1931, vid en tidpunkt då den moderna arkitekturen som projekt och utopi genomgår en avgörande internationell kris, publicerar sex av de viktigaste företrädarna för den moderna rörelsen i Sverige manifestet Acceptera.

Med denna text inleds den svenska modernismens särutveckling. Helena Mattsson och Sven-Olov Wallenstein analyserar här detta manifest och dess retoriska strategier, hur det upprättar en ny relation till det förflutna och försöker gestalta innebörden i en specifikt svensk modernitet.