Den här licentiatavhandlingens syfte är att utforska hur urban rättvisa relaterat till urban design vilket studeras genom de tre linserna urbana föreställningar, stadsbyggandets agens och strategier för rättvis stadsutformning. Genom litteratur, dokumentstudier, intervjuer och platsbesök vid Årstafältet och Levande Stockholm, studiens fall, har idén om urban rättvisa i Stockholm utforskats.

Stockholm är rumsligt och socialt uppdelat. Orättvisor, skillnader och ojämlikhet uppträder inom bland annat politiska, ekonomiska och sociala strukturer men manifesteras och hanteras ofta genom den rumsliga dimensionen. Trots att urban rättvisa är ett i grunden mångfaldigt och komplext koncept har stadsbyggandet en tendens att reducera dessa strukturella problem till avgränsade utmaningar lätta att lösa genom urban design.

Stadsbyggandet har ofta fokuserat på att tillsluta de fysiska glapp som framträder i spåren av orättvisor och ojämlikhet. Den stadsbyggnadstradition som baseras på geometriska modeller, likt space syntaxanalyser, kan sägas tolka staden och dess utmaningar genom ett tvådimensionellt raster. I stadsbyggnadspraktiken, exempelvis i projektet Årstafältet, riskerar sådana begränsade tolkningar ge stadsutformningen kausala förtecken där strategier som ”flöden och möten” lyfts fram som ett tillämpbart verktyg för minskad segregation.  

Dessutom visar denna avhandling att de stadsbyggnadsstrategier som förekommer i Stockholm stad, på Årstafältet och genom Levande Stockholm, utgår från en slags lättillgänglig urban design med fokus på generella lösningar (stadsbyggnad på recept). Liknande strategier är även vanligt förekommande inom den nyurbana traditionen. Förenklade mål som ”attraktivitet” och ”levande stad” antas kunna uppnås genom generella stadsutformningsrecept som exempelvis ”blommor och bänkar”.

Stadsbyggandet verkar fastna i ett binärt förhållningssätt till urbanitet som understöds av geometrisk och receptlik stadsutformning. Sammantaget riskerar dessa okritiska stadsutvecklingsstrategier bidra till ökad ojämlikhet och orättvisa i staden. Denna avhandling finner att såväl geometriska som receptlika urban design strategier premierar en förenklad stadsutformning som underminerar stadsbyggandspraktikens potentiella räckvidd.

Var och hur det byggs har betydelse. Stadsbyggandet är viktig för den urbana rättvisan men kanske inte på det sätt som den ofta framställs inom teori och praktik idag. Stadsutformande är en urban agens, inte på grund av sin direkta förmåga att bryta segregation eller designa attraktiva städer, utan på grund av dess strukturella och multipla kapacitet att transformera det urbana landskapet. Denna avhandling uppmuntrar därmed stadsbyggandet att ständigt synliggörande den mångfaldiga och situerade staden. En urban design med tydligt strukturellt perspektiv och ett kritiskt förhållningssätt till stadsutformning har stora potential att bidra till utökad urban rättvisa.

The objective of this licentiate thesis is to explore the relationship between urban justice and urban design, studied through the three lenses of urban imageries, urban development agency, and strategies for just urban design within the context of Stockholm. The concept of urban justice has been critically explored through engagement with academic literature, document analysis, interviews, and site visits to two case studies:  Årstafältet and Levande Stockholm.

Stockholm is spatially and socially divided. Injustices, alienation and inequality are evident within political, economic, and social structures, often manifested in, and debated through, the spatial dimension. Although urban justice is inherently a multiple and complex notion, urban planning tends to simplify and these intricate issues, reducing them to plain and shallow challenges that appear easy to resolve through urban design.

Urban design practices have often been focused on bridging physical gaps that arise in relation to injustices and inequalities. These urban design traditions based on geometric models, such as space syntax, emphasizes spatial configurations and geometric relations. Further they tend to conceptualize the city through a two-dimensional framework. In applied urban design, e.g., as in the Årstafältet project, these limited interpretations risk uncritically attributing causal importance to urban design, where strategies like "flow” and “encounters" are highlighted as applicable tools for reducing segregation.

Moreover, this thesis shows that the urban design strategies used in Stockholm, at Årstafältet, and through Levande Stockholm, rely on an accessible form of urban design focused on generic solutions (urban design recipes) and traditional urban design ideals. These strategies are common within the tradition of new urbanism. This promotes an approach to urban design that undermines its potential by assuming that goals like "attractiveness" and a "livable city" can be achieved through generic urban design solutions, such as "flowers and benches."

 Urban development seems to be trapped in a binary approach to urbanity supported by urban design that follows geometric models and urban design recipes. Collectively, these uncritical urban development strategies risk contributing to greater inequality and injustice within the city. This dissertation finds that both geometric and recipe urban design strategies favour a simplified urban layout, which undermines the broader potential of urban design practices. 

The location and manner in which urban development takes place are of great importance. Urban development is crucial for urban justice, though perhaps not in the way it is often framed in current theory and practice. Urban design is as a form of urban agency, not because of its direct ability to break segregation or create attractive cities, but due to its structural and multiple capacities to transform the urban landscape. This dissertation thus encourages urban design to continuously make visible the diverse and situated nature of cities. An urban design approach with a clear structural perspective and a critical stance on urban design holds significant potential to enhance urban justice.