"Democracy" is a frequently used concept in the Western planning field. Scholars, practitioners, and citizens alike regularly deploy it to both explain and contest the nature and legitimacy of urban governance. And yet, in the planning literature, the concept of democracy itself is rarely explained or debated. The assumption being made is that its root meaning for planning is self-evident or agreed upon: public participation in, or mobilization against urban governance. However, my argument in this thesis proceeds from the opposite assumption: that far from self-explanatory or accepted, the contested meanings ascribed to democracy play a central role in shaping conflicts and experiences in planning—both in the literature and in practice. My overarching aim is to contribute with knowledge on this role by specifically examining what the substantial meaning of democracy is assumed to be according to actors in the field; that is, among planning scholars, practitioners, and citizens.

The thesis is comprised of a cover essay and four empirical papers based on qualitative case study research on local authority planning in Sweden. In the cover essay, I explore the meanings ascribed to democracy among planning actors, first, by conducting a careful reading of key theoretical texts in the field and, second, by analyzing the individual papers’ key findings.

To help elicit these rarely explained, often implicit democratic meanings among planning actors, I develop a theoretical framework based on the work of historian Pierre Rosanvallon. He understands the democratic project as a ceaseless attempt to resolve the fundamental indeterminacy as to what constitutes its substantial meaning. This perpetual project is nourished by a deep-seated incompatibility between three of democracy’s central ideological components: voluntarism, rationalism, and liberalism. Their incompatibility stems from how each of them is regularly mobilized in response to the pathological tendencies ascribed to the other. These responses, in turn, can be empirically charted by how actors implicitly assume the role of "guardianship" over different "democratic temporalities"; manifested as repeated clashes between competing meanings as to what constitutes democracy’s substantial essence.

By applying this framework to planning theory and practice, I highlight a striking range and depth in democratic meanings among actors in the field. Moreover, the many debates in planning theory and conflicts in planning practice come across as being deeply nourished by these competing meanings—often in ways that are only partially explicit and thus have been rather neglected in the literature. But examining planning through the lens of democracy not only provides critical insights into the nature of its conflicts, it also challenges the established assumption that treats the meaning of democracy as exclusively intrinsic to participation or citizen action.

My intention with the thesis is not to advance the merits of one or another specific understanding of the essence of democracy, nor to promote a questionable relativism around its meaning. On the contrary, the intention is to stress that if our ambition is to challenge the broadly technocratic and neoliberal governance practices currently the norm in the field, we need to understand—and render contestable—those specific circumstances, ideals, and even democratic meanings that inform them.

Ett av de mest förekommande begreppen i det västerländska planeringsfältet är "demokrati". Bland planeringsforskare, planerare och medborgare används det regelbundet för att både förklara och bestrida samhällsplaneringens roll och legitimitet. Men i planeringslitteraturen brukar själva demokratibegreppet varken förklaras eller diskuteras. Litteraturens antagande vilar på att demokratins betydelse för planering redan är vedertagen och accepterad: medborgardeltagande i, eller medborgaraktivism mot stadsplaneringsprocesser. Mitt argument i denna avhandling vilar dock på det motsatta antagandet: att demokratibegreppets omtvistade betydelse i själva verket spelar en nyckelroll i planeringens många konflikter – både i litteraturen och i praktiken. Mitt övergripande syfte är att bidra med kunskap kring denna roll genom att specifikt undersöka vad demokratins väsentliga betydelse anses vara enligt olika aktörer i fältet, det vill säga bland forskare, planerare och medborgare.

Avhandlingen är organiserad i ett sammanläggningsformat bestående av en kappa och fyra empiriska artiklar baserade på kvalitativ fallstudieforskning om kommunal samhällsplanering i Sverige. I kappan undersöker jag demokratiförståelser bland aktörer i planeringen genom, först, en noggrann läsning av centrala teoretiska texter i fältet och, sedan, genom en analys av de enskilda artiklarnas centrala fynd.

Till hjälp för att skilja ut dessa sällan förklarade, ofta implicita demokratiförståelser bland planeringsaktörer utvecklar jag ett teoretiskt ramverk baserat på historikern Pierre Rosanvallons arbete. Han förstår det demokratiska projektet som ett ständigt försök att komma till rätta med en grundläggande osäkerhet kring vad som utgör demokratins väsentliga betydelse. Detta ständiga projekt underhålls samtidigt av en inneboende konflikt mellan tre av demokratins centrala ideologiska komponenter: volontärism, rationalism och liberalism. Deras konfliktförhållande härrör från hur var och en av dem mobiliseras i reaktion mot de bristfälligheter som upplevs vara inneboende i de andra. Dessa reaktioner kan i sin tur empiriskt kartläggas genom hur aktörer implicit antar rollen som "beskyddare" över olika "demokratiska temporaliteter", vilket ges uttryck genom upprepade konflikter mellan konkurrerande förståelser om vad som utgör demokratins essens.

Genom tillämpningen av detta ramverk på planeringsteori och praktik visar jag på ett brett spektrum av demokratiförståelser bland planeringsaktörer. Dessutom framställs många av de återkommande debatterna och konflikterna i planeringen som starkt understödda av dessa konkurrerande förståelser – ofta på ett sätt som inte är helt explicit och därmed ofta förbises i litteraturen. Men analysen ger inte bara kritiska insikter kring vad som ofta utgör kärnan i dessa konflikter, den utmanar också det etablerade antagandet där demokratins betydelse framställs som inneboende kopplat till medborgardeltagande och engagemang.

Min avsikt med avhandlingen är inte att visa på de inneboende fördelarna med en demokratiförståelse över en annan, eller att främja en slags relativistisk debatt kring dess olika förståelser. Tvärtom så är avsikten att poängtera att om vår ambition är att utmana de teknokratiska och neoliberala praktikerna som för närvarande genomsyrar planeringen, så behöver vi synliggöra de specifika omständigheter, ideal och till och med demokratiförståelser som inspirerar dem.