The extraction of matter from the Earth is a foundational process that provides designers with the materials needed to create products and structures. However, the extractivist logic – often unnoticed, normalized or accepted without critique – simultaneously drives environmental degradation, social inequity, and contributes to climate change. Consequently, design operates as both a solution and a source of concern. This dissertation, Mineral Matterings: Diffractive Practices of Design, focuses on the relationship between designers and their materials, asking how design processes can generate critical curiosity, particularly by examining the entanglements between humans and mineral matter. Through site-specific engagements with past and future sites of extraction in southern Sweden, the research comprises two projects: “Walking with Minerals” and “Critical Clay”. The former involves guided sensory walks through a disused limestone quarry, inviting participants to experience minerals beyond their conventional role as resources. The latter traces alum shale from landscapes marked for future vanadium extraction, mapping its global entanglements and learning by processing its matter into materials and artifacts. Through these material-discursive practices, collectively termed “design matterings,” both projects demonstrate how direct material engagement can inform theory and practice alike. Through the lenses of geology, philosophy, the feminist posthumanities, and science and technology studies, with particular emphasis on Karen Barad’s agential realism, this dissertation introduces diffractive practices of design, an approach that is embodied and embedded, inviting designers to understand the world from within, as part of its becoming. Diffractive practices of design do not merely reflect existing dichotomies; they diffract them by emphasizing anthropo-decentric scales of time and place, offering multiple perspectives and relational understandings. These practices challenge the dominant extractivist logic by rendering imperceptible materialities and relations perceptible, thereby creating new meanings and nuanced differences. Allowing for a deeper attunement to the shared “mineralness” of humans and other-than-humans, diffractive practices of design actively participate in reconfiguring ethical and material design matterings and emphasize the role of design in the making and remaking of worlds.

Denna avhandling, med den svenska titeln Minerala Materialiseringar: Diffraktiva Designpraktiker (Mineral Matterings: Diffractive Practices of Design), undersöker platsbundna mineraler vid historiska och framtida utvinningsplatser i södra Sverige. Genom

ett teoretiskt ramverk som kombinerar geologi, filosofi och feministiska posthumanistiska perspektiv, särskilt Karen Barads arbete om agentiell realism, utforskar avhandlingen designprocesser som skapar en kritisk medvetenhet om de sammanflätade relationerna

mellan människa och mineral. Avhandlingen konceptualiserar diffraktiva designpraktiker som utforskar och synliggör intra-aktioner och främjar förkroppsligade sätt att relatera till mineraliskt material, vilket resulterar i en förståelse av design som både en del av och formgivare av världen. Dessa praktiker utmanar den traditionella extraktivistiska logiken genom att göra subtila relationer och materialiteter märkbara, och därigenom skapa nyanserade skillnader som leder till nya betydelser. Två huvudsakliga designprojekt utgör avhandlingens empiriska grund: Att Gå med Mineraler och Kritisk Lera. Mineralvandringarna är publika, guidade sensoriska vandringar i ett landskap som tidigare varit ett kalkstensbrott i sydvästra Skåne, där deltagarna uppmuntras att interagera med mineraler på alternativa sätt, bortom dess konventionella roll som resurs. Projektet Kritisk Lera följer alunskiffer och lera från sydöstra Skåne som prospekteras för utvinning av den kritiska råvaran vanadin och dess möjligheter och problematiska sammanflätningar med omvärlden kartläggs. Genom att lära direkt från dessa platsspecifika mineraler, artikulerar forskningen diffraktiva designpraktiker som utmanar linjära och människocentrerade berättelser om tid, rum och materialitet. Begreppet diffraktion, inspirerat av Barad och Donna Haraway, skrivs här fram som en kritiskt medveten metod för design. Diffraktiva designpraktiker reflekterar inte bara över befintliga dikotomier; de bryter upp dem genom att förkroppsliga nya förståelser för icke-mänskliga dimensioner av tid och rum samt den mineralitet som delas av människor och andra varelser (här används det engelska ordet mineralness). De empiriska projekten visar på kunskapande genom direkt engagemang med material, vilket främjar nya relationer och perceptioner som kan informera både teori och praktik. Avhandlingen understryker potentialen hos diffraktiva designpraktiker att skapa utrymmen för förändring inom dominerande tankesystem och sätt att designa. Genom att synliggöra

hur design är sammanflätat med extraktivistiska logiker, kan dessa praktiker bidra till ett mer ansvarstagande sätt att designa. På så sätt bidrar diffraktiva designpraktiker till att göra kännbart och synliggöra etiska och materiella frågor, och framhäver

designens roll i att skapa och omskapa världar. Avhandlingen öppnar för framtida forskning som fortsätter att utforska diffraktiva praktiker med andra materialiteter, i olika designkontexter och inom andra teoretiska områden, där direkt engagemang med material kan skapa nya etiska och relationella perspektiv.