This thesis addresses the digitalisation of higher education from a sociocultural perspective and investigates how teachers’ understandings and context enable and shape digital assessment practices. The research questions are: How do teachers understand teaching and learning in digital environments, with particular focus on assessment practices? What discourses about digital assessment practices can be found? What obstacles and opportunities do these discourses entail? Through interviews with teachers at two technical universities and an analysis of meeting minutes from a teaching policy board comprising educational leaders, the study examines understandings of digital assessmnets contextual factors. The thesis approaches these questions from two methodological standpoints, phenomenography and discourse analysis, which, together, enable the exploration of both teachers’ understandings of digital assessment enactment and the socially constructed conditions that shape these practices. The findings demonstrate that a student-centred approach is associated with a greater willingness to reconsider established practices in the light of digitalisation. This includes viewing assessment as a part of students’ learning. The educational potential of digital technology depends less on teachers’ technical competence, and more on their orientation towards student learning. At the same time, the analysis of meeting minutes identifies discourses that foreground efficiency, quality assurance, control, and process development. This suggests that digitalisation may strengthen instrumental governance of education, which, in turn, undermines teachers’ professional practice. The analysis shows that the digitalisation of assessment can be understood in terms of tensions between different orientations and views on the digitalisation of higher education: as an opportunity to reflect on and develop pedagogical practices, or as a means of shaping and thereby streamlining processes. If digitalisation is to support educational development in ways that genuinely promote student learning, teachers must be given space and support to reflect on and develop assessment practices aligned to disciplinary and pedagogical needs, rather than being subjected to increasingly detailed regulation of educational processes. 

Denna avhandling angriper digitalisering av högre utbildning från ett sociokulturellt perspektiv och undersöker hur lärarens professionella kompetens och de kontextuella villkoren möjliggör och formar digitala bedömningspraktiker. Arbetet utgår från frågeställningarna: Hur förstår lärare undervisning och lärande i digitala miljöer, med särskilt fokus på bedömning? Vilka diskurser om digitala bedömningspraktiker kan identifieras inom högre utbildning? Vilka hinder och möjligheter innebär dessa diskurser? Avhandlingen kombinerar två kvalitativa ansatser, fenomenografi och diskursanalys, för att undersöka såväl lärares förståelser av digital bedömning som de socialt konstruerande villkoren som formar praktiken. Det empiriska materialet är tredelat och utgörs av intervjuer med 16 lärare vid två tekniska högskolor med fokus på uppfattningar av digitala hjälpmedel i undervisning, intervjuer med 14 lärare vid en teknisk högskola med fokus på lärarens uppfattningar om digitala hjälpmedel för bedömning samt minnesanteckningar från en ledningsgrupp vid ett tekniskt lärosäte som utarbetade riktlinjer för digital bedömning under pandemin.Analyserna av intervjuerna med lärare visar att ett studentcentrerat förhållningssätt hos lärare är förknippat med en större öppenhet för att förändra etablerade arbetssätt i samband med digitaliseringen. Dessa lärare ser bedömning som en del av studenternas lärande. Detta tyder på att den digitala teknikens möjligheter i undervisningen inte i första hand avgörs av lärarnas tekniska kunnande, utan av hur de förhåller sig till studenters lärande och undervisning. Samtidigt visar analysen av ledningsgruppens policyarbete med framtagande av riktlinjer diskurser där effektivisering, kvalitetssäkring, kontroll och processutveckling istället står i förgrunden. Det betyder att digitalisering kan innebära en förstärkt instrumentell styrning av utbildning, vilket innebär ett minskat handlingsutrymme för lärares professionella yrkesutövande. Resultatet visar därmed att digitalisering av bedömning befinner sig i ett spänningsfält mellan olika förhållningsätt och synsätt: digitalisering av bedömning som ett forum för att reflektera över och utveckla pedagogiska praktiker eller digitalisering av bedömning för att forma och effektivisera processer. Om digitalisering ska stödja utbildningsutveckling på ett sätt som faktiskt främjar studenters lärande, måste lärare ges utrymme och stöd i att reflektera över och utveckla bedömningspraktiker utifrån disciplinära och pedagogiska behov, snarare än att underkastas en alltmer detaljerad reglering av utbildningsprocesser.