Av de två fallstudierna kan flera viktiga slutsatser dras av betydelse för den regionala planeringen. Vi kan konstatera att stadsnaturen utgör en viktig del av stadsutvecklingen och därmed också hälsa, demografi och samhällsekonomin på många nivåer. Då stadsplaneringen i högsta grad påverkar såväl bebyggelse som grönstruktur måste den på ett tydligare sätt integreras i regionplaneringen och strukturalternativ, särskilt i det inre förortslandskapet. I rapporten presenteras flera användbara mått på integrationen mellan grönstruktur och bebyggelse, såsom tillgänglighet, kompakthet och rymlighet. Vidare ges exempel på konceptverktyg, resiliens, läsbarhet, och tillgänglighet, som syftar till att tydliggöra grönstrukturens potential. Dessa konceptverktyg kan också upphäva polariseringen inom planeringsdiskursen och skapa överlagringar av värden och funktioner i grönstrukturen och landskapet som helhet. För att hantera den växande staden behövs ett nytt integrerat synsätt på grönstrukturen i staden. Kort sagt; staden förutsätter grönstrukturen och grönstrukturen förutsätter staden. Vi talar således mer om ett beroendeförhållande snarare än ett motsatsförhållande. I ett övergripande strukturellt perspektiv menar vi att städer alltid har växt och gör det fortfarande efter principen att maximera kompaktheten i centrum och maximera rymligheten i periferin (fig 4.2). Denna process sker inte automatiskt utan måste undersökas och styras genom regional och kommunal fysisk planering. En helt fri marknad riskerar att leda till ineffektivitet och orättvisor. Offentliga nyttigheter som trafik- och grönstrukturer måste utvecklas och förvaltas i en demokratisk process. Att inte låsa landskapet i ett bevarande utan att utgå från landskapets utvecklingsmöjligheter torde vara ett i grunden demokratiskt förhållningssätt till planering och landskapsdesign, därför att det utgår från hur miljön kan förbättras för allmänna och enskilda intressen. För detta nya förhållningssätt krävs nya begrepp och planeringsverktyg.