The global environmental crises continue to worsen, approaching irreversible thresholds. While much sustainability research focuses on policy, technological solutions and behaviour change interventions, the role of professionals—the people actually doing the work—remains largely unexplored as potential actors in sustainability transitions. This thesis addresses this gap by asking: how can Human-Computer Interaction (HCI) be practiced otherwise at the end of the world as we know it, to enable liveable futures?

Rather than asking what HCI as a field should do, I centre on HCI professionals themselves—researchers, practitioners, designers, educators, students—and our potential for agency in responding to what I term the socio-environmental predicament. This predicament encompasses interconnected environmental and social crises that cannot be "solved" but require thoughtful, situated responses. I have explored this question through first-person research grounded in my own experiences as a PhD student practicing HCI otherwise.

Through six papers, this thesis makes three contributions. First, I demonstrate the value of centring HCI professionals rather than HCI as a field, shifting from abstract calls for change to concrete possibilities for individual agency and responsibility. Second, I provide two practical resources: a framework for surfacing assumptions about sustainability in our work, and an application of the Two Loops model that identifies multiple sites of agency within both dominant and emerging systems. Third, I show what action-oriented second-order transition research can look like in HCI, demonstrating how such research can support transformations towards liveable futures.

My exploration reveals that meaningful responses include: 1) learning from communities that are already living with the knowledge and/or experience of collapse; 2) using and designing speculative methods to support desirable futuring; 3) engaging in action-oriented community-led work; and 4) paying attention to, promoting and hosting emotions and care in your interactions with others, in the face of uncertainty, complexity and loss. Ultimately, this thesis argues that the transition ahead requires us as HCI professionals to engage in critical reflexivity about our assumptions, values, and practices, and to find new ways of using our skills and positions in service of life and the living.

De globala miljökriserna blir alltmer akuta, och närmar sig ett oåterkalleligt tillstånd. Hållbarhetsforskningen i stort fokuserar i huvudsak på lagstiftning, tekniska lösningar och beteendeförändringar. Förhållandevis lite uppmärksamhet har emellertid riktats mot yrkesutövare som potentiella aktörer i hållbarhetsomställningar. Denna avhandling bidrar till att öka kunskapen om deras potential genom att fråga: hur kan människa-datorinteraktion (MDI) praktiseras på andra sätt vid världens slut som vi känner den, för att möjliggöra framtider som vi kan leva i.

I stället för att fråga vad MDI som fält borde göra fokuserar denna avhandling på dem som utövar MDI som yrke–forskare, praktiker, designers, pedagoger, studenter–och vår möjlighet till konkret handling i förhållande till det sociala och miljömässiga predikamentet. Detta predikament består av sammanlänkade miljömässiga och sociala kriser som inte kan ”lösas”, utan kräver välgrundade och situationsspecifika gensvar. Jag har utforskat denna frågeställning genom vad som kallas första-person-metoder, baserat på mina egna erfarenheter som doktorand av att praktisera MDI med ett nytt förhållningssätt.

Genom sex artiklar ger denna sammanläggningsavhandling tre bidrag. För det första visar jag på värdet av att skifta fokus från MDI som fält till yrkesverksamma inom MDI, ett skifte från abstrakta upprop om förändring till konkreta möjligheter för individuell agens och ansvarstagande. För det andra bidrar jag med två praktiska resurser: ett ramverk för att synliggöra antaganden om hållbarhet i vårt arbete, och en tillämpning av Two Loops-modellen som identifierar ett stort handlingsutrymme inom både dominanta och emergenta system. För det tredje visar jag hur handlingsorienterad andra gradens omställningsforskning kan se ut i MDI, och hur sådan forskning kan stödja transformationer mot levande framtider.

Min forskning visar att meningsfulla sätt att svara an på predikamentet innefattar: 1) att lära från människor som redan lever i eller med kunskap om social eller ekologisk kollaps; 2) att använda och utforma spekulativa metoder för att stödja processer som syftar till önskvärda framtider; 3) att engagera sig i handlingsorienterade och behovsdrivna samarbeten med samhället; och 4) att uppmärksamma känslor–både våra egna och andras–i mötet med osäkerhet, komplexitet och förluster. Ytterst gör jag gällande att den omställning vi står inför kräver av oss som är yrkesverksamma inom MDI att vi kritiskt reflekterar över våra antaganden, värderingar och praktiker, och hittar nya vägar att använda våra förmågor och positioner, i tjänst av livet och det levande.