöker hur svenska idrotts -och friluftsorganisationer bidrar till barns naturkontakt genom pedagogiskt engagemang, återkommande aktiviteter ute i naturen, och lärande över generationer. Resultaten visar att planering och förvaltning av grön- och blåområden har stor betydelse för de strukturella förutsättningarna för barns naturkontakt. Samtidigt framkommer att friluftsliv och barns vardagliga naturkontakt ofta har en svag ställning i de formella planeringsprocesserna som präglas av sektorsuppdelning och konkurrerande markanvändningsintressen. Parallellt fungerar civilsamhällets friluftsorganisationer som viktiga sociala och pedagogiska aktörer där barn erbjuds återkommande aktiviteter och erfarenheter i naturen. Sammantaget visar studierna att barns möjligheter att utveckla långsiktiga relationer till naturen formas i samspelet mellan strukturella och relationella förutsättningar. Den fysiska planeringen och förvaltningen av stadslandskapet avgör i vilken utsträckning natur finns tillgänglig i vardagen, medan civilsamhällets praktiker bidrar till de erfarenheter, kunskaper och betydelser genom vilka barn lär sig att relatera till landskapet och dess ’när-natur’. Genom att koppla samman formella planeringsprocesser med vardagliga naturpraktiker bidrar avhandlingen till hållbarhetsvetenskap genom att belysa hur stewardship formas i mötet mellan institutionella aktörer och civilsamhällets engagemang, men också genom att tydligare inkludera barns röster och erfarenheter i samtalet kring urbana landskap och en hållbar utveckling.